När huvudet och magen går isär

Jag hatar verkligen att vara kluven. Jag avskyr när huvudet talar om för mig vad som är rätt och fel, när jag instinktivt vet att fel faktiskt är rätt för mig och att normen som anses rätt är så fel som det bara kan bli. Och precis tvärtom, jag tycker att det är vidrigt när magkänslan säger att man ska svänga höger, men när huvudet enligt både statistik och karta vet att en vänstersväng är nödvändig.

Om det är så svårt till och med när man vet svart på vitt vad man ska välja för att hamna rätt, då är det verkligen inte konstigt att man mår dåligt när det kommer till de val som man inte kan förutspå varken svar eller konsekvenser kring.

Jag brukar alltid säga att man ska följa magen. För i magen finns känslan och känslan beskriver ju inte bara vad du känner och upplever, utan även vad du innerst inne egentligen vill. Huvudet i sin tur står för förnuftet, och jag tycker egentligen inte om huvudet och vad det för med sig. För ibland tror sig förnuftet veta mycket bättre och annorlunda från vad du faktiskt vill, och det slutar med att du står där, rätt och slätt snusförnuftig, men ändock olycklig.

Följer man huvudet för mycket så är jag övertygad om att man slutar leva lite grann, slutar lyssna på sig själv. För rösten inom dig, den som talar om hur du faktiskt känner, den blir bara svagare och svagare om den inte får luft. Och till slut finns det inte mycket kvar av dig och din inre röst, bara ett skal format av samhället och vad andra tycker.

Men om magen är dubbeltydlig och tankarna ett enda virrvarr, då vet jag inte vad man ska ta sig till. Tvärtom kan jag inte längre skilja på magkänsla och magont.

För om det handlar om något riktigt, något livsavgörande, vågar man följa än det ena, än en andra. Vågar man chansa även om man måste våga för att vinna. För om insatsen är så stor, som den faktiskt är, så kan man riskera att förlora allt och frågan är om det är värt det.

Frågan är om jag hade kunnat  stå ut med smärtan.

                                                                        

Annonser

Nu är det allvar

Det är helt otroligt att det är så många i vår värld som fortfarande envisas med att säga att det inte är något fel på klimatet. Att det finns folk som inte tar alla dessa väderförändringar på allvar trots att det snöar på Rivieran, där det just nu i skrivande stund borde vara 19 grader.  Att vissa vägrar tro att isen i Antarktis smälter trots bildbevis och annan statistik som inte går att vinkla. Och att vissa åker på solsemester, gladeligen badar i snö, men utan att förstå den bakomliggande orsaken.

Sist jag diskuterade frågan med en amerikan skrattade hon mig rakt upp i ansiktet och undrade vad jag fått den befängda idén ifrån. Att vi människor som bor i i-länder har något som helst att göra med att väderleken är utom både rim och reson. För uppenbarligen var det ju faktiskt så att allt var terroristernas fel som springer omkring och spränger bomber och därmed påverkar ozonlagret som i sin tur resulterar i snö i öknen och torka på Grönland. Så när jag pratade om den amerikanska livsstilen där man tar bilen för att åka 20 meter, där fetman sprider sig likt pesten på 1500-talet och där man smetar in majs i baconfett och serverar det som en hälsosam grönsak, då kom jag ingenstans. För har man ingen självinsikt, förstår man inte sin egen del i problemet, då är det kört.

Nu hoppas jag bara att man på klimatmötet i Köpenhamn verkligen kom fram till någonting vettigt, någonting konkret. Och inte bara ägnade sig åt att gå igenom sådant som de flesta av oss redan vet bara för att ignoranta idioter, som istället för att förneka problemet borde läst på om vad som faktiskt håller på att hända, också skall förstå.

Någon sade att krig är det värsta som kan hända vår värld. Jag är helt övertygad om att okunskap är bra mycket farligare. Speciellt om det är världens mäktigaste, och därmed också farligaste, kontinent som står för okunskapen och oviljan att dra sitt strå till stacken.

