Tack och adjö med betoning på djö

Det finns en äldre herre i mitt liv som jag ser som rätt gudomlig. Han är glad och rar, men kanske aningen dement. Å andra sidan gör det ingenting för han kommer ihåg det väsentliga, åtminstone om man får tro honom själv. På något underligt sätt får han mig att le varje gång han öppnar munnen. Detta oavsett om han pratar osammanhängande om dissekerade skrotbilar eller har helt glasklara genomgångar kring saker som präglar samhället idag.

Han är före detta journalist och hjälper mig massvis bara genom att vara sig själv, genom dialogen och enkelheten som han för med sig. Han leder som en ledare bör, men går ibland vilse utan att själv förstå det. Och det säger han utan att skämmas är det bästa sättet att tappa bort sig på. Och han får mig att le när han beter sig så där gammeldags på ett helt seriöst vis.

Om han sitter ner så reser han sig trots ålder och krämpor så som gentlemän skall så fort jag, eller vilken annan kvinna som helst för den delen, kommer i närheten. Och varje gång han tar farväl säger han adjö med betoning på djö. Han kramade mig häromdagen, men innan han rörde mig bockade han med rak rygg och höll hatten mot bröstet. Han är en av många, men som ändå är för få, som ger av sina erfarenheter, delar med sig av vetande och kunnande. Och även om hans världsbild skiljer sig markant från min så lär han mig saker varje gång vi möts.

Man kan inte annat än le när han är i närheten. Och jag ler med honom, inte åt honom.

Annonser

Sexuella fantasier

Jag har skrivit om horstövlar, 30-årskris och korta kjolar. Jag har nämnt att dagens barn och ungdom ser mig som en kärring. Och jag vet att vissa rynkor och vita hårstrån från bekymmer är här för att stanna. Men aldrig trodde jag dock att jag skulle bli placerad i ett fack och behandlad som ett stycke kött på grund av min blotta uppenbarelse.

Mannen var ung, vältränad och solbränd. Oerhört snygg, vältalig och med gott självförtroende. Han gav mig blickar som jag inte sett sedan Magaluf 2003 och varje gång han smekte mig över ryggen blev jag knäsvag. Samtidigt som komplimangerna strömmade ur hans mun tittade han mig rakt i ögonen, visade styrka och lockade mig till att fnittra som en 14-åring. Han fick mig att drömma mig tillbaka till den tid som jag var singeltjejen med platt mage och midjekorta tröjor, den tiden då uppmärksamheten och smickret kom oftare än nu.

När nådastöten kom var jag blottad, och kniven skar så djupt i mitt bröst. För uppmärksamheten från den unge var underbar, gudomlig och precis vad jag behövde. Tanken var långt ifrån att följa med honom hem, även om det var det som han sa att han ville. Dock var den ännu längre ifrån att följa med honom hem för att uppfylla en av hans sexuella fantasier.

Han sa att han alltid drömt om att vara med en äldre kvinna. Och jag ville slå ihjäl slyngeln på ett lagom smärtsamt vis. Plötsligt brydde jag mig inte om den gyllenbruna hyn eller de perfekta tänderna, för kniven vreds om ytterligare ju mer jag betraktade honom.

Så jag bad honom utan krusiduller att ta sig i dalen med stelfrusen näve. Sen gick jag därifrån.

Med en molande värk i magen tjurade jag hela vägen hem och tog mig en rejäl titt i spegeln så fort jag kom innanför dörren. Jag är nöjd med min ålder och min person, men framstod jag verkligen som gammal var ju frågan. Jag vet inte om det var fyllan, men spegelbilden gjorde mig ändå glad för den var inte så vedervärdig trots allt. Tog mig en titt dagen efter igen, både i spegeln och på bilderna från gårdagen, och inte heller då var jag alltför missnöjd med vad jag såg.

För jag trivs ju trots allt i horstövlar, minikjol, gigantiska smycken och urringning. Och vid närmare eftertanke, när ilskan lagt sig, så känns det faktiskt väldigt bra att vara någons våta dröm.  

Den värsta sjukan

Avundsjuka är den värsta sjukan. Det var min farmor som sa det när jag var tonåring. Om en barndomskamrat till henne som var svartsjuk på allt som behövde bh och kretsade runt hennes make. Om samma kvinna och vän som ägde restaurangen som utövade svågerpolitik och därmed anställde mig en sommar för länge sedan. Om samma vän som precis hade drabbats av bröstcancer.

