Brevet till dig, du som våldtog mig

Det var länge sedan jag skrev. Inte för att jag inte har velat, utan för att tiden, energin, orken – inget har funnits. Vi blev gravida, vi fick barn, och hon hade kolik. I månader har vi inte sovit, ätit, levt. Inte gjort någonting, knappt umgåtts med andra vuxna människor än varandra och knappt sett solljus. Läget nu är bättre, men inte bra. Men orken börjar komma tillbaka.

Med orken och vissheten om att man fött en dotter till världen, blandat med kampanjer som #metoo vaknar civilkuraget i mig. Och jag inser att jag måste orka, måste skrika, måste kämpa för en bättre framtid. För henne, och för mig för att jag ska överleva, för att jag ska kunna vara en bra mamma som besegrat sina demoner. Demoner som idag, flera år efter en specifik händelse, gör sig påminda via panikångest och mardrömmar.

Bara 20 % av alla våldtäkter sägs vara överfallsvåldtäkter, statistiken visar att resterande utförs av en närstående. Ändå tänker vi att det inte kommer hända en själv. Ändå blev jag chockad när det hände mig.

Firmafest, sol, värme och förbannat mycket alkohol. Underbara kollegor – vänner – och jag hade längtat efter det som var årets höjdpunkt och som alltid levererade minnen för livet. Den korta klänningen var vald, klackarna var höga och humöret var på topp. Teambuilding, 3-rätters middag, shotsrace och dans till småtimmarna, schemat såg ut som vanligt och följdes till punkt och pricka. Skillnaden var att jag och bästa vännen någon gång under natten hittade en bröllopsfest nästgårds som vi utan skrupler kraschade, såg till att dansa igång husbandet och diskuterade relationer med en ”riktig” gäst efter att vi lindat in oss i två bordsdukar. Det var helt enkelt en väldigt bra kväll.

Det var sent, eller kanske till och med tidigt, när vi bestämde oss för att få lite sömn. Fulla och glada, och med oss på köpet fick vi en manlig kollega som uppmärksammat oss redan under bordsdukssincidenten. Hans rum var belägrat av andra, och eftersom han också ville sova så fick han så klart göra det hos oss. Har man känt varandra länge, om man är goda vänner, och om man har en sängplats över, då går det jättebra resonerade vi. Och saken är den, det ska gå. Det ska gå just jättebra.

När man har druckit så sover man, i alla fall jag, ganska konstigt. Liksom djupt och dimmigt men oroligt. Och den här natten hade jag mardrömmar. Jag drömde att jag, som vid tillfället hade en pojkvän på annan ort, ändå låg bredvid min manliga kollega. Att han andades mig tungt i örat, att jag kände hans doft och hörde honom stöna samtidigt som han tog på mig. Hade handen innanför mina trosor och penetrerade mig med sina fingrar. Och jag försökte ta mig loss, springa därifrån, men kroppen var så tung, så trött, och svarade inte på mina signaler. Paniken spred sig, men det spelade ingen roll. Kroppen lyssnade inte på mina signaler och trots att jag inte ville, trots att jag bara ville skrika rakt ut att han skulle låta mig vara, så hände ingenting. Och drömmen tog aldrig slut. Inte förrän jag vaknade dagen efter och kände mig tom, smutsig, nedstämd, trasig.

Jag frågade mina rumskamrater om de mindes att han varit där, om han hade sovit i vår säng. Berättade om min dröm, men ingen kunde intyga eller bestrida något av det jag sa. Ingenting förutom att han hade sovit där. Bakfulla som hundar tog vi oss till frukosten där vi mötte just den manliga kollegan och han sa ingenting om natten innan. Samma sak upprepade sig under lunchen, och jag började tänka att alkoholen fått mig att drömma den mest störda mardrömmen någonsin. Så jag gjorde det jag gör bäst, började förtränga och skyllde på mig själv. Lade drömmen och fruktansvärda fragment av minnen i en mental låda som jag stoppade längst in i garderoben bakom mina skelett.

Två dagar senare kom mailet som raserade min värld och skakade locket av lådan.

Han sa att jag var så fin i mina färgglada kläder. Sa att min personlighet var fantastisk. Sa att han nog hade varit odräglig och efterhängsen på riktigt om han inte hade haft flickvän. Men att den kvällen som jag trodde att jag hade drömt mardrömmar, den kvällen hade han inte kunnat stå emot. Han kunde inte låta bli. Han sa att han hade tafsat på mig, och att han hade ångest. Att han brukar kunna sköta sig i sådana situationer, men att denna gång gick det inte. Men att han hoppades att vi kunde fortsätta umgås som vanligt och att jag inte uppfattat det som hände som övergrepp.

Det första jag gjorde var att kräkas. Jag låg på toagolvet i över en timme och hulkade, och sedan duschade jag. För jag har aldrig känt mig så smutsig. Vet att jag skrubbade min kropp först med tvål, sen med borste och till sist med en pimpsten, men det spelade ingen roll. Jag har nog egentligen aldrig varit renare och haft mer russinfingrar, ändå har jag aldrig känt mig så smutsig.

Mitt verktyg i livet för att överleva har alltid varit förnekelse. Jag tänkte att så skulle jag komma över även det här, så fram med lådan igen, i med händelsen och hans mail och längst in i garderoben igen, men framför skeletten. För någonting sa mig ändå att det här inte var mitt fel. Ändå fick anledningarna till händelsen, som det kändes som att han uttryckte det, ta prydlig plats bredvid lådan. Klackarna och klänningen från den kvällen användes inte igen på väldigt länge. Och den där firmafesten, den har jag aldrig medverkat på igen.

Jag svarade på hans mail, sa att det absolut inte är OK att bete sig som han gjorde när den andre parten sover. Att sådana här saker verkligen inte ska hända, ”speciellt inte eftersom vi är vänner”. Som om det skulle spela någon roll. Jag läser mitt svar idag och vill slå mig själv för att jag är den som ursäktar och bortförklarar hans beteende. Säger förvisso att hans beteende är vidrigt men lägger till att jag ju vet att han var full precis som jag. Att jag kommer låta saken bero för att den är för jobbig att hantera. I och med alla våra gemensamma vänner. I och med att jag känner hans flickvän. I och med att vi arbetar på samma ställe. Var det någon som hade ursäkter så var det jag, trots att det var han som hade gjort fel och gått över de grövsta gränserna möjliga.

