Svettiga utflykter

Det är tidigare än tidigast. Kylan biter sig ända in i märg och ben och jag tänker när jag travar iväg till bilen att jag verkligen hatar att fylla år på hösten. För idag är det min födelsedag.

När jag var liten ville jag alltid fylla år på sommaren, för då var det alltid roligare att ha kalas. Detta var på den tiden då jag trodde på tomten och varje år önskade mig rakt, blont hår i julklapp. Alla julaftnar var för övrigt alltid lika traumatiska. När jag var tonåring ville jag fylla år i januari så att jag, först, kunde köra moppe, och sedan, gå på krogen, tidigare än alla andra. Det var på den tiden jag ville gifta mig med en Lenny Kravitz-kopia som pratade norska. Den våta drömmen lade jag först på hyllan när jag träffade sambon.

Men nu så fyller jag år igen, och för första gången känner jag verkligen att detta årtal är ett avstamp, en ny era har börjat. För plötsligt är jag mer vuxen än någonting annat åldersmässigt och drömmen om att bli blondin eller att dela livet med en fräck popsångare känns oerhört avlägset. Andra, mer vuxna, drömmar har ersatt de gamla, och när vi sätter oss i bilen vet jag att vi är på väg mot något som jag velat uppleva en lång tid, ända sedan jag förstod att jag kanske inte räknas som purung längre. Ända sedan den där gången då jag böjde mig över badkarskanten för att tvätta håret och fick ryggskott av ansträngningen.

Resan ner är trevlig, svärföräldrarna är med och plötsligt går det upp för mig hur viktigt det plötsligt blivit för mig att göra saker med familjen. Ännu ett tecken på att man lämnat barndomen bakom sig. Vi pratar och skrattar, diskuterar och skojar, och alla delar med sig av de förväntningar som man har på utflykten. Vi vässar armbågarna, byter om till löparskorna och gör oss redo för start.

Väl framme får vi stångas, slåss, bråka. Inte vad jag hade hoppats på, men dock något jag hade räknat med. Svetten droppar, adrenalinet pumpar och fler är jag sliter sitt hår under jakten. Man krockar, svär och kanske till och med gråter en skvätt av ren frustration mer än en gång, men när man äntligen är framme i mål går luften ur en. All energi försvinner och det enda man vill göra på vägen hem är att vila, sova, drömma om de klipp man gjort. Klappa sig själv på  axeln för att man lyckades hitta allt man sökte.

 Mitt i julruschen på Ullared.

Annonser

Dagens ungdom vs min ålder

Jag gick ner för en lång gata, och min vana trogen efter att ha varit på ICA hade jag minst tre riktigt tunga matkassar i händerna. Sådär tunga ni vet att axlarna verkligen sjunker nedåt, så påsen hela tiden snuddar i marken och gör hela situationen ännu tyngre.

Sådär tunga att man ska vara tacksam om man inte drar på sig en sträckning i någon understimulerad muskel den första kvarten. Sådär tunga så att man nästan gråter av lycka när man väl är hemma med alla inköpta varor. För efter ungefär halva vägen hem så har man mer än en gång funderat på att ställa de förbannade påsarna vid en gravsten och låta någon som säljer Faktum hitta dem.

Helt överlastad vaggade jag alltså hemåt, sur och grinig för att jag är dumsnål. Så snål att jag köper tunga familjeförpackningar. Så dum att jag impulshandlar och går på alla idiotiska kampanjer och hela tiden tror att jag gör klipp när det enda som egentligen händer är att kassarna blir tyngre och summan i plånboken blir mindre. Jag förbannade mig själv över min idioti, lovade mig själv att aldrig göra om den trots att jag vet att det är samma visa nästa vecka, och när jag som bäst gick där och svor över min egen existens så hände det.

