Hjälp och smärta

Det värsta jag vet är när människor jag känner och bryr mig om inte mår bra. Dåligt på grund av diverse anledningar och oftast blir konsekvensen någon form av fysisk smärta. Jag hatar att känna mig hjälplös, avskyr att inte kunna underlätta. Önskar att jag kunde ha ont istället, byta plats med den som ligger på båren, för jag tycker inte om att se människor lida.

En underbar flicka från norr flyttade till Hufvudstaden med stort H för några år sedan och jag har sett henne som en nära vän ända sedan vi läste tillsammans på universitetet i solens stad. För ett par veckor sedan åkte jag för att hälsa på henne och planerna var verkligen vida och breda när det kom till supa, knulla och köra radiobil som man säger på ren reselederska. För vi är före detta reseledare båda två.

Det blev inte så för norrländskan blev sjuk och vi fick åka in akut. Och när jag och norrländskans sambo satt i Karolinskas väntrum, uppklädda och sminkade till tänderna, undrade jag vad som kunde göras, men förstod snart att svaret var ingenting. När norrländskan fick nål i armen, tunga droger vid namn smärtis, dämpis och lättis och Gud vet allt, satt jag och sambon helt tafatta. Vi ville hjälpa, vi ville få vår vän att må bra, men det fanns ingenting att göra. Och det enda norrländskan fick fram, trots smärtan, var ett löfte om konstant fylla nästa gång jag kom till Stockholm. Världens sötaste och omtänksammaste är hon verkligen, men inte brydde jag mig om varken vin eller sprit i det läget.

Förvisso livade jag upp stämningen av aning när jag gick på toaletten och lyckades stoppa klänningen i trosorna så jag visade rumpan för resterande inlagda. Vissa av dessa satte troligen droppet i venen vilket man skulle kunna skratta sig hes åt en vanlig dag, men en händelse som denna hjälpte tyvärr föga när man var orolig.

När vi äntligen kom därifrån fick vi fatt i en taxi vars unge chaufför körde fel och skyllde på snön, och därefter lämnade av oss på en Essinge ö och önskade oss en fortsatt trevlig kväll. En fortsatt trevlig kväll när han hade hämtat oss på Karolinskas akut. Men norrländskan fick fram ett litet leende och tittade först på sin sambo, sen på mig. Och tackade för att vi funnits där för henne när hon som mest behövde det. Tackade för att vi suttit vid hennes sida alla timmar, pratat med doktorer och sköterskor. För att vi ordnade taxi, även om sistnämnde chaufför var ett stolpskott. Tackade för allt det där som jag såg som självklart.

I det läget insåg jag, som alltid ska hjälpa, att man ibland inte kan rädda hela världen. Men att man alltid åtminstonde kan försöka följa sitt hjärta när det gäller vad man tror är bäst en själv och ens nära och kära. Och att det lilla för den enskilde kan vara nog.

Annonser

Vad är det för fel på folk

Vissa människor går verkligen ur sin väg för att lägga krokben för någon de inte tycker om. Andra smider planer och manipulerar för att krossa sina fiender. En del snackar bara skit om sina ovänner och ibland också sina vänner. Oavsett så har jag många gånger frågat mig vad nyttan med allt det där är.

Det mest underliga för mig är när dom som är otrevliga mot okända. Jag kommer troligen aldrig förstå vad som är syftet med att, med mening, förpesta andras dag, speciellt inte personer som man aldrig mött för. För det finns ju något som heter första intryck, och det är inte kattpiss. Och eftersom jag tror på karma är jag säker på att den som du vägrar hjälpa, eller helt enkelt är dum emot, absolut kommer att vara den som vägrar anställa dig eller på något annat vis kan komma att påverka ditt liv i framtiden. Kontenta, försök alltid att vara trevlig, för du vet aldrig vem personen är varken idag eller imorgon.

Jag försöker alltid att ta ett tidigare tåg än vad jag behöver på morgonen. Mest för att kunna gardera mig ifall det är spårfel, växelfel, signalfel eller en vanlig försening som kan göra att jag kommer för sent till morgonens första möte. Jag tror jag har hört, och nu också nämnt, alla olika skäl till dröjsmål som jag hört den senaste veckan. Det brukar faktiskt aldrig vara några underligheter förutom förseningar på vägen till mitt arbete, men idag hände det något annorlunda.

