Den suraste degen av dem alla

Det är verkligen lustigt att man inte bara kan säga det, utan också känna det.

Att vakna på fel sida.

Jag vaknade med ett ryck igår morse, allt annat än utsövd och allmänt grinig. När jag hade varit vaken i ynka tio minuter och munnen gått på högvarv sade sambon att det var ett svart moln ovanför huvudet på mig. Ett svart moln med oändligt många blixtar. Och så kände jag mig också.

 Ingenting var bra. Lägenheten var stökig, sambon irriterande och min egen kropp plufsig. Näsan rann nästan ingenting, halsen smärtade ytterst lite men jag försökte tvinga fram det och jag intalade mig själv att jag hade feber trots att termometern envist visade 36,5. Arg för att pappersåtervinningen i hallen nästan svämmade över, sur för att jag hade vattnat en blomma så mycket att den blivit gul. Grinig som en surdeg.

 När det är så här och till och med fel på smöret på frukostbordet, när man vägrar äta någonting annat än marsipandammsugare till lunch och när man börjar gråta för att en CD-skiva har gulnat. Då kan det bara finnas två anledningar.

 Antingen är man på väg att få mens eller så har man sovit för lite.  Inget blod i trosan så jag gick och lade mig igen tillsammans med sambon för att sova middag och vaknade upp som en helt ny människa. Glad, utvilad, lycklig. Och redo att se en svensk sommarfilm som handlade om Göran.

 Tyvärr hade surdegssmittan drabbat min bättre hälft. Han vaknade på fel sida, tog över min tidigare roll och sköt blixtar både kors och tvärs under kvällen. Trist, men OK. Man kan inte få allt och dåliga dagar, timmar, stunder, har vi alla.

 Jag hade faktiskt dåligt samvete för mitt urusla beteende innan jag tog en tupplur så jag sade förlåt. Han i sin tur bad om ursäkt för sitt uppträdande när vi skulle lägga oss för natten. Och det gjorde ju egentligen ingenting att han eller jag var sur, för nu är det jämnt.

 Och filmen var faktiskt rätt bra för att vara svensk.

Huset där allt är tvärtom

Jag älskar min faster och farbror. Helt gudomliga och så annorlunda från de som kallar sig för mina föräldrar. Så raka, så öppna och… så vänster. Jag ser hur de myser när jag berättar att jag tagit tjänstledigt. Ser hur de njuter när jag säger att pengar inte gör någon lycklig och att jag valt att sätta mitt eget välmående i första hand. Och jag vet att far min, om han hade varit död, hade gjort loopen i sin grav. Ungefär sådär han gjorde i sovrummet när han fick reda på att jag röstat nej till EMU.

Han blev så besviken att han var tvungen att gå och lägga sig. Men först efter att han skuldbelagt mig med en massa hemska tankar och känslor genom att fråga hur jag kunde bli så fel när min bror blev så rätt.

Det är så underbart att vara hos dem, humanisterna, naturisterna och bohemerna, där rönnbären är vita och uppfarten kantas av japansk bambu. Hasselnötsträden fån Sydkorea har minglat av sig sedan sist jag var här och trädgården är frodigare än någonsin, men det gotländska allvaret, det karga landskapet, är borta. För Västkusten saknar kalken som ett allvar behöver, det är uppenbart. Allt är tvärtom här. Tvärtom till det bästa.

Vi tar en promenad till Fallet, tittat på hur vattnet från 50 meters höjd kastar sig ut i tomma intet för att till slut nå fram till sjön Lygnern. Vi ser resterna av kvarnhjulet som mjölnaren använde sig av förr i tiden när han nyttjade naturens krafter för att överleva. Man får vara som man vill, säga det som faller en in och det bästa av allt, de förstår mig.

De förstår att jag brutit med överhuvudena i familjen, de förstår varför det var svårt att leva ett liv som rikemansdotter när det är en värld som man aldrig kännt sig hemma i. Och de förstår att jag inte vill ha med det att göra. Sedan så vill de såklart att alla ska vara vänner, att det ska bli bra igen och jag borde bjuda de som inte uppfostrade mig till mitt och sambons bröllop.

