Det är tidigare än tidigast. Kylan biter sig ända in i märg och ben och jag tänker när jag travar iväg till bilen att jag verkligen hatar att fylla år på hösten. För idag är det min födelsedag.
När jag var liten ville jag alltid fylla år på sommaren, för då var det alltid roligare att ha kalas. Detta var på den tiden då jag trodde på tomten och varje år önskade mig rakt, blont hår i julklapp. Alla julaftnar var för övrigt alltid lika traumatiska. När jag var tonåring ville jag fylla år i januari så att jag, först, kunde köra moppe, och sedan, gå på krogen, tidigare än alla andra. Det var på den tiden jag ville gifta mig med en Lenny Kravitz-kopia som pratade norska. Den våta drömmen lade jag först på hyllan när jag träffade sambon.
Men nu så fyller jag år igen, och för första gången känner jag verkligen att detta årtal är ett avstamp, en ny era har börjat. För plötsligt är jag mer vuxen än någonting annat åldersmässigt och drömmen om att bli blondin eller att dela livet med en fräck popsångare känns oerhört avlägset. Andra, mer vuxna, drömmar har ersatt de gamla, och när vi sätter oss i bilen vet jag att vi är på väg mot något som jag velat uppleva en lång tid, ända sedan jag förstod att jag kanske inte räknas som purung längre. Ända sedan den där gången då jag böjde mig över badkarskanten för att tvätta håret och fick ryggskott av ansträngningen.
Resan ner är trevlig, svärföräldrarna är med och plötsligt går det upp för mig hur viktigt det plötsligt blivit för mig att göra saker med familjen. Ännu ett tecken på att man lämnat barndomen bakom sig. Vi pratar och skrattar, diskuterar och skojar, och alla delar med sig av de förväntningar som man har på utflykten. Vi vässar armbågarna, byter om till löparskorna och gör oss redo för start.
Väl framme får vi stångas, slåss, bråka. Inte vad jag hade hoppats på, men dock något jag hade räknat med. Svetten droppar, adrenalinet pumpar och fler är jag sliter sitt hår under jakten. Man krockar, svär och kanske till och med gråter en skvätt av ren frustration mer än en gång, men när man äntligen är framme i mål går luften ur en. All energi försvinner och det enda man vill göra på vägen hem är att vila, sova, drömma om de klipp man gjort. Klappa sig själv på axeln för att man lyckades hitta allt man sökte.
Mitt i julruschen på Ullared.