Så, händelsen låg i lådan i garderoben och jag tänkte att det var bra så. Tyvärr höll kroppen inte med. Hjärnan hade bestämt sig för att förlåta och glömma, men hjärtat ville inte, resten av kroppen vägrade. På nätterna hade jag samma återkommande mardröm som den natten, och efter att detta upprepat sig nattetid ett par gånger fick jag krypa till korset med min dåvarande pojkvän och berätta allt.

Det är mardrömmarna nattetid som är anledning till att jag berättat för alla mina pojkvänner sedan dess. Alla mina två pojkvänner, och den sista är numera min make. Mina närmsta vet eftersom jag kan ha problem när människor tar i mig när jag inte är beredd, och typ alla som träffat mig mer än ett par gånger vet att jag är oerhört lättskrämd och skriker högt och rakt ut när jag blir rädd. Men det är få som vet varför, och det är få som vet att det inte alltid har varit så här. Nu vet alla som läser det här.

Jag hade nog tänkt att hålla min låda stängd, knuffa den längre och längre in mot garderobsväggen, men så hände det någonting. Jag födde en dotter. Och även om jag i vissa lägen har velat sälja denna kolikunge på Blocket så har jag ändå aldrig känt sådan kärlek. Jag kommer göra allt för att skydda henne och jag har länge uttryckt att jag är orolig för att låta henne växa upp i vår stökiga värld där kvinnor och kvinnors kroppar är värda så oerhört lite. Jag har letat förskolor där de arbetar aktivet med integritet, jag kommer lära henne att visa hänsyn och respekt, men vad spelar allt det för roll om samhället ändå inte förändras när det kommer till kvinnosyn? Man kan googla hagelgevär, men jag tror inte på våld, och helt ärligt – att skjuta ihjäl någon (eller skadeskjuta illa, det kan vara gott nog i vissa lägen kan tyckas) kommer inte hjälpa henne om hon redan blivit utsatt för ett trauma.

Då kom #metoo. Och så många människor världen över kände igen sig. Tröttnade på att vara tysta. Det handlade främst om sexuella trakasserier och våldtäkt, sen tog det en stund och så var det ju många som lyckades vinkla det till annat. Men oavsett. Sexuella trakasserier och våldtäkt, det var problematiken som #metoo hade som syfte att belysa. Jag och många med mig skrev #metoo i våra flöden utan att speciellt detaljerat gå in på vad vi varit med om. Lådan i garderoben var fortfarande intakt.

Man pratar om triggers. Triggers kan vara förlösande till olika slags utbrott, och ofta behövs det minst två triggers för att utbrottet ska vara märkbart för en utomstående. Och utbrott – här vi pratar om allt från vulkaner till sjukdom. Jag fick tre triggers inom loppet av ett dygn. Det resulterade i ett sjuhelvetes utbrott.

Han som gett mig mardrömmar i så många år lade först upp #metoo i sitt flöde, och jag kände paniken över bröstet. Det började liksom att röra sig under locket på lådan. Det kröp i min kropp men jag kunde inte sätta ord på mina känslor. Sedan lade han upp #ihave. Och fick ovationer, även om de inte var stående, för att han var så modig. Så ärlig. Då brast det lite, lådan skakade och jag ringde min psykolog. Han erkänner att han har gått över gränsen, men det är jag som lever med skulden, paniken, rädslan och mardrömmarna.

Den tredje triggern var och är egentligen den värsta, och det var den som skakade lådan så hårt att locket föll av och innehållet spreds över golvet. Det var att se kvinnor över hela världen ursäkta och bortförklara beteenden som vi vet är fel. Martin Timell är Sveriges nallebjörn men har sexuellt trakasserat sina kollegor, men oj så bra att han erkänner och ångrar sig. Vi som har jobbat/fortfarande jobbar inom media eller polis vet även att det finns minst misstankar om misshandel av kvinnor och att detta mörkats länge eftersom han är en kassako för TV. Men visst, om han ångrar även det, då är det också ok. För han visar ju ånger och därmed även kanske vilja att förändra sig – inte behöver det handla om en dålig kvinnosyn. Martin Timell själv skyller på att han är naiv och har temperament. Jävla idioti.

Gick in i en diskussion som egentligen inte skulle behöva finnas. En norrlandsfru som jag blev också trött och förbannad över ovanstående och uttryckte sin åsikt, och jag såg både rött och svart när en kvinna i hennes flöde i sin tur sa emot och tyckte att vi tjejer istället ska se allt bra med de generella ursäkterna världen över och samtidigt slängde sig med #vitillsammans, att det inte ska vara ”vi mot dem”, tjejerna mot killarna.

Fy fan för människor som ursäktar dåligt beteende istället för att låta den som felat ta sitt ansvar. Fy fan för människor som tycker att ett förlåt är tillräckligt. För jag tycker att det är vi mot dem. Inte tjejerna mot killarna, MEN medmänniskorna mot människor med dålig människosyn. Och sexuella trakasserier, våldtäkt, misshandel etc – det ska inte förklaras bort eller ursäktas. Och specifikt inte av den del av världens befolkning som är den mest utsatta.

Det finns olika grader i helvetet, och jag är så medveten om att det som jag varit med om är långt det värsta på kartan. Jag har vänner som råkat ut för gruppvåldtäkt, vänner som blivit utsatta för det värsta tänkbara – om man jämför är deras helvete kokhett och mitt knappt ljummet, men det är just det. Man får inte jämföra, man får inte ursäkta – alla som ryms inom #metoo är fel och vi behöver en konkret förändring när det kommer till människosyn, inte generella ursäkter och bortförklaringar.

Troligen har få personer orkat läsa hela denna långa text, troligen får jag knappt en like eftersom folk idag hellre vill bekräfta sin aktivitet på sociala medier när någon har bakat bullar än när densamme skriver en personlig värdering. Men jag kände att jag inte kan vara tyst längre, jag måste ta bladet från munnen. För min skull, för min dotters skull. För alla andra som varit i samma situation. För att lyfta frågan ännu högre på agendan.