Men efter diskussion (för det är det som är så skönt, man kan diskutera) förstår de att det kanske inte är en bra idé. För kanske hade de så kallade föräldrarna gjort något (medvetet eller omedvetet) för att göra mig ledsen under den viktigaste dagen i mitt liv. Troligen hade Gudfadern krävt att få betala de kostnader som ett bröllop faktiskt för med sig och ställt till med en scen när jag hade vägrat honom det privilegiet. Säkerligen hade jag gått och spänt mig hela dagen och brutit ihop när pressen och stressen väl släppt.

Oavsett, det är inte värt det.

Och jag kan inte köpas.

Kvinnan som kan se in i framtiden

Hon tittar på dig, klär av dig med blicken och framkallar den ena kalla kåren efter den andra i din kropp. Hon skakar på huvudet, gäspar och utstöter ljud samtidigt som hon smattrar med fingrarna mot bordskanten. Och precis när du bestämt dig för att kvinnan antagligen är galen öppnar hon munnen och pratar med dig.

”Välkommen”.

Sessionen är igång och under 90 minuter berättar hon för mig vad jag gått igenom i mitt liv och vad som komma skall. Och jag lyssnar, för jag har varit hos henne så många gånger förut att jag vet att hon inte är en kvacksalvare trots att många säkert hade kallat hennes yrkesbana för mumbo jumbo.

Första gången jag var där gick jag dit i falskt namn, påstod att jag hette Brigita av alla namn i världshistorien. Hon såg igenom mig direkt, visste min bakgrund, visste mitt namn, visste allt. Och krossade delar av min världsbild även om jag inte förstod det till fullo då.

Hon sa att min pappa skulle få rysligt ont i ryggen om exakt två veckor och jag tror faktiskt att jag tillät mig att hånle. Min far är troligen den lataste mannen (och därmed både överviktig och dryg) på den här sidan Nordsjön och drar dagens djupaste andetag då han måste böja sig ner för att knyta skorna.

Alltså lät det som ett skämt, men på klockslaget, exakt två veckor senare, fick gubbstrutten för sig att göra något som det kommer dröja minst ett årtionde tills vi får se igen. Helt otränad, utan att stretcha och tänka på ergonomi, slet han mödosamt, med sina bara händer, upp en gigantisk rosenbuske på landet med ryggskott som följd. Hon hade haft rätt, men hur kunde hon ha vetat? Och därefter började händelserna, som jag inte kunde styra, bara att ramla in. Jag bockade av min lista som jag sparat från mötet med Anette, och när jag insåg att punkterna började ta slut gick jag tillbaka till den lilla kvinnan med page och krokiga tänder.

Det finns inga ord som kan beskriva hur äckligt det är att sitta där när hennes blick skär igenom dig precis som en vass kniv genom halvsmält smör. Det finns oceaner av ord som kan förklara hur tom man känner sig när man går där ifrån, ibland gråtandes, ibland skrattandes. Oavsett så har hon alltid rätt på något vis även om du inte vill lyssna, oavsett så var det hon som slog mig på fingrarna när jag betedde mig dumt gällande något som ingen annan kände till.

Jag vet att många säger att medium med flera pratar fikonspråk, hittar på och ljuger. Kanske på sin höjd är dom bra på att läsa människor. Och säkert är det så, säkert finns det många som tjänar sitt levebröd på ett oärligt sätt.

Men jag tror på henne.

För jag kan inte förklara att hon vet det hon vet.

Ilska över sjukdom, glädje över framgång

Förkyld är jag, så jag lever nu utan smak och luktsinne, samt nedsatt hörsel. Förbannade äro de bakterier som frodas i min kropp, det virus som gör att jag inte kan prata i en minut utan att nysa. Jag hatar snoret, locken för öronen och att det kliar i ögonen. Jag avskyr värken i kroppen och smärtan i bröstet när jag hostar. Arg är jag för att sambon ställde ut sängen på balkongen med förklaringen att frisk luft är nyttigt för kropp och själ. Arg också för att mitt immunförsvar tydligen är nere för räkning.