Spårvagnen till Centralen kom precis när jag klev ut ur porten så jag hoppade på nummer ett i godan ro och godan tro för att slippa snöovädret. Men resan blev inte lugn, för ungefär 50 meter från Drottningtorget hände det som jag gått och funderat över och diskuterat med mina kollegor halva dagen.

Spårvagnschauffören stannade och hoppade ur förarhytten för att tillsammans med ett spettliknande tillhygge manuellt utföra någon slags spårväxling utanför vagnen. När hon gjorde så följde några resenärer efter, för vi var ju så nära Centralstationen och om man hade bråttom till ett tåg eller dylikt så köper jag verkligen att man väljer den snabbaste vägen. Även jag hoppade av när jag insåg att chauffören var aningen sävlig och hann precis ut ur vagnen innan jag fick se det mest underliga denna veckan.

Kvinnan som gått ut precis före mig har antagligen bråttom, det syntes i hela hennes kroppsspråk och jag är säker på att chauffören också såg det. För denna kvinnliga chaufför, en medelålders kvinna med praktisk frisyr som absolut kan ha blivit tappad som barn, tar fram sitt spettliknande tillhygge och fäller helt oblygt kvinnan framför mig, hon som halvsprang av vagnen. Den fällda kvinnan landar som tur är relativt mjukt i en snödriva, samtidigt som chauffören skriker ”Det är för i helvete inte avstigning här!”. Hela situationen var verkligen allt annat än vanlig och det tyckte nog kvinnan i drivan också om man får döma från hennes blick. Sedan går chauffören på vagnen och kör vidare och kvinnan i snödrivan reser sig upp och haltar mot sitt tåg.

När jag berätta det här för mina kollegor idag var den en som undrade vad det är för fel på folk. Och helt ärligt så är jag person att ställa diagnos i väldigt få fall. Men även jag funderar på vad exakt det var som fick chauffören att vilja fälla en resenär med ett spett. Och det kan inte hjälpas att jag önskar att kvinnan i drivan någon gång får en avgörande roll i chaufförens liv.

Det pinsammaste jag gjort

Det är intressant hur människan och hjärnan förtränger och förnekar saker vi önskar aldrig hänt, saker vi inte vill minnas. Hur vi efter händelserna så snabbt som möjligt placerar dessa långt bak i hjärnan, bortanför libido och under skrymslen och vrår, långt från minnescentrat. Troligen är det vår överlevnadsinstinkt som gör detta helt enkelt för att hjälpa oss att gå vidare genom att glömma. För hade vi aldrig lyckats glömma så hade vi nog troligen gått omkring och skämts året runt.

Idag mindes jag något som det var otroligt länge sedan jag tänkte på. Någon sade sig vara handikappad eftersom hon inte hunnit fila ner sina långa naglar och någonstans bak i min hjärna påbörjades någon form av aktivitet. Jag kände igen frasen, även om den inte var identisk med något som jag hade hört förut, och efter timmar av vändande och vridande började jag att minnas. Komma ihåg det som troligen är det mest pinsamma jag gjort i hela mitt liv.

År 2000, efter gymnasietid och år i USA, var det äntligen dags för studenten och det enda jag ville var att vara fin till denna dag. Så dagen innan själva examen var det förberedelser som gällde, allt från rakpermanent till nagelförlängning. Och jag var rätt piffig har jag för mig när jag vandrade runt i Göteborgs centrum för att finna det där lilla extra som jag hade fått för mig skulle göra morgondagen speciell. Helt enkelt ung och dum som trodde att matrealistiska saker skulle göra mig lyckligare.

I Nordstan gick jag förbi en butik som sålde mobiltelefoner och i fönstret fick jag syn på ett guldfärgat skal som jag vet att jag tänkte skulle passa min mobil perfekt. För barnslig som jag var tänkte jag att min mobil ju tvunget måste matcha min utstyrsel.