För jag har en dotter nu, och jag ska göra allt för att hon inte ska råka ut för det som hände mig. Hon ska lära sig att aldrig ursäkta beteenden som alla vet är fel. Hon ska aldrig lägga skuld på sig själv när skulden inte är hennes. Hon ska veta att det här kan hända vem som helst, när som helst, för även någon som står dig riktigt nära kan ta sig friheter och utnyttja ditt tillstånd. Och, om det händer, hon ska veta att det fortfarande inte är hennes fel.

Trots att jag inte måste så har jag informerat min kollega om att detta brev skrivs och kommer publiceras. Han står fast vid att han inte våldtog mig, utan bara ”tafsade” på mig och att han trodde att jag inte sov. Oavsett, jag vill än en gång understryka att oavsett vad som hände – något hände – och det var fel. Men det var inte mitt fel.

 

Juridisk definition av våldtäkt, från Brottsbalken 6 kap 1 §, andra stycket.

Detsamma (hänvisar till tidigare beskrivning av våldtäkt) gäller den som med en person genomför samlag, eller en sexuell handling jämförlig med samlag, genom att utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller som, med hänsyn till omständigheterna, befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.

 

Annonser

Varför skriver du inte längre?

Det kan vara den vanligaste frågan som jag får på mailen. Och jag svarar alltid. Samma sak. Att det gör jag, det är faktiskt nästan så att jag inte kan sluta, men det jag skrivit det senaste halvåret är ingenting som jag har velat dela med mig av. Det har varit för privat. Och omvälvande. För allt som har hänt var oplanerat. Men nu går det inte att dölja längre.

Jag ska bli mamma, vi ska bli föräldrar. Och i nuläget är det troligen mindre än två månader kvar till touchdown vilket är tokigt, allt har gått så fort. Jag gick från att ge upp hoppet om män, att ge upp prinsessdrömmen om man och barn och att leva lyckliga i alla sina dagar mot att omge mig med alldeles för dyra skor och alldeles för mycket vin. Men tji fick jag, universum sände samma kille i min väg inte en, utan två gånger, för att få mig att fatta att det är just han som är mr Right. Så insikten gick in till slut, och 30 veckor efter att vi hade flyttat in i vår nya, fräscha lya, det är idag, så är vi fantastiskt lyckliga och magen rund och trind.

Magen växer som sig bör, men tyvärr inte förståelsen och insikten om vad som kommer hända i samma takt. Ingen kommer troligen vara så förvånad som jag när det kommer ut en skrikande illbatting mellan mina ben, ingen kommer som jag att undra vad det är för någonting som jag har varit med och skapat. Kommer hon präglas av mina mörka gener eller av sambons bleka? Kommer hon vara vild och tokig som mamma sin, eller ärva det norrländska lugnet av sin pappa? Kommer hon bli lång, kort, straight, gay, hetsig, klok, ja det finns så mycket som hon kan bli. Jag räknar med att inte förstå någonting om någonting från det att hon föds och sedan ungefär 18 år framöver. Men även om hon inte var planerad så är hon otroligt välkommen och hon kommer vara så älskad. Och det är det viktigaste. Och ja, det är en flicka.

Jag går in med inställningen att absolut inte göra missarna som mina föräldrar gjorde, att absolut inte bli som dem, men vi får väl se hur det går. Äpplet faller inte långt från trädet, och just nu – med en liten bastard i magen inser jag hur mina tankebanor ofta nuddar vid beteenden som jag känner igen men som jag inte tycker om, att jag traskar runt i den där äppelträdgården från min barndomsdagar. Turligt nog kan medvetenheten få mig på andra spår, och jag tror att jag har förutsättningar att göra om göra rätt. Vi vet att vi inte kommer att vara de perfekta föräldrarna, för de finns inte. Vi kommer göra misstag, vi kommer trampa runt i vår egen skit och vi kommer åka bergochdalbana fysiskt, psykiskt och emotionellt. Men vi kommer alltid att göra vårt bästa. Vi hoppas att det räcker.

Så nu när det är offentligt med magen kommer jag förhoppningsvis delge mina dagliga tankar igen. Vi hoppas det, och att ni kan följa med på resan med mina allmänna tankar, funderingar om och kring barnafödsel och sedan vidare hur det är att vara bastards mamma. Bastard är helt enkelt vårt arbetsnamn.

För nu, ta vara på varandra, ha en trevlig helg och vi hörs snart igen.

 

gravid

För det kallas feminism, eller?

Feminist. Ett ganska uttjatat ord kan tyckas, men vad då. Tror man på lika befogenheter oavsett kön, då är man just det. Feminist. Det behöver inte vara mer radikalt än så. Wikipedia säger att feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, och just det står jag för, fast och stolt, även om jag är medveten om att det är en daglig kamp. Har jag alltid gjort det? Ja, det tror jag, även om jag inte konstant kunnat sätta ord på mina känslor de gånger jag blivit nedvärderad, utmanad, ifrågasatt eller ens uttrycka min ståndpunkt. Visst, jag läser artiklar, krönikor, inlägg som handlar om hur illa män behandlar oss kvinnor. Lyssnar på poddar som beskriver hur killarna har otur när de tänker, hur de inte förstår vad en nedvärderande kommentar och/eller sexuella anspelningar är. Och ja, jag håller med. Män är det starkare könet överlag. Män kan vara svin. Män, och speciellt i grupp, skrämmer mig.

En god vän till mig, som är man kan tilläggas, säger att alla män (även han) är kräk. Det gäller bara att, om man nu vill ha en man, hitta den som är minst kräkig. Jag tror att jag har gjort det, eller åtminstone blivit snärjd av en som hör till de mindre kräkiga. Fortfarande en daglig kamp, men ändå.