En liten söt och rar pojke hoppade fram efter att uppenbarligen ha gömt sig bakom en buske. Då jag har svårt att avgöra ålder ska jag egentligen inte ens försöka, men tror att jag garderar mig om jag säger att han var någonstans mellan 8 och 12 år. Hans korpsvarta hår och hans mörka ögon fick mig att tro att han åtminstone hade en förälder med utländsk härkomst, och hans ögonfransar… Hans ögonfransar var verkligen inte från denna värld och jag smalt som smör i solsken när han tittade på mig och blinkade, nästan viftade, med sina långa ögonfransar.

Trots tunga kassar, trots smärta i hela min överkropp på grund av kassarnas tyngd, lyckades jag pressa fram ett leende för barnet var ju så vackert och snällt. Och han viftade ännu mer med sina ögonfransar, log tillbaka och sa; ”Jävla kärring”

På ren utpräglad göteborgska.

Sen sprang han iväg och jag stod kvar som ett fån som har ont i kroppen. Ett fån som fortsatte stapla hemåt efter en stund och bara funderade på en sak.

Är det dagens ungdom som är ouppfostrad eller är det jag som har blivit gammal?

Tankar från en poetisk 14-åring

Jag var definitivt alldeles för kär och känslig när jag var tonåring. Och troligen ansåg jag mig också både poetisk och klok. Vilken galenskap…. 

Jag vill vara en tår, födas vid ditt öga, färdas längs din kind och dö vid dina läppar.

A heart is not to play with, a heart is not a toy. But if you want to break it, give it to a boy.

En man vill alltid vara en kvinnas första kärlek. En kvinna vill alltid vara en mans sista äventyr.

Kärlek är som att äta soppa med gaffel, man blir aldrig mätt.

Låt din själ vara fri så följer kroppen efter.

Om acneblattar och misstag

Jag är rätt van att göra bort mig. För det första är jag klumpig, värre än den sämsta buskisrevy ni kan tänka er, och för det andra har jag någon form av mundiarré som det troligen inte finns något namn på. Den typen av ordbajseri som är en följd av att man;

 1)      tolkat situationen helt fel och kommer med en helt eller åtminstone delvis orelevant utläggning

2)      inte förstått hur det som kommer ur ens mun kan tolkas i sin tur

3)      tänker efter först efter att man agerat eller sagt något

4)      ofta tror sig ha förstått en sak men utan att polletten riktigt ramlat ner ändå

Oavsett, klumpig är jag, och folk skrattar ständigt åt mig. Jag vill tänka att de skrattar med mig, men ska man vara helt ärlig mot sig själv så är det allt bra sällan.

Igår såg jag en underlig sak på Facebook. Jag hade skrivit en hälsning på en väninnas vägg angående träning på måndag, hon hade svarat att hon såg fram emot det och sedan hade en klasskompis kommenterat konversationen. Inget konstigt i sig men det underliga i historien var att den sistnämnda, klasskamratinnan, hade skrivit ”det här var ett inlägg för gudarna det må jag säga”. Och jag fattade ingenting.

Idag tog jag tag i kommentarskan och frågade vad hon menat och hon brast ut i något som man defintivt kan se som asgarv. Och fram tills dess att hon fick ur sig vad som var så roligt med Facebook konversationen satt jag i vanlig ordning som en fågelholk.

Efter att ha torkat sina skrattframbringande tårar berättade hon att mitt meddelande, det som jag skrev först om träning, verkligen hade kunnat tolkas ur ett annat perspektiv. Ur ett kinky och perverst sådant närmare bestämt. Och plötsligt visar det sig att flera av mina klasskamrater läst mitt inlägg och trott att jag på ett skämtsamt sätt (hoppas jag) kommit med sexuella anspelningar.

När man är mörkhyad syns det inte när man rodnar. Jag är oerhört tacksam för det, idag lika mycket som många gånger förr.

För att släta över det hela var jag ju tvungen att idiotförklara mig själv, förklara att jag inte förstod bättre just då och berätta om alla andra ordklumpigheter och sattyg som jag befattat mig med det senaste.

Om när jag kramade om stackars Lars Leijonborg, bara för att jag kände igen honom men inte kunde placera honom. och därför tog för givet att han var en avlägsen släkting från Värmland. Om när jag skulle tala om för mina deltagare efter en spinningklass att de var vältränade och råkade beskriva dem med ordet “fitta”.