Det är nog inte många som vet att min halvsyster dog i cancer när jag var tonåring. Svårt, hemskt och alldeles vidrigt. Men det hände. Fram till dess trodde jag att alla omkring mig, alla som jag älskade, var odödliga. Och det samma gällde också sättet jag betraktade mig själv på. Ingenting kunde hända, trots att man genade genom mörka skogar på fyllan, umgicks med killar som bar kniv och följde med okända människor på efterfest. Men när Susanne dog förändrades allt.

Vi var inte tighta som systrar bör, vi umgicks aldrig och hördes oerhört sällan. För hon var halv, bara pappas, och då skulle man inte ha mer kontakt än vad som behövdes. Därmed kom nyheten om Susannes död bokstavligen som ett brev på posten, och i brevet låg dödsrunan. Vi visste att hon var sjuk, vi visste att det gick utför, men ingen av oss var där när hon gav upp om livet. Ingen från familjen som inte ville veta av henne var ens inbjuden till hennes begravning.

Så jag måste säga att farmor hade fel, avundsjuka är inte den värsta sjukan. Den värsta sjukdomen är hatet med okunskapen som får oss att lägga band på oss själva och bli omänskliga. Som får vår blick att grumsas så att vi inte kan se klart och förstå bättre.

Det är den blandningen som gör att du skäms över att du inte hörde av dig. Det är den mixen som gör att jag fortfarande önskar att jag hade varit det stöd som behövdes när hon behövde det som bäst. Det är den sanningen som väldigt få vågar erkänna.

Och det är insikter som denna som gör att jag ständigt kämpar för att bli en bättre person.

 

Förslag, invit, erbjudande och dagen D

Ibland har livet outgrundliga vägar. Jag försöker intala mig själv ständigt att jag kan vara beredd på vilka svängningar som helst, bara jag är uppmärksam på de tecken som ges i förväg. Dock lär jag mig mer och mer för var dag som passerar att man aldrig kan vara fullt ut redo för det som komma skall. Ibland tar livet två steg fram bara för att direkt efter ta ett jättekliv tillbaka eller åt sidan. Och bara för att göra det extra svårt att hänga med blir händelserna emellanåt allt annat än konsekventa och helt plötsligt är man mitt uppe i ett V-steg utan att förstå hur man hamnade på ett aerobicspass när man egentligen skulle vika tvätt.

Jag åt lunch med en vän som bad mig skriva till tidningar och presentera min blogg. Visa på ett konkret och kreativt vis att jag kan skriva och därigenom bli deras näste krönikör. Jag tyckte om hans förslag, men hade ju sökt jobb på en reklambyrå, så jag sög på karamellen en stund innan jag bestämde mig för att gå och träna. För aldrig tänker jag så bra som när svetten lackar. Aldrig är jag så inne i mig själv som när jag tar ut mig fullständigt.

På väg till träningsanläggningen gick jag förbi ett fönster fullt av bilder på lägenheter och hus till salu. Och utan att veta varför, stannade jag till och tittade på ett foto som liksom talade till mig. Hur eller varför kortet tilltalade mig varken kan eller vill jag förklara, för helt ärligt, om man får vara krass, så var det bara en bild på en tegelfasad. En tråkig, grå, framsida av en betongklump och verkligen allt annat än vacker. Så varför den fick mig att stanna till vet jag fortfarande inte.

Dagen efter skickade jag ett mail med en länk till min blogg till olika tidningar som jag kan tänka mig att arbeta för. I väntan på svar sökte jag på Hemnet efter annonsen från dagen innan, helt utan framgång. Jag ringde mäklarbyrån som enligt reklamen ansvarade för försäljningen, men inte heller där visste man vart jag skulle vända mig. Till slut ringde jag till banken som hade, och faktiskt fortfarande har, fotot i sitt fönster, och efter en timmes detektivarbete fick jag napp.