                                           

Where heros are made

Någon blev grymt irriterad på mig härom sistens och sa att man faktiskt inte alltid kan vara lika glad som jag. Att det inte är mänskligt och att mitt beteende är falskt, för givetvis eftersom oändlig glädje uppenbarligen är omöjlig, håller jag en fasad. En mur som jag, om man får tro personen i fråga, vittrar, om än sakta men säkert, sönder bakom.

Det är alltid jobbigt att göra folk besvikna, men faktiskt inte i det här fallet. Givetvis har även jag svackor, för jag är ju ändock mänsklig, men jag är helt ärligt, utan uppoffring, nästan alltid glad. Och anledningen är att jag är så tacksam för allt i mitt liv. Att jag kan se, att jag kan gå, att jag kan stå… Enkla saker som många andra tar för givet. Jag har upplevt så mycket skit genom åren, så tacksamheten är oändlig gällande vart jag befinner mig på livets resa idag. Och jag kan, och kommer säkert, fortsätta med min tacksamhetsvördnad i all tid och evighet.

Tacksam för mannen som alltid ser ut som att han kommer direkt från en efterfest. Ett livligt kalas där man tror att han har somnat med fötterna i en krukväxt och med ena fingret i en kontakt. För så smutsiga skor är svåra att finna ens på den lumpnaste bondgård, och inte ens den bästa hårgelén kan ordna till en sådan volym på ens ett halvnaturligt vis. Det var han som kallade mitt ansikte för levande och tyckte att mitt förnamn var för långt för att uttala. Jag ler alltid när jag tänker på honom.

Tacksam för den andre som är ung men ser gammal ut. Han som jag häromdagen råkade kalla för farbror. Insåg för sent att det nog var dumt, speciellt när det för hans del säkert är 10-15 år kvar till pensionen. Jag tror dock inte att han ville förstå, eller så kanske han helt enkelt inte förstod.  Han är helt enkelt inte den skarpaste kniven på IKEA. Tvärtom är det han som brukar trampa snett och fel i diverse klaver, och även om jag inte är skadeglad så ler jag. För han gör det på ett konstigt, lite bedårande sätt och jag liksom njuter lite av att på avstånd betrakta hans förvirrade fumlighet, hur skumt det än kan låta.

Tacksam för den unga killen som bjöd ut mig efter ett spinningpass just den dagen jag var helt osminkad och som vanligt efter träning, svettig och äcklig. Bara att veta att man fortfarande är attraktiv på marknaden, trots brist på kemikalier, snygga kläder och håruppsättning, var en lättnad. Sen att han inte var intresserad längre när han förstod att jag var över 25, det är en annan femma, men det väljer jag att glömma bort.

Tacksam för den äldre killen som inte bara bjöd ut mig efter varje spinningpass i ett år, utan även bad mig flytta med honom till London. I know people, löd det samtidigt som han förklarade att London var staden where heros are made. Och han ville göra mig till en hjältinna när det kom till spinning, för det trodde han att jag kunde bli. Så jag är än en gång tacksam för bekräftelsen, men än mer tacksam för lågkonjunkturen som gjorde att VOLVO sade upp konsulter och skickade tillbaka honom hem till Bayswater innan han blev jobbig på riktigt.

Tacksam för det lilla i vardagen. För det är det som gör livet värt att leva.

                                                

Katharsis

Ända sedan jag lärde mig ordet Katharsis har det varit mitt favoritord. För vad beskriver egentligen bättre mitt leverne än grekiskans översättning av ordet rening. Reningen som människan sysslar med mentalt och psykologiskt, hur vi väljer att bearbeta saker och ting, och då ofta hur det kommer ut i form av berättelser via vår mun.

Tyvärr kan Katharsis komma ut i form av slag och sparkar också, ifall du lider av inre aggressioner, men det har aldrig drabbat mig. Katharsis är nämligen också när du gör bort dig och sedan skäms så mycket att du bara måste berätta vad som har hänt för alla omkring dig, och det är den formen som jag använder mig av. Man skulle kunna säga att min blogg är en slags Katharsis reaktion av det liv jag lever.