Men vi då? Kvinnorna? Jag om någon känner att det är dags att slå ett slag för att ja, många män behandlar kvinnosläktet som skit, men vi tjejer då? Vad gör vi? Vilket beteende uppmuntrar vi till, hur behandlar vi varandra, och sist men inte minst, vad utstrålar vi? Jag tror på att majoriteten av oss kvinnor tror på en jämställd värld, tyvärr verkar det som om innebörden varierar från person till person. Helgat vare medlen för att nå det man vill åstadkomma heter det, men även om tanken är god och densamma så kommer det inte gå fort om man använder sig av olika slags verktyg. Testa att vara fem personer som ska spika i en spik. Tillhanda har ni en skruvmejsel, en skiftnyckel, en tång, en tumstock och en nåldyna. Tro mig, med envetenhet och jävlaranamma kommer ni få i en där spiken, men det kommer ta ett tag. Ett himla, jobbigt, grisigt och frustrerande tag. För med fel verktyg är det inte lätt att nå ett gemensamt mål, det är jag säker på.

Jag och den mindre kräkiga mannen beslutade oss för att köpa ett renoveringsobjekt, tro mig, om detta kommer det följa mängder i bloggen. Men det här inlägget handlar om vad som hände efter att vi köpt och insåg att vi därmed måste sälja våra egna boenden. Sagt och gjort, och jag i vanlig ordning vill ju ha ordning på torpet och tillkallade tre mäklare som alla i turordning skulle få imponera på oss, varav den mest imponerande skulle få äran att sälja våra boenden. Eller äran. Förtjänsten. En mäklare har ju ett arvode i det här fallet på typ 40 000 per lägenhet, och att i det här fallet få två stycken fina, fräscha lyor samtidigt, det är ju guld. Behöver jag nämna att vi var lovligt byte inom mäklarvärlden?

Kort och gott, vi bestämde oss för att träffa tre mäklare, och vi valde att gå med den tredje och sista. Varför? Jo, för att hon fokuserade på det viktiga, det vill säga lägenheterna. Dess värde, dess beskrivning och så vidare och så vidare. Fackmannamässig trygghet, noggrannhet och allmänt duktig och påläst. Kort och gott, det man vill att den som handlar med ens miljoner skall utstråla.

Mäklare nummer två gjorde inte det, han fokuserade mest på mina bröst. Professionell på så sätt att han inte stammade eller annat samtidigt förvisso, men man kunde ändå inte undgå att se vart blicken ständigt hamnade oavsett om man diskuterade parkettgolv, vitvaror eller taklist. Han går bort sade jag, men killen jag ska flytta ihop med gillade mäklare två. Argument: att mäklare två ju tyckte att jag var snygg, och det gör ju min kommande sambo också. Som sagt, min kille är mindre kräkig, men han är fortfarande man. Så jag satte ner foten, för jag ville inte ha en mäklare med halvstånd på visningarna (om det nu skulle komma snygga potentiella kvinnliga köpare), det kändes liksom för oseriöst. Ändå hade jag valt honom vilken dag som helst i veckan före mäklare ett.

Mäklare ett var, är säkert fortfarande, vrålsnygg. Från Asien, långt mörkt, rakt hår, smal med kurvorna på de rätta ställena, och exklusiva och välsittande kläder. Ni vet om man kör jämförelsen med grymma fotbollsspelare, det finns de som är bra och det finns Ronaldo. Det finns Messi. Liksom ett par få som är ett strå vassare. Det var mäklare nummer ett. Problemet var bara att hon, som jag är säker på är hur kompetent och duktig på sitt yrke som helst, inte utstrålade det. Tvärtom kändes hon falsk, skrattade alldeles för högt åt tråkiga saker, pratade illa om sina konkurrenter och kollegor och sist men inte minst stötte hon på min kommande sambo, när jag var där och ännu mer när jag inte var närvarande.

Bryr jag mig? Nej inte, alls, om hon nu tycker att mannen i mitt liv ser bra ut är det ju en komplimang gällande min smak, eller hur? Sedan så är det så att jag är så pass trygg i mig själv att jag inte lägger tid och energi på svartsjuka, snarare betackar jag mig allt sådant och brukar ta mitt flyktbeteende under armen och dra så fort drama vankas. Dock, jag är kvinna. Och jag har, tyvärr, gjort det som mäklare ett gjorde mer än en gång och kan utan problem säga vad beteendet handlade om. Hon var inte alls intresserad eller attraherad av min pojkvän. Hon ville sälja våra lägenheter och använde inte bara sin kvinnlighet, utan även sin sexualitet, för att uppnå målet. Helgat vare medlen, eller inte. Det gjorde ont i hela mig när jag förstod hennes tillvägagångssätt, speciellt eftersom jag och många med mig kämpar dagligen för att bli tagna på allvar. Att få omgivningen att förstå att man har vettiga saker att säga och att man är kompetent trots att man mer eller mindre har utseendet med sig, att man ändå skall bli respekterad och hörd.

Man är sällan snygg OCH smart. Jag kommer ihåg att det var någonting av de mest förutfattade meningarna när jag tog bilder när jag var yngre. ”Oj, vilka starka åsikter du har!”, eller ”Va, vet/kan du det där?” Eller bäst av allt, den vanligaste kommentaren från den kränkta mannen som inte fick ligga (det fanns och finns fortfarande en del), ”Du var skitsnygg innan du öppnande käften”. Visst, jag är en kålsupare om jag säger att jag inte flirtat till mig en drink då och då, dansat sexigt för att få någons uppmärksamhet, eller till och med gått längre för att påskynda någon form av process åt det ena eller andra hållet. Men det var förr, idag väljer jag inte den vägen eftersom jag vet att det inte bara skadar mig och mitt rykte, det förstör även för den jämställdhet som jag tror på. Det fuckar helt enkelt upp för alla världens kvinnor och det som vi alla borde kämpa för tillsammans. Det är i alla fall vad jag tror på.