Och så ser jag att studiesekreterare sitter med och lyssnar precis när jag sagt det fulaste könsordet av dem alla. Och jag var än en gång glad över min hudfärg.

Eftersom det var min avslutande dag idag försökte jag låtsas som ingenting och bjöd in studiesekreteraren till fikan som jag hade förberett med klassen . Hon kom inte så jag tror att hon kanske blev stött av mitt ordval tidigare.

Å andra sidan, jag är lycklig över att jag gör misstag för det är det som man lär sig av. Jag är glad över de bekantskaper jag gjort via universitetet och oerhört tacksam för en massa underbara personer som jag hoppas att jag kommer ha kvar i mitt liv lång tid framöver, om inte för alltid.

Och de, mina nu före detta klasskamrater, tyckte om min fika. Den fika som till viss del bestod av det som man på min tid kallade för negerbollar. Idag heter det tydligen acneblattar och jag har lärt mig något igen.

Och vad var det som jag hade skrivit på min träningskompis vägg på Facebook?

You and me, måndag baby! Då kommer du glömma allt med skolan 🙂 och så kommer du ha lite ont på tisdag … hihi 😉 /XXX

En 14-årings sorg

Troligen höll jag på att gå ner mig av sorg när Kurt Cobain dog. Åtminstone låter det så.

Like the sunlight, warm and bright, rise upon a darkend sky. Herion helped him understand why.

Helped him escape from a world of violence, screams, cries, neve any silence.Hate dispair, all inside of him, he fought a battle he couldn´t win.

No more tears, no more lies, he saw his dream fade away and die. His whole life he felt misled, held a loaded gun against his head.

Colud steelbulletsthrough his brain, be the only way for him to easy his pain? Did he go to where the agels fly, or to the lake of fire and fry?

He was here for me when I was in pain, wish I had been there for him to do the same. But I didn´t know, how could he put on a brave face and such a show?

Instead of crying, mourning and being sad, I am just angry, cold and really mad. Angry at him for giving in, just to be alive is not a sin.

It´s better to fade away than burn out, I say that without a doubt.

Underbara, underbara älskade

En mer gudomlig helg var det länge sedan jag hade. En älskad sambo, världens två bästa brorsbarn, äckligt mycket alkohol och alldeles för många minnen. Mycket att reda ut, mycket att börja om med, i, på, kring, och runt.

Jag var nervös i augusti när jag skulle träffa henne för första gången på länge. Jag var livrädd för att hon skulle döma, såra och allt annat som jag förstår nu, var lika troligt som att hon skulle slå mig i huvudet med en teflonpanna. För hon var lika rädd som jag.

Trots att jag visste detta så var jag än en gång livrädd i lördags. Nu skulle jag träffa den beryktade brorssonen. Den 17-åriga unge mannen som sist jag såg honom bara var ynka tolv. Inte ens tonåring, men ändå full av aggressioner och ilska, allt vänt mot mig för att jag valde att fly. Bara tanken på honom gjorde mig vettskrämd.

Jag hade inte behövt oroa mig här heller, för när jag förändras med åren förändras också människorna omkring mig. Jag hade glömt det och fick en chock när jag såg att han vuxit 55 cm sedan sist jag såg honom och den arga okyssta pojke som jag hela tiden haft i mitt inre var borta med vinden. Tvärtom hade han gjort mer barnförbjudna saker är vad jag kunde drömma om och det oskyldiga barnet är nu borta för alltid. Barnet har helt enkelt blivit ersatt av en man med stake i alla bemärkelser.

Stark och snygg, rolig och smart. Och otäckt lik min storebror. Men väldigt känslig. Han kramade mig, grät en skvätt och efter ett par öl sade han att han älskade mig, alltid har gjort och att han aldrig vill bli av med mig igen. Och i fasterlig anda kramade jag honom, smekte denna gigantiska kille över ryggen och lovade att allt skulle bli bra mellan oss.