Väl in i butiken köpte jag skalet och bad med rådjursögon expediten byta skal på telefonen med ursäkten att jag var lite handikappad med mina nymanikyrerade naglar. Jag vet att han stelnade till just då och tittade på mig långt och länge innan han med hat i rösten svarade att han också var handikappad. För han hade inte några fingrar.

Det var då jag såg att han faktiskt bara hade stumpar, små knogar med utväxter, och jag förstod att han kunde inte byta mycket alls.

Jag vet att det hettade i ansiktet, att gråten satt långt upp i halsen och att jag tog mitt skal och sprang hem till pappa som fick byta skal åt mig samtidigt som jag grät ut mot hans axel. Och jag vet att jag aldrig gick förbi den affären igen.

Troligen drog jag en lättnadens suck när butiken försvann och ersattes av en likasinnad, men det vill minnet inte förtälja. Troligen är detta det dummaste jag någonsin gjort. Och troligen har jag aldrig skämts så mycket. Nu väntar jag bara på att jag ska lyckas förtränga det igen.

 

Avbilda en groda

En väninna till mig som har lite svårt med svenskan sa alltid att hon anade älgar i mossen när vi var yngre. Älgar som dök upp så fort något verkade vara ens aningen skumt och jag hade aldrig hjärta att rätta henne, säga att man i Sverige oftast anar oråd, men att om det nödvändigtvis måste vara något djur inblandat så är det ugglor. För min väninna är så fin, så för hennes skull går det i min värld bra med vilket kreatur som helst.

Jag brukar alltid titta på människor och se dem som djur och helt ärligt är jag nog ganska duktig på det, vilket absolut kan ses som en udda talang. Mig själv har jag alltid sett som en groda hela livet, något som framkallade gapskratt på en firmafest i julas. Fick dock höra då att grodan är borta och har ersatts av en cocker spaniel vilket jag tänkt på sedan dess. För kanske är det så att även djur genomgår metamorfoser och kanske är det just det som har hänt.

Fyra personer har på kort tid sagt att det är något speciellt med mitt ansikte och någonstans inom mig börjar älgarna att frodas. Ingen ko på isen, men när fyra män, oberoende av varandra kommenterar samma saker, börjar man ju ana oråd. Tydligen är mitt ansikte levande och spännande, någon använde ordet vacker och någon annan välskapt. Bara positiva ord, men ändå förvånande på ett vis eftersom komplimangerna den senaste månaden ökat med ungefär 98 procent.

Troligen är jag lyckligare, kanske utstrålar jag mer glädje, oavsett har något hänt och jag gläds åt allt smicker. Njuter av att jag uppenbarligen är attraktiv på marknaden fortfarande trots fler år på nacken och ett par överblivna sambokilon runt midjan.

En av männen som kommenterade mitt ansikte är konstnär och vill måla av mig. Eller snarare foton av mig eftersom varken han eller jag tror att jag kan sitta still så länge som det krävs för att avbilda någon. Jag skrattar när jag tänker på det, för aldrig trodde jag väl att pojkflickan från landet med skrubbsår på knäna och karborrar i håret skulle få leka modell för en dag. Men än en gång visar ödet att allt är möjligt. Också en groda kan vara vacker, även om det bara är utifrån ett bildspel.

En naken själ

Jag åt lunch idag med någon som jag uppskattar mycket. Han är min vän, men ändå min mentor och jag värderar hans åsikt högt. Så många onsdagar som vi kan ses vi på samma ställe, äter samma rätt och pratar om samma saker, dock med omnejd inom ett brett spann. Och bara för att gå oss till mötes har restaurangen nu börjat servera lite mer exklusiva rätter dessa dagar, konceptet är nu lyx-onsdagar.

Efter mötet åkte jag hem, jobbade som besatt och betade av saker på att göra listan. På väg till dagens sista möte insåg jag att mjölken var slut och började frenetiskt riva i väskan, bara för att inse att plånboken helt enkelt var någon annanstans. Med paniken växande i bröstet funderade jag på vad jag hade i den, när jag nyttjade plånboken sist och svaret blev detsamma varje gång jag tänkte tanken. Jag har allt i min plånbok, nästan hela mitt liv och sist jag hade den var på lunchen för nästan sex timmar sedan.