Därför gjorde det så ont att se och höra hur hon, mäklare ett, gjorde det som jag tror underminerar jämställdhet. Så ont att jag inte kunde släppa det, utan var tvungen att skriva ett brev. Ett konstruktivt brev med fokus på hur hon uppfattas när hon skrattar för högt, när hon kastar med håret, när hon fladdrar lite extra med ögonfransarna och när hon, i en vit skir skjorta, svankar i motljus. Ett brev med fotnoten ”jag har gjort det själv, så jag dömer dig inte, men det förstör allas arbete för lika förutsättningar”. Jag skrev att jag är helt säker på att hon är duktig på sitt jobb, väldigt duktig till och med, men att jag ville delge henne hur hon uppfattats, om hon nu inte var medveten om det. Att det kan vara bra att känna till inför framtiden. Hade det varit jag hade jag velat veta, och efter det hade jag tagit på mig skämskostymen, bett om ursäkt, lovat bot och bättring och helt klart förändrat mitt beteende. Och det var ungefär den responsen som jag hade förväntat mig.

Responsen blev motsatt. Tvärtom fick jag ett långt, relativt syrligt, brev tillbaka grundat på ”Jag vet vad jag gör, den här strategin fungerar för mig, och jag är också feminist”. Det var tydligt att beteendet var medvetet, och jag ser det som otroligt sorgligt eftersom jag förstår att försäljningssättet fungerar, annars hade ju mäklare ett inte hållit fast vid det. Och plötsligt känns det jävligt svårt att säga att vi kämpar för samma sak, även om jag förstår att vi bara använder oss av olika verktyg. Jag är skruvmejseln och skiftnyckeln som tar i och nöter för att sätta grundstenar och bultar på plats, tänker att grunden är det viktiga och att vi kvinnor ska ha något att luta oss mot nu och i framtiden. Hon är tumstocken och nåldynan, som med mått och mjuka värden jämför sina prestationer med manliga kollegors och försöker leverera ännu bättre resultat. Vad är bäst? Vem och vad är smartast? Jag vet inte, men båda sätten kan vara vägar till jämställdhet, på något vis. Eller? Frågan är bara om vi inte undergräver varandra och därmed förhalar en ändå långsam process. Jag vet inte.

Men plötsligt känns det inte som om det bara är män som är problemet i vårt samhälle, om vi kvinnor inte utstrålar en enad bild av hur vi vill bli behandlade, då blir det svårt att tillsammans slå i den där spiken. Om vi inte arbetar tillsammans stjälper vi istället för att hjälpa feminismen, det som vi tillsammans borde vilja höja.

Vad tycker ni?

 

feminism_bild

Mitt år

12ord

Ett helt nytt år. Mitt år. Jag bara vet att det är det.

2015 sög i mångt och mycket, mycket upp och ner, fram och bak, men jag gick levande ur alla utmaningar även om det tärde. Visst, de sista månaderna, då vände allt och det blev en ljusning som gick mot solsken och som avslutades med en solsemester. 2016 började helt enkelt fantastiskt, på en sandstrand på Bali. Och det fortsatte bra. Allt som jag tagit mig för, allt som jag har någon form av ansvar för, under januari månad har blivit så bra. Februari har fortsatt på samma spår. Jag trivs hemma, jag trivs på jobbet, jag trivs på gymmet, jag trivs med mina vänner. Kort och gott, jag trivs med livet och har funnit ett lugn jag inte ens visste att jag saknade. Jag är trygg.

Någon sa att de tycker att jag jobbar för mycket, ifrågasatte varför jag gör det. Och jag sa att jag inte ser det så alls, att jag bara arbetar med saker som jag älskar och då är det inte direkt en uppoffring. Visst, jag önskar att dygnet hade fler timmar, men det är någonting annat. Tvärtom njuter jag av att se vad jag åstadkommer, att det faktiskt händer något när jag får lägga manken till och anstränga mig. Att jag värdesätts och anses kompetent. Pappas flicka från Gotland har blivit stor och självständig, presterar till fullo och lyckades nyligen signa både Google, Kanal 5 och LinkedIn till vårt nästa evenemang, och Fredrik Reinfeldt kommer också dyka upp. Om man får klappa sig på axeln i landet brunsås så gör jag det.

Kärleken är jag också trygg med. Att jag är själv. Singel. Träffade en Pirat som jag förvisso haft en del ljuvliga stunder med, men den vuxna genen i mig förstod att vi tyvärr inte är kompatibla, att vi inte fungerar tillsammans i vardagen. Så jag valde att avsluta det som aldrig riktigt började. Men jag är så stolt över att lilla medberoende jag vågade se sanningen i vitögat, och att jag trots mängder av störiga och röriga känslor vågade ta steget ut i den stökiga singelsumpmarken igen fylld av alla dessa träsktroll som kommer med sexuella inviter i takt med utandning. Att jag vågar se mig om utan att leta. Man ska inte nöja sig, man ska vara kräsen, men ändå flexibel. Pengar är inte essentiellt, kärleken är. Det är viktigt att ha en parter som man är på samma våglängd som, någon som har mer eller mindre samma utgångsläge som en själv. Någon som utmanar och matchar dig. Och det är viktigt att komma ihåg det som skånskan från Göteborg sade igår, en tusenlapp kan inte hålla dig i handen. När det händer, om det händer, då är det någon som har samma tänk som jag. Någon som, om han har tur, får dela min vardag med mig. Och som låter mig vara en del av hans.

Så klart unnar jag inte ens min värsta fiende den resa som jag har gjort, men jag kan inte förringa det faktum att lika barn leka bäst. Ur motgångar, besvikelser och sorg kommer mognad, insikt och ödmjukhet. Att dela en liknande historia skapar förståelse och en fast grund att stå på. Även om jag betalat dyra pengar för att begripa detta som varit solklart för andra alla dessa år så tackar jag ändå min psykolog som uppenbarligen har en ängels tålamod och en schysst slägga som kan krossa det bästa av pannben. Hon kan mig, hon har lett mig rätt ända sedan mamma dog, och även om jag är duktig på att tänka själv så kan en kartläsare vara underbar ibland. Jag tar med mig gårdagens andra visdomsord; vinden välter aldrig ett träd med starka rötter. Därmed har jag, efter egen inombordsanalys, bestämt med psykologen att 2016 är året då vi arbetar med hantering av min prestationsångest, mitt ständiga dåliga samvete och mitt usla tålamod. Där kan jag bli så mycket bättre. Och alla kan alltid bli bättre.

