Fyllefloskler som leder till insikt

I lördags träffade jag och väninnan en man med hästsvans som kom från Linköping. Han hade precis som jag en ring på fingret och det fanns inget intresse av någonting annat än att bara sitta ner och samtala. Ett samtal helt utan tvång och på lika premisser är en underbar känsla.

Vi pratade om allt möjligt i hotellets lobby, drack ett glas vin eller tre och när receptionisten nekade honom att köpa mer alkohol för att timmen var sen yttrade han en fyllefloskel som det låg mer sanning i än vad han säkert förstod själv just då.

”Det vore ju dumt att servera vin på ett hotell i Sverige efter klockan 23, folk kan ju tro att man har trevligt, och i Sverige ska man ju inte ha roligare än någon annan. Någonsin.”

Jag tänkte på hans ord på tåget hem och att det faktiskt ligger något i det som han sa. Jantelagen genomsyrar vårt samhälle mer än åtminstone jag förstår och det faktiskt är svårt att få ett genuint grattis när man klappar sig på axeln även om det är välförtjänt.

Jag kommer på mig själv ibland med att jag inte berättar för vissa i min omvärld när jag lyckas, att jag tar på mig silkesstrumporna och trippar på tå när det gått bra för mig bara för att inte stöta mig med personer som jag vet är avundsjuka eller negativa. Och ju mer jag håller mig undan de negativa människorna, desto bättre går det för mig vilket i sin tur kan ses som både lustigt och logiskt.

Logiskt eftersom jag, när jag sorterar bort negativa energier, mår bättre, har roligt och det går bättre med både det vardagliga och det jordiska. Lustigt, av exakt samma anledningar och säkerligen en massa fler. Alltså väljer jag att klappa mig på axeln och stå för att jag cashat in än en gång. För igår kom det som ett brev på posten. Eller snarare ett mail i inboxen. Och jag fick något som jag har väntat på så länge.

Igår blev helt enkelt första steget utav många kommande på min nya och ”riktiga” karriär.

Annonser

Gåvor till nödlidande på Stureplan

Det är skönt att slå mig själv på fingrarna när jag kommer på mig själv att tänka dumma tankar. Elaka saker om folk som aldrig gjort mig något, men kanske har en uppsyn som får mig att dra personerna ifråga över samma kam/placera dem i samma fack, som någon annan som jag känner till.

Det var med spänning och förväntningar som jag och väninnan for till Hufvudstaden. Julhandling, utprovning av brudklänning och en massa vila stod på agendan, men efter ett par glas vin på lördagen bestämde vi oss för att testa våra fördomar och leta upp en populär klubb där vi kunde svänga våra lurviga istället.

Tyvärr uteblev det egna pisket, och nästan allt jag trodde om Stockholm och Stureplan visade sig stämma. Längst in i min avdomnade kropp, där jag oavsett promillenivå alltid värnar om människors lika värde, smärtade det oerhört när jag tittade mig omkring i foajén och på ett äkta göteborgskt vis fick knô mig allt jag kunde för att ens synas bland alla stilettklackar, silikonbröst och platinablonda extensionslockar.

Stället, vars namn uttalningsmässigt är en synonym på ordet diplomat, är stort, vitt och har minst tre köer, allt beroende på hur fräck, inne och helt enkelt rätt du är. Vi hamnade troligen i kön för bönder och annat skadat gods eftersom turordningen hela tiden tenderade att hoppa över just den raden där vi och några killar utan backslick och guldtand stod, men när jag trampat vakten på tån en stund och skyllt på blondinen bredvid tillräckligt länge blev hon äntligen bortkörd och vi fick komma in i stället.

1-0 till västkusten.

Skyhöga priser, men underbar musik och vi dansade i timmar. En ung man kom fram och ville bjuda på en drink, och jag med mitt exotiska utseende som verkligen inte trodde mig tilltala någon på stället, blev oerhört smickrad. Det visade sig snart dock att det hade jag inte behövt bli, killen med vänner skulle lämna sin VIP-plats och ville bara skänka bort slatten i flaskan innan de gick. Jag stod närmast och såg troligen ut att vara i behov av diverse allmosor.