Alldeles nyinflyttad i vintervackra, underbara Värmland var jag, men kände knappt en käft på universitetet. Mamma min kommer dock från samhället där allt handlar om bruket, fotbollslaget och Stora Valla, så släkt i närheten (om så än avlägsen) fanns det att ta till vid behov.

Ändå blev jag utom mig av lycka när jag såg ett ansikte jag kände igen, även om jag inte kunde placera mannen med rejält gråstänk vid tinningarna och rejäla ögonbryn. Plötsligt kände jag mig lite mer säker blanda alla andra studenter som redan kände varandra. Och jag tror jag likt en känguru, hög på magiska svampar, studsade fram för att ge mannen en rejäl kram. För var vi inte släkt, så måste vi vara väldigt nära bekanta.

Han såg livrädd ut när jag kom hoppandes, var stel som en pinne när jag kramade honom och sa knappt ingenting under tiden som jag pladdrade på. Jag vet att jag tänkte att värmlänningar verkligen var tystlåtna och strama, men fortsatte ändå med min utläggning tills klockan blev sen och jag fick springa till lektionen.

Och det var när jag slog mig ned i skolbänken som jag insåg mitt misstag. Mannen var verkligen varken släkting eller bekant, han var kändis och det var därför jag hade känt igen honom. Han var, och är så vitt jag vet fortfarande, Lars Leijonborg och en känd politiker.

Och jag fick något att berätta för mina nya klasskamrater.

Akta dig för oväder

Har man varit i ett förhållande ett tag kan det mesta i det gemensamma livet bli monotont. Troligen kan detta vara ett uttalande likt svära i kyrkan för vissa utan självinsikt, men det är helt klart min åsikt. Och tyvärr är det väl ofta så att alla inblandade inte förstår att man faktiskt är mitt i en entonig relation, och så kommer det som en blixt från klar himmel när ena partnern kräver förändring, omstrukturering, eller i värsta fall ett avslut.

Trots den senaste tidens detaljrika väderleksrapporter över kommande stormbyar över området istället för känslolivets vanliga stiltje , står då den ene smått förvånad mitt i blåsvädret, medans den andre som har förberett sig länge för oväder, kan rida ut stormen helt och fullt.

För att undvika nederbörd och annat otrevligt pratar jag och sambon mycket. Dialog leder till solsken, det är jag säker på och än så länge har min teori överrensstämt med verkligheten. Men givetvis kan mörka moln dyka upp, för vi är ju verkligen inte bara mer än människor, inte mer kött, blod och perfektion än annat folk. Men jag blev ändock så förundrad när jag häromdagen insåg att det finns andra (minst lika bra sätt kan ju diskuteras) att undvika orkanzoner.

Jag vet en alfahanne som alltid klär sig i busschaufförskläder. Han för allt annat än trevlig dialog med kvinnorna i sin närhet, klappar oss på huvudet och kallar oss för lilla vän, och han har fått mig att se både rött och svart mer än en gång. Det lustiga med historien är dock att han, så fort hans fru är i närheten, förvandlas från en rabiat grottmänniska med stolt hållning till en tam dyngblöt pudel som släpar sig fram. Fullkomligt oväntat, men verkligen väldigt bra, då jag nu endast tilltalar honom när frugan är närvarande och därmed undviker irritationsmoment. Och jag ser hur han våndas i sin roll, men också att han vet att om hans vanliga attityd gör sig påmind, då kommer hans vardag att rämna.

Jag förstår alltså att om du sväljer din egen stolthet i förhållandet, tar ut dina aggressioner på alla andra i din närhet, då får du ett fungerande liv och en relation som går runt. Och så kan man tydligen undvika de flesta stormar. Frågan är bara vem som vill leva ett sådant liv.

Förutom alfahannen, så klart.

                                            

Att tro eller tvivla

Det är så mycket man hör och ser, men frågan är hur mycket man ska tro på.

Känner verkligen alla män som har röda byxor kungen eller är det en skröna? Är det sant att alla tiggare, som man idag kan se i de flesta gathörn i centrala Göteborg, är en del av en liga? Stämmer det att ingenjörsyrkena är på uppgång?