I tron om att livet hade gett mig en vink om mitt nästa boende, var jag nästan helt övertygad om att betongfasaden skulle bli mitt nästa hem. Men döm om min besvikelse när jag blev inbjuden till en personlig visning av en nyrenoverad lägenhet som var så fin, så vacker, men tyvärr också så fel. Det såg jag när jag kom dit och insåg att otympliga vinkar och vrår kan förstöra det bästa möblemang, och också även mitt. I samma stund hörde VD:n från reklambyrån av sig och sade att jag inte hade gått vidare i rekryteringen.

Jag var nere när jag gick från betongklumpen, förstod inte syftet med hela situationen. Men det är just det, man måste inte alltid förstå, för i det långa loppet gäller det bara att ha tålamod. För vad kan man göra för att må bättre, vad kan man göra om man känner till hemligheten bakom sin egen lycka. Man kan leta efter det som gör en glad. Jag lyssnade på musik, förmådde mig själv att dansa lite lätt på vägen hem till min egen skönsång, och efter en stund kom leendet naturligt. Jag skrattade när jag gick i trapphuset, log när jag låste upp dörren och jag rent ut sagt kände hur jag drog till mig lycka. Och så var verkligen fallet.

När jag kom hem hade jag fått svar av en väldigt trevlig och positiv chefredaktör och lyckan spirade. En kvart senare ringde mäklaren och sa att det blivit en annan lägenhet ledig i samma hus som jag precis hade varit, en lägenhet med billigare utgångspris, hyra, mer kvadratmeter och med räta vinklar.

Och plötsligt insåg jag att dagen som nyss hade varit grå och trist, nu plötsligt hade levt upp och blivit dagen med ett stort D. För även om det första alternativet i livet går om stöpet, så måste man minnas att händelsen kan det leda dig till någonting annat som du inte ens visste att du ville ha. Det kan leda till ringar på vattnet som i sin tur kan innebära oanade positiva resultat.

Om man bara utstrålar rätt saker.

Om att vara en spökplump

Ibland blir jag så arg på mig själv. Så oerhört arg för att jag inte tänker mig för innan jag öppnar min mun. Innan jag har tänkt färdigt tanken som redan färdats över mina läppar. För ibland, när man inte tänker efter före, kan man säga något som sårar eller skadar. Och har man riktig otur kan det vara någon man tycker om.

Jag drog ner någon idag, någon som mådde bra innan jag kom in i rummet. Innan jag kom och vräkte ur mig spe och spy över människor som egentligen inte betyder något för mig och jag verkligen inte borde lägga energi på. Människor som jag verkligen inte borde låta påverka mig negativt, så att jag i min tur påverkar andra på samma usla vis.

Det var den fina flickan från Borås som råkade ut för min vrede, den fina som verkligen borde få min energi istället för att bli bestulen på sin egen. Och jag hoppas verkligen att jag inte är så här ofta. Att jag oftast ger istället för att ta. För jag är så tacksam för att jag har vänner som hon som säger till mig när självinsikten fattas och jag beter mig dumt. Som en spökplump i himmelriket.

Efter att ha slagit mig själv på fingrarna och ångrat mitt beteende bittert tog jag mig en lång funderare. För aldrig vill jag få någon att må dåligt igen bara på grund av min uppenbarelse.  Jag kom fram till att det enda jag kan göra nu är att bygga upp min viljekraft och styrka via glada händelser och erfarenheter, goda upplevelser och minnen. Helt enkelt finna den inre glädjen och hålla kvar vid den.

Och sedan ska jag dela med mig så mycket det bara går. Till den fina flickan från Borås och alla andra underbara som behöver och förtjänar det.

    

När 30-årskrisen är ett faktum

Inte ens när jag var 18 inhandlades det platåstövlar med 12 cm klack, tvärtom såg jag ner på de rynkiga kärringarna i kortkorta kjolar som staplade omkring i just sådana stövlar längs avenyn. Tyckte tanterna var pinsamma, näst intill äckliga, och sade både högt och lågt, vitt och brett, att jag aldrig skulle bli som dem.

Efter en shoppingtur stod jag och tittade på min nyinköpta stass i spegeln. Det var med hatkärlek som jag beundrade den, för även om jag visste att klackarna var för höga och kjolen för kort så tyckte jag ändå på något snuskigt vis att jag var läcker. Och det var då insikten slog mig precis som en käftsmäll på midsommarafton. Jag har förvandlats till en tant. Jag fyller 30 i år och precis som ett brev på posten infinner sig ålderskrisen och jag har helt plötsligt fått en kärrings mentalitet.