1-1 och utjämnat.

Och jag var tacksam, för alkoholen var välkommen. Den fick mig att glömma värken i fötterna efter klackarna och känna mig som ett efterlängtat tillskott i Barbievärlden istället för malplacerad. Och jag trodde aldrig jag skulle bli bjuden på en drink på Stureplan, så det var ett riktigt boost för mitt ego. Även om det var en barmhärtighetsgåva.

Kontentan är dock den samma, ingenting gör mig så lycklig som när mina förutfattade meningar inte stämmer, men tyvärr var det en del som stämde när det kom till Stureplan. Långa och många väntelistor utan ett fungerande kösystem. Ungdomar som dansar utan att röra på fötterna, vattenkammade sidbenor och vitblekta tänder. Utseendefixerade flickor och pojkar som bara dricker drink, absolut inte grogg.

Men jag hade faktiskt fantastiskt kul ändå, för jag visste att allt beror ju egentligen bara på vilket bagage jag själv bär med mig, hur jag väljer att tolka vardagen och hur jag själv beter mig i situationerna som uppstår. Och trots bagage, det viktigaste är att jag är villig att lära mig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta.

Och att det blev oavgjort mellan Stockholm och Göteborg.

Voodoo:a din partner

Visste du att du kan köpa din egen voodoo docka, helt utformad för det behov och område som just du behöver utveckla? Det spelar ingen roll om det handlar om ditt jobb, din sambo eller kanske dina vänner. Och att du kan köpa din docka på närmsta design eller inredningshandel.

Jag fyllde år för en månad sedan, men i och med att tiden går för fort för att jag och de flesta i bekantskapskretsen ska hänga med, så firade vi i lördags. Bara tjejer, bara prat om områden som faktiskt intresserar och bara vin, cider och sprit. Borta var karlarna, tekniksnacket, biltjatet och ölen.

När det bara är kvinnor blir verkligen stämningen en annan. Och presenterna jag fick var verkligen genomtänkta till skillnad från när karlar är inblandade. Man har verkligen hört en del skräckhistorier genom åren.

För vem ger egentligen sin flickvän en levande höna? Eller en för liten kjol tillsammans med ett kort där det står att han tycker att hon borde banta? Eller ett bowlingklot med hans namn ingraverat? Jag kan fortsätta i all evighet, kontentan blir ändock den samma.

När kvinnor handlar blir presenterna bättre.

Jag fick min egen voodoodocka och jag skrek av glädje. Har kollat på en sådan länge, men har glömt bort det i omgångar när stressen gjort sig påmind och helt enkelt prioriterat annat.

Inte för att det är något fel på sambon, faktiskt tvärtom, men alla har förbättringsområden. För visst vore det underbart om han hade kunnat laga mat eller planera och komma i tid. För även om jag älskar honom trots hans brister och fel så hade ju livet kunnat bli lite enklare. Det hade varit skönt att få uppbackning i köket ibland, eller bara kunna planera mitt liv åtminstone en vecka i förväg.

Och jag rekommenderar dockan, för jag tyckte faktiskt det blev lite bättre igår bara jag tog fram den. Sambon hjälpte mig med pajdegen i flera timmar utan att klaga och det har nog aldrig hänt förut, så ikväll är det dags för besvärjelser.

Sen är det bara att vänta på herrgårdssteken och att tidsoptimisten blir en tidsfascist.

                 Strike Back Combo

Om en norrman

Jag tror jag har nämnt någon gång att jag alltid haft en förkärlek till världens vackraste man, Lenny Kravitz. Fast helt ärligt vet jag inte hur han ser ut längre, har nämligen undvikit bilder av min våta tonårsdröm de senaste åren. För det vore otroligt tråkigt om jag rent ut sagt besudlade mitt minne av denna skönhet med möjliga bevis av tidens och naturens gång. Tvärtom är det bättre att minnas honom som ung, snygg, viril. Och med sjukt mycket tatueringar och piercings.