Jag satt på ett möte häromsistens och in stolpade en ung man med knallröda byxor. Rejält med brylkräm i håret, troligen äkta guld manschettknappar och en klackring med opal på lillfingret. Säkerligen inte en dag äldre än 20, och jag är nästan helt säker på att han inte känner kungen, utan bara moderiktig.

På samma möte dök det upp en äldre herre i höga gummistövlar, plommonstop och hängslen. Med pipan i högsta hugg slog han sig ned framför mig och jag kunde därmed tydligt se vad det stod på hans hängslen.

I’m the boss.

Är det någonting jag är säker på så är det att han inte är the boss, den som styr och ställer. Åtminstone inte på någon välkänd plats för då hade jag definitivt känt igen detta original.

Detta satt jag och tänkte på en dag när jag lyssnade på en föreläsare som pratade om hur vi i Sverige måste slå oss ur denna uttjatade finanskris, som för övrigt (enligt honom) inte kommer försvinna förrän 2013. Och jag tänkte att han inte heller är the boss eller vet bäst.

För varför måste man alltid tro det värsta om allt? Varför måste man ta för givet, vara misstänksam och dömande? För om man via sina tankar, känslor och handlingar skapar sin egen verklighet, då är det för mig ganska tydligt vilken värld de flesta av oss lever i.

Alltså kommer jag fortsätta att skänka en slant till tiggarna när jag har lite mynt över och jag kommer fortsätta uppmuntra människor att studera. Ingenjörsyrkena med flera har en framtid, det är jag säker på, oavsett finanskris eller inte.

Och en vacker dag kanske jag till och med köper ett par röd byxor till sambon.

Att äta en kiwi

Jag är känd för att alltid ha mål i mun, men ibland blir även jag så pass häpen att jag blir stum. Speciellt när någon som jag tycker om och/eller respekterar gör eller säger något helt oväntat.

Det finns en väldigt rar man, verkligen både snäll, trevlig och rolig. Men ibland hoppar det ut grodor stora som blåvalar ur hans mun, grodor som kan klubba den med starkast psyke av dem alla, och därmed definitivt golva och förgöra den med låg självkänsla.

Jag tror mig ha ganska så mycket skinn på näsan, tror mig inte ta speciellt hårt på saker och ting. Och det gjorde jag inte heller denna gång, men den snälle rare mannen fick mig att tänka till. Hur dumma är människor egentligen, hur mycket okunskap finns det? Eller är det bara på skoj? Och är jag en verückt toka med påtvingad självdistans eftersom jag till en början tyckte grodan var rolig?

Den rare mannen stod och åt en kiwi, pratade med alla i landskapet, samtidigt som vi alla samtalade om helgen som precis passerat. Han stod hos mig ibland, en kollega då och då, och någon gång var han även borta hos den överordnade. En vanlig fika och det var inga konstigheter.

Efter en stund upptäcker jag en massa blöta fläckar på mina papper och när jag drar med fingrarna över dokumenten känner jag doften av kiwi. Jag förstår att den snälle har råkat spilla, eller i värsta fall dregla, en aning, vilket en kollega ganska snart påtalar för honom och då kommer grodan.

Var kommer du ifrån säger han och tittar på mig. När jag svarar på frågan med namnet på den lilla ön i Asien undrar han rakt upp och ner, på sitt söta och rara sätt, om jag då inte är van med kiwi. Och jag började gapskratta för jag blev helt ställd och visste inte hur jag skulle eller borde reagera. För nog har jag hört en hel del genom åren, men aldrig att Sri Lanka (som annars är känd för sitt te) producerar kiwi.

Men vem vet, det kanske de gör, och jag tyckte faktiskt att skämtet, som egentligen var en fråga, var rätt skoj innan jag tänkte efter. För vid närmare eftertanke, tänk om det är så att folk tittar på mig och tror att jag är doktorand på kiwi och all annan exotisk frukt bara för att jag är mörkhyad.

Det vore ju förskräckligt.

Tidigare äldre inlägg