När någonting saknas i ens liv, eller när man helt enkelt inte mår så bra som man kan, försöker man både medvetet och omedvetet fylla den luckan, det är jag övertygad om. Om man inte är helt nöjd med sin situation kan man bete sig destruktivt och korkat, bara för att känna att man faktiskt lever. Men det är ingen ursäkt. Och det var det enda jag tänkte när jag stod och tittade på någon som verkligen försökte vara yngre än vad hon är.

Kontentan blev att jag först brast i gråt över min underliga existens som bara gjorde mig än mer förvirrad, vilket ungefär tre minuter senare fick mig att brista ut i ett gapskratt åt min blotta uppenbarelse. Och efter det bestämde jag mig.  

Man kan ju gå den biologiska klockan halvvägs till mötes. Eftersom jag inte är kärring än åkte minikjolen av och byxorna på. Men horstövlarna behöll jag och i dom stolpade jag omkring i centrum till långt efter midnatt, hela kvällen med ett leende på läpparna. För jag har ju en stund på mig att gå in dem och gå ner dem, så att klacken blir normalhög.

Jag är ju faktiskt fortfarande bara 29.

En halvneger i Värmland

Vissa saker går inte riktigt att förklara vid första anblicken. Som varför smaken är som baken eller varför man har beroenden och destruktiva beteenden. Eller varför jag är så otroligt lik min adoptivmamma utseendemässigt.

För det finns ju ingen vettig förklaring till varför jag ser ut som hon, men jag kan inte förneka att likheten är slående om man jämför mig med de där fotona från sent 50-tal. Allt från kropp och former till ansiktsuttryck, skostorlek och drag. Det enda som skulle kunna förklara en del är om brevbäraren var och hälsade på lite väl länge runt 1980 och hela min uppväxt är baserad på en lögn, men när jag nämnde denna teori på en familjemiddag höll jag på att bli arvlös, så troligen är det inte så.

I samhället där de flesta arbetar på bruket och spenderar fritiden på Stora Valla anordnar man knallemarknader då och då. Marknader som är bygdens stora events, då folk vallfärdar från hela landskapet och bussresor arrangeras ända från Töcksfors och Årjäng. Men det är inte sakerna utan kvalité som drar eller det trasiga pariserhjulet, heller inte löftet om den hemmagjorda kolan. Man kommer helt enkelt för att träffa folk som man inte har sett på år och dar, och sedan åker man hem igen för att skvallra om personerna man mött.

Föräldrarna och jag gick nerför en gata full av små butiksliknande stånd. Det var då mor min bokstavligt talat gick rakt på sin käresta från förr. Och de var så glada att se varandra. Helt ärligt minns jag honom inte speciellt bra, bara att han i äkta bonnig bemärkelse hade ett dubbelnamn som lät allt annat än fräckt. Jag vet att de skrattade, kramades och pratade om gamla, goda tider. Och jag vet att han tittade på modern väldigt lidelsefullt. Men så fick mannen, som antagligen hette Per-Arne, Karl- Bertil eller Sven-Göran, syn på mig.

Knäpptyst studerade han mig från topp till tå, samtidigt som han ibland förflyttade sin flackande blick till min mamma, bara för att återgå till att titta på mig och försöka förstå. Man såg hur kugghjulen i hans hjärna arbetade, hur de värkte av oförståelse och okunskap. Och när han väl öppnade munnen igen och talade var det som kom ur hans mun otroligt ärligt.

”Men Berit, jag visste inte att du hade gift dig med en neger.”

Har man lite självdistans så är det en otroligt roligt kommentar, både nu och då. Tyvärr var det bara jag som skrattade och den stackars mannen med dubbelnamnet lyckades definitivt bränna både sina broar, motorvägar och vägrenar i Degerfors. För det sista jag såg av honom var när han med panik i blicken nästan sprang på bussen som säkert skulle ta honom tillbaka till Arvika, Grums eller Karlskoga.

En underbar och rolig historia. Dock kan det absolut vara så att man i en annan del av Värmland tror att min mamma faktiskt har legat med en afrikan och att resultatet av den sammankomsten är jag.

Trots att jag är asiat.

Tidigare äldre inlägg