Första steget i arbetet blir att jag härmed lovar att inte lova hur ofta jag skall uppdatera bloggen. För jag blir bara arg och ledsen på mig själv när jag inte hittar tiden att sitta ner och skriva. Texterna kommer när de kommer, jag lovar. Och förhoppningsvis är de värda att vänta på. Har börjat skriva på nästa inlägg redan, men har ingen aning om när det blir klart. Det enda jag vet är att det kommer handla om vita, kränkta män, för det finns ju en del och så klart bör även de få utrymme i min blogg.

Oavsett, tills vi hörs igen.

10959372_10153090542774082_4749485934295391611_n

 

 

En urlakad hälsning i juletid

Det har blivit mycket resor den här hösten som för övrigt aldrig blev vinter. December nu och det känns som om det är sensommarvärme ute. Eller nej, det kan vara jag som tror det värmemässigt eftersom jag fortfarande eftersvettas efter helgens Sprintutbildning. Eller så kan det ju så klart vara vallningar, jag har hört att de kan dyka upp efter 35. Skit samma, det är varmt ute. Punkt.

Jag tog en walk down memory lane och åkte på jobb till Karlstad. Det var faktiskt mängder som hade hänt där innehållsmässigt och utseendemässigt, ändå var det som om att tiden hade stått till. Träffade en vän från förr som jag alltid tyckt om, och som visade sig vara min nya kontakt inom jobbsfären. Lustigt, roligt och en rejäl knäpp på näsan från ödet. Byggde med klossar, träffade politiker. Badade jacuzzi och hängde lite med mannen som jag längre trodde var mitt livs kärlek. Körde en empirisk studie med sverigedemokraterna och åt kött med sylt. Sedan åkte jag hem och har faktiskt inte ägnat varken briobitar eller badkar mycket av en tanke sedan dess. Det har helt enkelt varit för mycket på schemat.

Planen var att uppdatera bloggen en gång i veckan. Så klart gick det på röven när man börjar ett nytt jobb där man helt klart vill göra märkbar skillnad. Sedan att jag började längta hem underlättade inte och jag var helt enkelt tvungen att ta en avstickare till mina nära och kära i Göteborg. Fortfarande stressad och uppe i varv, men visste att Göteborg är det som sänker min puls. Det fanns någon som behövde mig och det var ömsesidigt.

Jag vill egentligen alltid åka miljövänligt, tåg, men det blir inte försvarbart när SJ inte håller varken mått eller tid. Eller när flygbiljetterna är så sjukt billiga att jag sparar in nära tusenlappen en väg, samt tidseffektiviserar min dag. Alltså, det var hur bra som helst, flygen gjorde att jag skulle hinna fram i så god tid att allt på checklistan första eftermiddagen och kvällen skulle kunna bockas av. Middag med fina polisfröken, njutning av Göteborgs julpynt i innerstaden, inandning i Brunnsparken tillsammans med insikt och tacksamhet om att vara hemma samt vin på bästa Grit- och sprintfrökens hallgolv. Och viktigt av allt, en promenad genom staden och då bara med tid för mig själv.

Men det blir inte alltid som man har tänkt sig, för ibland blir det faktiskt än mer lustigt. Allt började på Cityterminalen i Stockholm när jag försökte köpa en biljett till Arlanda och flickan bakom disken sa att en biljett kostade ynka 75 kr. Oj sa jag har flygbussarna sänkt priset? För sist jag åkte kostade det lite över hundralappen om jag inte minns fel. Nej sa hon, men det är priset för vuxna.

Jaha ja.

Eftersom jag tror på karma och kände att jag på intet sätt ville att karma skulle förstöra min resa var jag ärlig och berättade att jag minsann är dryga 35 och därför ville (läs kände mig tvungen att) betala fullt pris. Hon såg ut som en fågelholk och frågade om jag drev med henne. För att göra en lång historia kort så fick jag först visa mitt körkort för henne, för att sedan komplettera med mitt pass för ytterligare jämförelse. Stackars flickan blev högröd, trots att jag vid gott mod sade att jag tog hennes uttalande som en komplimang, och hon lyckades haspla ur sig något om bra gener innan hon smet iväg och gömde sig bakom en godishylla.

En liknade situation upprepade sig på flygbussen då den först söta farbrorn till chaufför trodde att Pressbyrån sålt på mig fel biljettbokningen därmed lurat mig på pengar. Den äldre mannen blev dock inte ett dugg genererad när han fick mitt pass i handen, utan den nu lite äcklige bussföraren bestämde sig för att agera pimp och berättade att han hade en son som bara var ett år äldre än jag. Så klart drog jag på mig dumhetsfiltret, spelade oförstående och tackade för hjälpen med biljetten samt någon form av visat intresse. Visst, ragga gärna på mig, men om du behöver ta din pappa till hjälp så är du troligen inte en kille för mig, det var ungefär så jag tänkte om sonen, stackarn som inte ens vet om att han skulle på blind date med mig.

Oavsett, en helg i Göteborg som verkligen var det mest fantastiska för mina sinnen, det var precis vad jag behövde. Massa kärlek och energi på en plats gav kraft och jävlar anamma inför det roligaste men samtidigt det mest utmanande jag tagit mig för – Sprintutbildningen fylld av HIIT. Även där fick jag höra att jag såg ut att vara i äldre tonåren, men jag var helt enkelt för trött för att orka diskutera huruvida man ska eller inte ska använda ordet ”lilla” när man påbörjar en mening ställd till en vuxen människa.

Men nu, trött och slut, redo för semester. Urlakad och omotiverad , men jag hoppas att jag under julledigheten kan ladda batterierna och komma tillbaka med full kraft igen. Förutsättningarna är fantastiska – imorgon flyger vi till Bali.

Till alla de mina som jag bryr mig om – jag önskar er en God Jul och ett Gott Nytt År, jag hoppas verkligen att ledigheten bär med sig allt det som ni hoppas på.

Hörs igen nästa år!

 

tomtejul

För jag är så jävla rädd.