Men jag skrattade ordentligt när jag åkte till jobbet imorse och ett skratt sägs ju förlänga livet även om det är inombords. Jag satt mig helt ovetandes på en spårvagn med nummer 0. Har aldrig sett en sådan förut. 1-13, de ser man ju titt som tätt, och bara för att skoja till det så kan det komma ett X ibland. Men nu finns det alltså en nummer 0. Och den går till Kortedala. När jag satt och log åt det faktum att man på Västrafik valt att fortsätta utvecklingen av spårvagnsnätet med en 0:a istället för en 14 fick jag ett tecken. Plötsligt kom det en massa studenter springande, alla bärandes på varsin namnskylt som det stod just 0 på. Jag tror att siffran 0 idag är viktig för mig på något vänster, så jag bestämde mig snabbt, på lunchen ska jag spela på Keno. Om det funkar blir jag stenrik, annars har jag helt enkelt missuppfattat universum.

Ibland skrattar jag åt mig själv. Helt ärligt så är det nog rätt ofta. Hur länge som helst gick jag omkring på lite sådär gröna moln (grönt står för lugn och avslappning) för att jag hade träffat mannen med den lilla hästsvansen som gav energi till tusen, sa alla rätta saker och verkligen bekräftade mig. Sambon säger alltid att jag är blåögd och visst är det så. Även denna gång var inget undantag. För det visade sig att Mr Karisma är en luring. Har varit i klammeri med lagen flera gånger. Och fixar inte att ha igång diverse företag för han kan inte hantera ekonomiska frågor. När chocken lagt sig var jag trots allt rätt glad. Än en gång bevisas det att det inte finns några perfekta människor, än en gång lär jag mig att jag kanske måste vara mer kritisk i mitt tankesätt. Och än en gång ska jag vara lycklig för att jag inte skrev under några papper.

Allt kommer i Guds ordning som jag brukar säga och jag visste ju egentligen sedan innan att detta antagligen inte var jobbet för mig. Blev spådd i april och hon, mediet Anette, sa att detta skulle hända. Och rådde mig till att tacka nej när erbjudandet landade i mitt knä. Det blir nog så, men jag sörjer inte. Glädjer mig istället över det faktum att när en sak försvinner så tar något annat vid.

Jag blev nämligen kallad till ytterligare en anställningsintervju igår.

Mannen från igår, idag och kanske också framtiden

Jag träffade en man igår.

Jag tror i alla fall att man kan säga man trots att han är tre år yngre än jag. Han har varit gift, har tvillingar samt en bonusson, och det tycker hur som helst jag är vuxet.

Lång, smal och med en liten hästsvans. Stort leende och en djävulusisk karisma. Tur att man är spoken for och har ring på fingret, annars vet man aldrig vart dagdrömmarna hade lett. Oavsett så kommer han med hästsvansen (som såg ut och betedde sig som en adonis) alltid att vara någon annans kärlek och det tycker jag är bra. 

Mr. Adonis, med hålig tröja, skit under naglarna och smutsiga skor, får damerna vid Kopparmärra att vända sig om efter att han smidigt smekt förbi dem i riktning mot restaurang Sense och jag är övertygad innan mötet ens har börjat. Han har det. Det där extra. Och han kommer verkligen att någon dag göra någon oerhört lycklig om han inte redan börjat med det. Jag hade helt rätt. Han är så trevlig, så smart, så rolig. Och han pratar så gott om sin exfru.

Jag har verkligen aldrig varit på en sådan anställningsintervju förut.

För det var det som det var. En anställningsintervju, som förvisso senare gled över till diskussion kring allt från ödet och slumpen till Degerfors, Spanien och feministiskt initiativ (FI). Otroligt häftigt. Och otroligt givande. Nu för tiden visar alla möten sig förr eller senare alltid vara häftiga och givande och jag är verkligen enormt tacksam för det.

Han hade sparat mitt CV i 4 år och nu äntligen funderar han på att ta sig an marknaden i Göteborg.  Därav tanken på mig. Han pratade med munnen, men talade också med händerna, vilket kompletterade allt han sa. Sakerna han berörde fick ofta en annan (och alltid en starkare) betydelse, samtidigt som han vågade säga saker som man egentligen inte får säga i det svenska samhället till människor man aldrig träffat förut. Efter två timmar skiljdes vi med en kram och ett löfte om att höras igen eftersom han tyckte min profil var ”soft”.