Det blev det och nu går jag som på rus. Det är så underbart att älska och bli älskad, det ger energi och en oerhörd kraft att leva. Och kärleken behöver inte komma från ens partner, man ska ta emot den från vem som än är villig att ge den så länge man själv mår bra av det. Och så länge man kan ge någonting vettigt tillbaka till givaren.

När jag letade spännande böcker i min bokhylla igår hittade jag min egen diktsamling från 1995. Jag grät och skrattade om vart annat när jag läste igenom den, för ingen kan nog älska, sörja, skratta och sedan vara deprimerad igen som en kärlekskrank 15-åring. Och jag måste ändå säga att jag var klok även då, trots att jag givetvis var omogen.

Två själar möts och smälter samman till en. Det är vänskap.

Två kroppar möts och smälter samman till en. Det är kärlek.

Två händer möts och smälter samman till en. Det är samarbete.

Två ögon möts och smälter samman till ett. Det är samhörighet.

Två vapen möts och smälts ner till ingenting. Det är fred.

Att gala istället för att kraxa

Kontraktet är påskrivet och nu är det klart. Jag har ett nytt jobb. Äntligen. Och jag är så glad, så lycklig för redan känner jag mig delaktig, uppskattad och behövd. Innan jag ens har börjat. Allt är precis som det ska vara.

Och det är så intressant att se hur människor reagerar. Hur jantelagen faktiskt fungerar och vibrerar genom våra ”landet lagom kroppar” så fort det går bra för någon annan. Oavsett om det handlar om ytliga bekanta eller sådana som skall föreställa riktigt goda vänner.

Efter allt från genuina till tafatta grattis märker man direkt när jantelagen gör sig påmind, när människor som alldeles nyss var, eller åtminstone sade sig vara, glada för ens skull, direkt böjar påpeka det negativa med det roliga som har hänt. Och jag undrar varför för vi så här? Gör jag så också? Borde jag gå en charm- och energikurs som jag kan dela med mig av istället? Så att jag kan göra mina nära och kära glada istället för nedstämda?

För nog blir man nedstämd av alla dessa neggfyllda kommentarer.

Jag mådde dåligt på mitt förra jobb i flera år och har nu äntligen fått ett nytt. Ändå får man nu höra allt negativt kring denna nya tjänst, vad det kan innebära, hur jobbigt det kommer att bli, med mera med mera. Det tar liksom aldrig slut och om jag hade lyssnat på de kraxande olyckskorparna så hade jag nog gått tillbaka till XX (för ibland låter det som om det är det som de tycker trots att de vet hur jag mådde där), stannat där resten av mitt liv och inom en snar framtid säkerligen blivit en bitterfitta.

Jag fattar verkligen inte, varför får man inte vara bra och varför får man inte säga det? Varför får man inte lyckas ens efter en lång och knivig resa utan att någon måste knäppa en på näsan och helt enkelt känna det som sin lott i livet att ta ned en på jorden? Varför får man aldrig sväva bland de rosa molnen, bara en liten stund?

En man på krogen sa att jag såg ut som en kossa. Efter ungefär en nanosekund förstod han sitt misstag, för även om det var menat som en komplimang så lät det så klart inte så när det kom ut ur hans snusfulla mun med sneda tänder. Han kunde liksom inte rädda situationen, hur mycket han än pratade om att det var mina stora ögon som gjorde det. Att de var så vackra. Att han borde liknat mig med ett rådjur istället. Alla skrattade och han blev ledsen, orolig för att han hade sårat mig.

Det var då jag förklarade för honom att det var lugnt, att jag är som en gås om man nu måste använda djurliknelser. Allt ont som tar energi, allt sådant som nog kan få de flesta att må dåligt, det bara rinner av mig efter noga övervägande om vad som är bra för min egen personliga utveckling.

För det gäller att sålla agnarna från vetet. Oavsett om det handlar om kommentarer, jobb eller människor. Det handlar om att man måste se sig som en galande tupp i vardagen. Någon som vågar lyckas och samtidigt vågar må bra av det.