Jag var sjuk, tokförkyld med feber och halsont och sov nästan ett dygn med förhoppning om att sova bort skiten och vakna som en ny människa. Det blev inte som jag hade tänkt, förvisso vaknade jag upp till ett bättre välmående, men verkligen till en mycket sämre värld, så jag vet inte om man kan se mitt uppvaknande som positivt. Jag hade velat sova lite till, eller kanske mycket längre, så att den mardröm som vi kallar verklighet hade passerat utan notis. Nu blev det inte så, och jag är rädd, förbannat rädd.

I Europa, mer eller mindre nästgårds, har det skett terrorattentat. Oskyldiga människor har dött och skadats, massor av människor. Som ville gå på konsert, äta ute, men var på fel plats vid fel tillfälle. De ville det som du och jag vill, liksom göra något utöver det vanliga, att inte bara fastna i ekorrhjulet utan bara få ut det där lilla extra av vardagen. Och det som var i Frankrike i förrgår, var i Tyskland igår och är i Sverige idag. Det tar inte slut, och med alla notiser som följer med sociala medier och den konstanta och konsekventa uppdatering som dessa innebär, det var med 84 meddelanden rörande världens undergång som jag vaknade upp igår. Fast jo, jag hade två notiser rörande en god nyhet också – Sverige hade tagit sig vidare till EM i fotboll och Zlatan är kung. Jag gläds åt det lilla.

Så vad är det som skrämmer mig? Att vad som helst uppenbarligen kan hända när som helst. Och det kan hända mig, det kan hända dig, eller ännu värre, det kan hända någon jag älskar mest på jorden. Jag är inte speciellt rädd för döden, men verkligen rädd för att mista någon jag inte kan leva utan. Det är värre än döden.

Men är det terrorn som skrämmer mig? Ja, absolut. Men än mer är det den rädsla för det okända som finns bland människor som är rädda för terrorn. Människor som dömer och tror och tycker att alla muslimer är av ondo. Att alla muslimer är terrorister. Att islam är samma sak som terrorism. Att dessa människor sedan inte utseendemässigt kan skilja på muslimer, buddister, asiater och afrikaner och plötsligt ser oss som en enda gröt. En sörja fylld av hat, terror, ilska och djävulskap. Och plötsligt börjar kämpa emot oss alla. Där har vi den fullfjädrade rasism som Sverigedemokraterna propagerar för, och det är den som gör mig livrädd. Det blir ett NI mot OSS, fast det borde vara ett enda stort VI. Ett VI som kämpar mot terrorism tillsammans.

Det är inte en ensam religion som utför all denna galenskap, men heller är det inte en ensam dåre likt Anders Breivik som vi kan stoppa genom att sätta honom bakom lås och bom. Vi i Sverige tycker terrorister är galna, fruktansvärda, men vi måste minnas att det tycker troligen inte alla människor som är en del av IS. De ser sig inte som terrorister. De anser sig kämpa för en högre makt, sin tro, vilket gör att de kommer fortsätta länge till och det är problemet. Att vi inte förstår att detta inte enbart är galningar, och ursäktar dem med det. Detta är galningar som tror att sjävmordsbombning är en nödvändighet för deras tro, eller gömmer sig bakom religion trots att majoriteten som tillhör religionen inte står bakom deras ståndpunkt i form av terror. Detta är inte flyktingarna som flyr från bomber och granater, flyktingarna rymmer ju istället från det som IS står för. De är lika oskyldiga som du och jag. Och minst lika rädda.

Igår fick jag för övrigt höra att det är bra om jag har möjlighet att bära med mig mitt pass om jag lämnar min lägenhet. Mitt svenska hem. För en värdehandling som visar på att jag är svensk medborgare, eftersom jag med mina lankesiska drag ser ut som jag gör, underlättar för alla om någon form av kaotisk situation uppenbarar sig. Jag vill inte, jag vill skrika att NEJ, det ska inte gå till så här, jag har bott i Sverige i nästan 35 år och vet knappt något annat. Men jag är inte dum. Jag förstår att det är det här som är det bästa, det enklaste både för mig, myndigheter och allmänhet. Så nu ligger passet i min handväska. För jag kan vara på fel plats vid fel tillfälle. Och för jag är så jävla rädd.

En god vän i Göteborg skrev så här i sociala medier:

I såna här fruktansvärda, mörka tider vi lever i är det viktigt att minnas en sak. Att inte dra alla över en kam. Terrorister är galningar som gömmer sig bakom religion, som de tolkar fritt och vilt. Muslimer är inte terrorister. Syrier som flyr från kaoset i sitt hemland kommer inte hit för att spränga sig själva, de flyr FRÅN just den galenskapen. Så snälla rara Facebook, sluta. Sluta dra vansinniga paralleller. Sluta hata. Sluta bara.

Fantastiskt bra skrivet. Hon är klok min vän.

kkkislam

Sexuella trakasserier, eller?

Jag är kvinna, kommer från arbetsförhållanden där det varit dresscode och mentaliteten håller i sig. Jag har oftast klänning eller kjol, nästan alltid klackar och även om jag i grund och botten är en pojkflicka så hör smink till min absoluta vardag. Inte bara för att det får mig att se bättre ut, utan även för att jag osminkad ser väldigt ung ut. Nästan som ett barn. Och har än svårare att inge respekt. Speciellt bland mina manliga kollegor. Jag har absolut inga problem att röra mig utan make up bland folk på min fritid, tvärtom är det vad jag föredrar, men verkligen inte på jobbet.

Folk, speciellt män, får säga vad de vill. Och männen gör det. Men det ÄR svårare för kvinnor att göra sig hörda, synas, ta plats. Definitivt om vi inte använder våra kroppar eller vår sexualitet får att ta oss dit där männen redan är. Det är så mycket i ropet just nu, att kvinnor land och rike över vill göra sig hörda, få luft och sparkar bakåt, framåt och uppåt med kändisar i spetsen och jag tycker det är bra. Rent ut sagt, jag tycker det är fantastiskt. Jävligt fantastiskt. Sångerskan Zara Larsson har gått i bräschen och bland annat trätt en kondom över smalbenet för att visa hur töjbart detta preventivmedel är. Att män som säger att de inte kan använda kondom eftersom de är för stora när de har erektion, de snackar skit. Och hon har sagt och gjort så många fler saker som är så kloka, så vettiga, så mogna. Och speciellt om man ser till att de kommer från en tonåring. Jag var verkligen inte så vettig när jag var tonåring, det var väl då jag upptäckte sex, droger och rock n’ roll och blev helt uppslukad av det. Jag önskar jag hade tänkt mer som Zara Larsson, banat väg för mitt kommande kvinnliga släkte, för det är faktiskt det som det handlar om. Jag bara hoppas att hon orkar fortsätta denna kamp, trots att det blåser en manlig orkan därute.