Jag kände mig naken, utpekad, förvissad om att någon antagligen hade allt om mig i sin hand. Mitt körkort, mina kreditkort, kvittona till de dyra stövlarna och den där klänningen som jag verkligen inte behövde men köpte ändå. Den klänningen som jag ju hade tänkt att kanske lämna tillbaka den dagen då summan på banken började sina, det vill säga runt den 20:e. Kanske var kontot redan tömt.

Hela mötet satt jag och svettades, hela tiden med vetskapen om att någon kanske plundrade mina besparingar i sittande stund, utgav sig för att vara mig på en restaurang eller i värsta fall en porrklubb. Tankarna vred, vände och avlöste varandra och när mötet avslutades hade jag redan mentalt gjort en checklista över hur jag nu måste gå till väga. Ringa bank och polis, spärra kort och skriva en lista över allt jag blivit av med. Samtidigt som jag hela tiden bad till Gud och Universum om att jag kanske skulle hitta plånboken någonstans där den omöjligt skulle kunna ligga.

I samma stund som jag hoppade av vagnen besvarades mina böner. Mitt framför mina fötter låg min plånbok, där i centrala Göteborg, precis vid hållplatsen. Helt orörd och väl synlig låg den exakt där jag hade stått tre timmar tidigare och trots min naivitet tänkte jag att den ju måste ha gåtts igenom minst en gång och därmed vara helt tom.

Men nej, allt var kvar. Ingenting fattades. Chansen måste ju vara rent ut sagt minimal. Och även denna gång lärde jag mig något. Från och med nu ska jag ha ytterst lite i plånboken, ett extra fack med kontanter i handväskan och definitivt inte alla mina kreditkort med mig dygnet runt. Jag tackar min lyckliga stjärna. Jag tackar alla kollektivtrafikens resenärer som uppenbarligen inte sett sig för ordentligt kring Ullevi Norra. Och jag tackar så klart Gud och Universum som på en så ändå relativt kort stund vände mitt helvete till lycka och gav min själ ro även idag.

Kanske är världen för liten

Ibland händer saker som man inte kan förklara. Saker som är så otroligt konstiga så att det inte bara kan vara en slump. Som att personen du gått och tänkt på av någon outgrundlig anledning plötsligt kommer gående emot dig på gatan. Som när du mitt i natten får ett otroligt sötsug på fyllan efter en brownie från 7-eleven, och sedan hittar just en brownie inslagen och oäten, mitt på gatan, på vägen hem.

Vissa benämner det slump, andra synkronisering. Jag tror det är en blandning och väljer att kalla det ödet.  För vissa saker kan jag inte förklara, hur gärna jag än vill. Och den där förbannade brownien var verkligen en gåva från Gud även om fröken Z bara lät mig äta en endaste liten bit.

Ibland känns Göteborg och världen oändligt liten. Speciellt nu när man är äldre och har gjort både äventyr och missar. I lördags träffade jag en väldigt trevlig man som jag nu i efterhand förstår försökte följa med mig hem. Otroligt intressant och rolig kille tänkte jag och ville presentera honom för fröken Z i egenskap av att hon är min bästa vän. För ibland när Mojiton är för sötad, då tänker man inte klart och kan behöva en second opinion.

Det blev en katastrof. För killen som hade charmat mig på Mojitons bekostnad hade druckit te hos fröken Z en gång för länge sedan. Jag skrattade hysteriskt för jag visste inte var jag skulle ta vägen och fröken Z fnissade nervöst samtidigt som vi ändock höll enad front och bad mannen lämna oss båda i fred för allas skull. Och som tur var blev nog pojkstackarn lättad och stack snabbare än kvickt iväg med svansen mellan benen. Det sista jag såg av honom var faktiskt när han förbannade sig själv och slog sig i huvudet med en ölflaska.

När vi gick hem pratade fröken Z och jag om hur litet Göteborg har blivit, att man nu mycket oftare än förr springer på gamla ragg, flörtar och ex. Helt osökt kom vi in på att även världen blir mindre och mindre för varje social kanal som uppstår och plötsligt är ju andra kontinenter bara ett stenkast bort.