Och redan när jag kom hem låg det ett mail i inkorgen från honom där han skrev att han hoppas på att vi får tillfälle att jobba ihop snart. Det hoppas jag med, men ändock. Jag är oerhört nöjd och tacksam med att bara ha fått möta honom, ta del av all hans positiva och lugna energi. Och att jag fick en kram när jag egentligen bara fiskade efter ett handslag.

Sambon frågade för övrigt om han borde vara svartsjuk efter mitt möte med den karismatiske. Aldrig sa jag, menade det och menar det fortfarande. Det kan kanske låta så när jag skriver, att sambon borde vara svartsjuk, men så är inte fallet. Den karismatiske är någon annans pusselbit och jag glädjer mig som en medmänniska för denna någon, det är allt. Detta var bara ytterligare ett i raden av många oerhört intressant möten.

Och ytterligare ett tecken som visar på att jag cashar in.

Periodare och fast i korianderträsket

Jag är periodare, min sambo säger det hela tiden. Ena månaden äter jag bara geletinfyllda gröna grodor. Andra månaden är jag hooked on chevré med honung. Just nu är det koriander. Jag har fastnat i dess träsk samtidigt som jag troligen förtär såpass mycket att det nu pulserar i mina ådror. Härom veckan var jag på korianderjakt och letade mig igenom 6 stora affärer efter kryddan som skulle stilla min abstinens. Jag är beroende – periodare. Nästa månad är det något annat, kanske havrefras med sylt.

Hon är periodare, dricker mängder alkohol någon gång då och då, och då och då är samma sak som minst tre gånger i månaden. Och det är det som är problemet. Att det är mängder. Hon kan inte sluta när hon väl börjat och hon förvandlas till ett elakt fyllo.

Min pappa sade att det inte är så farligt, att det var värre förr. Det stämmer, det var värre förr. För då var jag barn och han var frånvarande. Hon, den representativa men outbildade lyxhustrun på hemmaplan vars intressen enbart var shopping och utseende. Han, den framgångsrike affärsmannen som ofta reste mellan kontinenter och hade en halv miljon dollar kontant i handbagaget som buffert.

Min bror sade att det inte var sant. Att jag ljög när jag grät och bad om hjälp med den fulla kvinnan som gjorde bort sig, och därmed också mig, för alla. Han ville inte ta i det för det var troligen för jobbigt för honom, mannen som hellre gräver en grop (med endast fingrarna som verktyg) än att prata om känslor. Men jag vet varför, de har berättat och jag förlåter honom. Han är äldst och vill skydda mig, men jag vet att han hade det värre för tydligen var hon fullständigt vidrig när han var barn. Men den gången han kallade mig för lögnare så att vi alla än en gång kunde begrava skelettet i den fina familjens garderob tog förtroendet slut. Det finns förklaringar men inga ursäkter.

Jag var, och är säkert fortfarande på något underligt vis, pappas flicka. Men jag pratar inte med honom längre. Har inte gjort så på 5 år och inte med henne heller för den delen. Eller med min bror.

Jag vill inte ha kontakt med dem så länge hon dricker så jag ställde ett ultimatum. Ta tag i problemet, jobba med det, annars blir det en tickande bomb. Hör av er när det är löst så kanske vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra. Det var 5 år sedan. Vi har inte hörts och jag räknar mig nu sedan länge till skaran föräldralös. Pappa ringer fel ibland men jag tycker inte att det räknas som kontakt. Föräldrarna har spridit ut i familjen att jag bröt med dem för att jag inte fick en massa pengar, och jag förstår dem. Enkel lögn och säkerligen också en av släkten trolig sådan eftersom världen idag styrs av girighet och far min säkert är god för en hel del. Men jag kräks på dem. Girigheten och lögnerna. Jag kräks på dem men lämnade dem och alla andra hemska minnen bakom mig. Det finns förklaringar men inga ursäkter.

Det känns så skönt att säga att det äntligen är över, att cirkeln är sluten, för så är faktiskt fallet. Jag kände inte igen känslan när den kom, blev nästan rädd eftersom den var annorlunda och jag kunde inte beskriva den. Undrade vad den betydde och vad den ville lilla mig som i hela livet gått runt med en slags molande värk i magen. Trodde den molande värken skulle vara där och var nästan rädd när den började försvinna eftersom den varit en del av mig så länge. Men jag behövde inte oroa mig. Jag vet nu och jag fortsätter att casha in.