Responsen bland många (men långt ifrån alla) män blev, om man hårdrar det, att hon var en spinkig hora, en jävla brud som borde våldtas. För det är klart att det blir jobbigt när någonting som man hävdat stämmer visar sig vara lögn. Det finns helt enkelt inga manliga genitalier som oavsett tillstånd är för stora för kondom, och Zara Larsson knäppte alla dessa män, som taffligt påstår att de inte kan använda gummi, rätt och slätt på näsan. För oavsett hur smal hon är, jag skulle säga att en kvinnas vad alltid är större än en snopp oavsett tillstånd på den senare. Säger man något annat har nog inte bara blodet lämnat hjärnan, och då sannolikt för gott, utan man behöver även en kurs i anatomi.

Det var fotbollsmatch och på vägen tillbaka in till stan promenerade jag ensam genom Solna. Vädret var helt ljuvligt och stämningen uppsluppen då hemmalaget AIK (som jag förvisso inte håller på) hade vunnit och jag i min tur var glad för jag visste att jag skulle spendera resten av kvällen med en man som jag tycker om. Med ett leende på läpparna passerade jag ett skränande killgäng med en snittålder på max 25 år som tillsammans gapade samma sak, gång på gång på gång.

”VI SKA HITTA EN DJURGÅRDSHORA, EN LITEN DJURGÅRDSHORA, OCH VI SKA VÅLDTA HENNE, IGEN OCH IGEN, SÅ SOM AIK GÖR.”

Det här handlar inte om att jag håller på just Djurgården. Eller att jag är en liten tjej, eller ens att jag är tjej. Det här handlar inte om att jag passar in på beskrivningen när det kommer till vad och vem de vill förgripa sig på. Det här handlar inte om AIK, det här handlar inte om DIF. Alls.

Det här handlar om män. Eller mer specifikt, det där handlar om män i grupp.

Jag hoppas så att pojkarna inte förstår vad de skriker. Att det inte ligger något som helst allvar bakom det som de förmedlar, men å andra sidan, varför säga det då? Och varför skall vi acceptera? Men är det kanske bara på skoj? Inte allvar? Oavsett, jag skulle aldrig säga någonting nedlåtande och sårande för att sedan förringa det som jag precis sagt. Säga att det var ett skämt för att slippa ta ansvar.

Män är nio gånger av tio fysiskt starkare än vi kvinnor. Om de är flera som agerar tillsammans så skulle jag säga att chansen är minimal för en tjej att komma undan. Det är anledningen till att jag inte går hem ensam i mörkret utan nycklarna dragna likt ett knogjärn, eller med någon i telefon som kan larma om något händer. Eller lägger sjuka summor på taxi varje månad. Jag är sjukt trött på att vara rädd, blir matt när jag tänker på all den energi jag lägger på att ta mig hem safe and sound. Men jag vet att det är mödan värt, att så mycket som möjligt förekomma det som inte får hända men som ändå händer, det är värt allt.

På en före detta arbetsplats fick jag ständigt höra att jag skulle gå före mina manliga kollegor uppför trappan, för det var ju så trevligt att titta upp under min kjol. En annan gång, på en annan arbetsplats, fick jag höra att jag skulle sluta suga av min chef. För jag var förkyld och det var ju han också, så det var ju exakt så jag måste ha blivit smittad. Jag tyckte det var roligt sagt, de första 30 sekunderna i alla fall. Sen sjönk det in. Hur nedvärderad jag precis blivit. Hur härskartekniken precis slagit mig på käften och hur indoktrinerad jag är som inte direkt reagerade utan accepterade. Igen, män får säga vad de vill, och de gör det. Om jag inte ler och skrattar åt något som är en nedvärderande kommentar, då har jag ju ingen humor. Jag fattar liksom inte skämtet, när det egentligen är så att hen som kläcker kommentaren bara vägrar ta ansvar för sitt eget tyckande och tänkande. Gömmer sig bakom humorn, den som jag inte begriper ens när jag tänker till. Den som jag verkligen inte vill förstå men ändå är jag så äckligt medveten om att den existerar.

Jag vet att man egentligen borde säga något, föra frågan högre upp i organisationen. Men jag, och många med mig, mäktar inte med. Statistiken visar att väldigt få fall tas upp, ännu färre fall leder till domstol och där slutar det oftast med någon form av förlikning och inte ens en smäll på fingrarna. Ska man orka med det också när man ändå kämpar för att prestera dubbelt upp, för att få respekt, ett erkännande? För det är ju det jag som kvinna måste om jag vill synas, höras, helt enkelt finnas lika mycket som mina manliga kollegor. Om jag nu inte vill använda min kropp, min sexualitet, tugga taggtråd eller dra snuskiga skämt. Så jag tackar Zara Larsson och alla med henne som orkar stå upp, fortsätta kommunicera trots glåpord och ruttna tomater.

Nej, de som säger att vi tjejer bara gnäller, byt liv med oss en dag. Välkommen till vår vardag. Låt dina kvinnliga kollegor klä av dig med blicken, nypa dig i rumpan och be om oralsex eller varför inte en snabbis på toa. Låt dem skratta åt dig och inte med dig, låt dem nedvärdera dig och din kompetens och låt dem behandla dig respektlöst bara för att de kan. När de gjort allt det där, acceptera deras beteende med ett leende, för allt är ju bara på skämt. Och kom ihåg att allt handlar om att du är för dum för att förstå det roliga i kråksången. För det är absolut inte sexuella trakasserier.

Eller?

sexuella+trakasserier+sp105a3e

Tidigare äldre inlägg