Kanske är det så att utvecklingen gör att vi om bara ett par år pratar italienska nästgårds och möjligen kommer våra framtida barn och barnbarn att vara femspråkiga. För förhoppningsvis kommer våra barnbarn att få uppleva vår värld trots klimathot och annat jobbigt, bara vi levande idag lär oss allt om renhållning, avfall och återanvändning.

Oavsett så blir världen mindre på både gott och ont, och kanske är det helt enkelt så att även bästa vänner till viss del måste återanvända vissa killar för att någon gång kunna få barnbarn. Vem vet, kanske måste viss källsortering införas och snudd på inavel accepteras.

Fast killen som slog sig i huvudet med en ölflaska, han lägger jag utan att tveka tillbaka i avfallshögen ett tag till. För än så länge är Göteborg åtminstone lagom stort för lilla mig.

Lite mer än skinn på näsan

Året är 2010. Det betyder att jag om några månader har levt 30 år i vår värld. Jag vet hur det var att växa upp utan datorer, har minnesfragment från Berlinmurens fall och kommer ihåg uppstarten av Feministiskt Initiativ. 30 år är faktiskt ganska länge och jag är nöjd med det liv jag skapat mig, därmed är jag ingen liten flicksnärta längre. Jag har en bra utbildning, tjänar bra med pengar, lever utan lån och äger mitt eget boende. Det kan ju inte bara vara kattskit.

Vissa har skinn på näsan, men jag och mina närmaste väninnor har troligen pansarhud. Vi pratade om det på tjejmiddagen i lördags och insåg att vi, som mer eller mindre hängt ihop i vått och torrt i snart 15 år, har tagit oss igenom de flesta svårigheter som finns. Alla former av ätstörningar, diagnoser gällande neurologiska sjukdomar, arbetslöshet, dödsfall, misshandel, självmordsförsök och såklart också massvis av kärleksbekymmer. Och vi står idag än mer stadigt på jorden än vad vi trodde var möjligt för bara 5 år sedan. För det som inte dödar det härdar, och starkare än vi , det kan man nog inte bli.

Ändå finns det män som drömmer om att ständigt beskydda sina kvinnor, alltid skydda oss från omvärlden. Trots att varken jag, eller någon annan jag känner, vill ha en räddare i nöden. Och trots att året är 2010 kan man se hur det sticker i dessa mäns ögon, hjärta och själ när man berättar om det liv man lever, hur mycket man tjänar, och därmed hur mycket mer man har i inkomst än de har och kanske någonsin kommer att få. En kille på en middag för länge sedan sade att jag var väldigt söt tills jag öppnade munnen, vilket upprörde flera runt bordet medans jag tog det som en komplimang. Att vandra runt inom männens revir är allt annat än lätt, men det är helt enkelt tvunget när man är duktig på en hel massa annat än att städa, laga mat och tvätta. Så jag är hellre smart än söt.

Det var inte många år sedan jag fick höra att en man ville beskydda mig, se till att ingenting hemskt skulle kunna hända mig samt att han ville erbjuda mig ett liv av ekonomiskt oberoende. Kort och gott, han ville att jag skulle sluta jobba. Samma sak som att han ville att jag skulle sluta med det som jag älskar. För nog hade en väldigt stor del av mig dött om jag inte fick vara yrkesverksam, känna av hetluften och att jag lever. Men det förstod inte han, det förstår han troligen fortfarande inte.

För jag och alla andra självständiga kvinnor vill ju inte beskyddas, utan ta del av omvärlden. Känna oss delaktiga, viktiga och nödvändiga i mycket, och då pratar vi dygnet runt, hela tiden. Aldrig stagnera, utan alltid bli bättre och kompetensutvecklas. Och det är nog dags att karlarna där ute förstår att vi inte vill leva i en bubbla, för året är 2010. Det enda vi vill ha är någon som vi kan luta oss mot när det blåser, det räcker gott och väl. Det enda vi vill är att spräcka bubblan och andas samma luft som de män som tror att vi inte överlever utan skydd från en förlegad, så kallad, heroisk riddare. 

Tidigare äldre inlägg