Lenny, för i min värld är vi ju på first name basis, är för övrigt mitt frikort. Sambons frikort är i sin tur Nelly Furtado, tjejen som jag tror rumlar, eller åtminstone har rumlat, runt med Lenny åtminstone en gång i den verkliga världen. Underligt egentligen att sambons och mitt frikort har så att säga frikortat sig tillsammans. För jag tror allt att de har förhållanden på var sitt håll annars.

I lördags var vi ute och kalasade. Alla hade otroligt roligt och singlarna hade speciellt roligt. Om man inte träffade sin förra kille och slog honom på käften så träffade man en ny som man kunde krama på alla tänkbara vis. Och någon fick till och med ett telefonnummer och kanske också en möjlighet till en fortsättning i nyktert tillstånd.

Undertecknad fick en full norrman som jag inte ville ha. Och jag förstod inte att jag hade fått honom förrän han frågade rakt ut om vi skulle gå eller ta en taxi hem till mig. Detta trots att han sett ringen på mitt finger. Detta trots att jag hela tiden tyckte att hans kompis som gjorde kullerbyttor på dansgolvet var mycket roligare. Detta trots att jag utstrålade något helt annat än intresse.

Tycker lite synd om honom i efterhand dock, för ivrig och förväntansfull (mig icke införstådd) lämnade han faktiskt utestället för min skull. Men taket bär nog även denna gång, för troligen så raggade han upp någon halvsleten, drängfull och mer villig. Ni vet sådär som folk kan vara på Avenyn klockan 4 på morgonen.

För bra är det ju om alla på krogen, som verkligen vill, får ligga. Och helst då med varandra. Då slipper de springa efter oss som hellre går hem och sover. Vi som drömmer om sambon och 90-talets Lenny Kravitz.

När min Ada blev tvagad

Jag verkligen älskar att arbeta med människor. Alla slags människor på alla slags vis, även om vissa saker så klart är roligare än andra.

Det är nog inte många som vet att jag jobbade på ett ålderdomshem under nästan hela tonårstiden. Det är nog inte många som tror att jag skulle vilja, eller ens skulle kunna klara av, en sådan sak. Någon sa till mig för inte allt för länge sedan att jag, som i dennes ögon var så ”piffig”, verkligen inte såg ut som någon som skulle kunna tänkas få skit under mina långa naglar. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att ingen nog ens kan ana hur många former av bajs som dessa naglar faktiskt rumstarerat runt i.

Jag hade flera underbara tanter när jag jobbade, men ärligt talat en speciell favorit som jag satt mig med så fort jag fick tillfälle. Med sin stora överkropp och sina smala ben såg hon ut som ett päron med två tändstickor i, och denna äldre kvinna, som fått en propp för flera år sedan, hade efter diagnosen förvandlats från en nästintill adelsdam, med fint språk, till en äkta Ada kan man säga, då vartannat ord ur hennes mun kom ut i form av en svordom.

Den första brukare som jag fick duscha var hon. Och jag skrubbade och gnodde, sköljde och schamponerade. Ivrig att göra ett bra jobb. Dock var det ett enda ställe som jag lämnade åt hennes eget öde, enbart eftersom jag ansåg området det mest privata som en kvinna kan ha. Istället räckte jag henne lite finkänsligt en intvålad tvättsvamp, nickade försynt mot vart jag tyckte hon borde använda den och fick sedan se på medans hon istället tvättade bort allt hon kunde under armarna och i ansiktet.

Lite så där taktfullt, och feg som en 17-åring kan vara, stängde jag av duschen när jag återfått tvättsvampen och sade att tvagningen var slut för idag, och hon tittade på mig med stora ögon.