Det var och är fortfarande lycka som ersatte magontet. Det är lycka runt omkring mig vart jag än går. Familjen jag har bytt bort har ersatts av en annan och förhoppningsvis snart påbörjar vi en ny familj som innebär en ny trygghet. Allt kommer till mig i Guds ordning.

Allt för att jag äntligen förlät dem.

Bridezillas from hell…

Jag förstår männen, de säger att vi kvinnor är svåra att förstå oss på. Helt korrekt, men det är faktiskt en rejäl skillnad på folk och folk, eller som jag brukar säga, kvinnor, flickor och de vidrigaste av dem alla – brudarna. Jag råkade ut för en brud – Sessan- igår, och nog för att jag alltid haft svårt för henne, men nu gick det verkligen överstyr.

Bakgrundsinformation:

Jag och sambon vill gifta oss, och i och med stor släkt och bekantskapskrets blir bröllopet gigantiskt i mina ögon mått mätt. Man får tycka vad man vill om det, oavsett så gillar vi läget och jamsar med sådär lätt och ledigt som man gör när man kanske inte riktigt fattat riktigt än vad man gett sig in i. Oavsett – det är inte det som det handlar om.

Det handlar om att vissa människor har ett ägandebehov. Inte bra tycker jag om det går ut över saker som man inte kan äga. Vänner, partners, deras ägodelar eller andra ting som helt enkelt står till allmänhetens förfogande. Som exempelvis lokaler. Vi har tittat på lokaler för bröllopsfesten, och trots att vi är ute ett år i förtid så verkar vi vara sent ute. Alla andra brides to be har förvandlats till bridezillas och vi har fått slåss både för kyrka och för en preliminärbokning av festlokalen. Det finns för övrigt inte många lokaler där man kan få in så många som vi antagligen kommer att bli.

Nuläge:

Sessan gifte sig i festlokalen som vi har tittat på nu för några år sedan. Lycklig och vacker var hon, det vill jag verkligen lova. Och hon är säkert väldigt underbar på sitt sätt. Vid första anblicken finns det nog ingen som är trevligare, roligare, sötare och alla andra synonymer inom området. Jag har efter bröllopet lärt känna henne ytterligare dock och jag har förstått att hon inte är en person som jag vill ha som vän. Dominant och rent ut sagt ibland räpig i sitt sätt gentemot andra människor. Älskar intriger och skitsnack, det som i min värld personifierar en äkta brud – eller som det heter på engelska – bitch.

Jag ville vara ärlig, köra raka rör, rak kommunikation. Hörde av mig til Sessan, skrev ett mail där jag berättade att vi tittat på samma festlokal som de hade sin bröllopsmiddag i. Skrev att jag tycker det är toktrist att det antagligen blir samma lokal för oss men att urvalet verkligen var begränsat eftersom vi blir så många. Frågade henne om råd. Fick tillbaka ett mail med en hel massa superlativ om hur roligt hon tyckte att det var, att hon gärna ville hjälpa till och än mer gärna ville ta en fika då hon kunde dela med sig av sina erfarenheter. Ingen fara på torpet alltså och jag var glad och lättad.

Tills nådastöten kom.

Sessor och andra elaka människor har få vänner, det kan man absolut konstatera. Plötsligt kom det fram att Sessan gick omkring och pratade strunt bakom min rygg, berättade att hon tyckte det var vidrigt att vi valt samma festlokal som hon och hennes bättre hälft. Sa att det ju var deras lokal, deras minnen och att det var dålig stil av mig och min sambo. Samtidigt skrev hon ytterligare ett mail till mig där hon berättade att hon gärna ville vara vår weddingplanner. Låt oss bara säga att det blir hon inte. Tvärtom kanske jag placerar henne i köket på vår bröllopsmiddag. Låt oss bara säga att jag tycker att jag tycker att hon har ett schizofrent beteende.

 Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen. Det är så korkat att pissa någon i ansiktet och sedan låtsas att det regnar. Och vi kan ju tyvärr konstatera att bridezillas inte behöver vara brides to be. De kan också vara brides who are all ready married.

Tidigare äldre inlägg