”Men lilla gumman, du glömde ju fiddelittan”, sade hon och jag skämdes, för visst hade jag gjort det. Med mening till och med. Så på med den trasiga plasthandsken igen för att göra om och göra rätt. Och detta var bara den första dagen på ålderdomshemmet, första erfarenheten av många i dess genre. För jag jobbade där i ganska många år.

Så ingen kan egentligen säga att jag aldrig fått skit, eller annat äckel, under naglarna. För skenet kan bedra, som de flesta av oss förhoppningsvis redan vet.

Mål och vilja

Ibland känns det som om jag är som ett spädbarn. Sover, äter, skiter. Och skriker ibland. Och folk tittar på mig och skakar på huvudet.

Tiden bara rusar förbi, vart dagarna tar vägen är jag inte helt säker på, men jag sover i den mån jag kan, hetsäter på oregelbundna tider och springer till toaletten bara när det är absolut nödvändigt.

Och igår skrek jag mig hes eftersom headsetet inte funkade som jag ville, eller rent ut sagt inte alls, under hela min klass.

Alla säger; hur hinner du med allt som du gör? Och oj vad du kan vara förvirrad och stressad. Och visst är det så, men stressen triggar mig och trots förvirringen mellan aktiviteter så är jag oerhört fokuserad när det väl gäller. Och jag får det alltid att gå ihop. För jag vet vad jag vill.

Jag vill göra karriär, jag vill lyckas och jag säger som Oprah. Jag vill vara någon. Och jag vet att det är på väg att ske, allt det där som jag önskar mig.

Det vore lögn att säga att jag inte njuter av att ha fullt upp, att jag inte söker upp stressen om den inte redan finns i mitt liv. Det vore lögn att säga att jag inte är lycklig och ler större delen av dygnets vakna timmar.

Och det vore lögn att säga att jag inte trivs med min vardag. För den leder mig mot mina mål.

Och jag är snart där.

När pulsen slår ikapp med en spårvagn

En kvinnlig urgöteborgare, en f.d. boråsare och lilla jag kliver på spårvagnen till centrum mycket senare än svenskar brukar. Anledningen är att en förfest i trevlighetens tecken fått oss att tappa omdömet en aning och helt och hållet uppmärksamheten på klockan.

Svensk vana trogna, bundna till struktur och att vara konsekventa, brukar vi ta den kommunikationskanal som för oss till centrumets mittpunkt precis innan köerna till de populäraste uteställena börjar tillta. Men inte idag, och det är med lite berusat magont vi hoppar på den vagn som med svenska ögon sett tornar upp sig i tunneln lite väl sent.

Vi har bestämt att, i och med att vi missat den vagn som vi och alla andra inrutade svenskar brukar ta, vänta en timme extra och dricka lite till så att de värsta köerna hinner försvinna. Man är väldigt klok, smart och snabbtänkt när man är onykter. Och dricker man lite till så blir man rolig, snygg och felfri också.

När vi hoppar på vagnen, som vi förväntar oss ska vara tom, möts vi av det mest underliga men underbara en någorlunda svensk troligen kan uppleva efter midnatt. Spårvagnen är fylld med folk, alla från olika nationaliteter och den vagn som annars innan tolvslaget bara kör på och präglas av lite fnitter blandat med spända förväntningar var utbytt mot en gungande farkost fyllt av skratt, glädje och energi. Afrikanska hejarramsor blandade med sånger från mellanöstern, stomp-liknande musik när man använde sig av alla spårvagnens material för att hålla takten och ackompanjera.

Och där kom vi.

Vissa hade nog inte tyckt om det, andra kanske bara hade känt sig besvärade. Men inte vi. Vi njöt av åkturen, dansade i takt i det som man kan se som en pulserande Hammarkullefestival på räls. Och sade att detta vill vi verkligen göra igen. Och igen.

För det var det bästa på hela kvällen.

Tidigare äldre inlägg