Min nya milstolpe

På lördag, om 48 timmar, fyller jag 30 år. Tant. Gammal. Mycket äldre än jag känner mig. Och plötsligt börjar jag agera som jag aldrig gjort förr. All planering är som bortblåst, inte en färgglad rad eller en strimma tippex återfinns i min kalender. Jag har sagt upp mig från jobbet utan att veta hur framtiden ser ut, vad jag ska göra nu. Jag har inte ens orkat titta på papper och byråkrati, och har därför inte en aning om hur min framtida ekonomiska situation ser ut. Och jag känner inte igen mig själv, för kontrollfreaket lyser med sin frånvaro och jag bara helt kolugnt lutar mig tillbaka.

Jag har ökat min självinsikt och insett att man inte kan ha en relation byggd på sentimentalitet och därmed börjat säga ifrån. Till människor som kräver lika mycket av mig som förr, även om de inte ger mig ens en tiondel av det som vi hade i utbyte av varandra för fem, eller kanske till och med tio, år sedan. Och de blir arga på mig eftersom jag, som alltid varit snäll, plötsligt sparkar bakut och säger ifrån. Tycker att jag inte alltid ska behöva ge, speciellt inte om de inte behandlar mig väl.

Så, för första gången i livet bryr jag mig inte. Jag njuter istället av livet och insikten om att jag inte kan vara vän med alla och att många faktiskt inte förtjänar det jag ger. Och att jag därmed kan fördela energin på de som respekterar mig för den jag är och som jag uppskattar tillbaka.

För trots all förändring i mitt liv, som jag har skapat själv och därmed måste ta ansvar för själv, är jag lugnare än någonsin. Allting kommer att ordna sig till det bästa. Alltid. Så länge jag inte tillåter andra att ge mig ont i magen.

Annonser

Rasister i min vardag

Kvällen den 19 september i år blev jag innerligt mörkrädd. Skrämd till vettet. Trött på livet. Det som jag trodde aldrig skulle hända blev sanning och min vardag vändes upp och ned, ut och in, och verkligheten gjorde sig påmind. Löjligt sade flera om mitt sätt att reagera, undrligt tyckte många och plötsligt var jag inte rädd längre. Tvärtom förbannad.

Arg på mig själv som inte förstod att detta skulle hända, ilsk på alla omkring mig som inte förstod vad antisemitism innebär. Uppretad till tänderna på dem som inte såg den djupare innebörden i situationen så att de kunde ta den på allvar.

För jag hade glömt den våg av främlingsfientlighet som drog över Sverige när jag var tonåring. Den trend som var ett resultat att invandringen ökade och att rädslan för det främmande blev starkare. Modet med bomberjackor och kängor med vit snörning som matchades med vita hängslen och rasistiska åsikter. Tankar och uppfattningar kring att alla människor födda utanför norden borde kallas för negrer, även om man var italienare och hade bott i Sverige sedan man var ett spädbarn.

Det intressanta i diskussionen är alltid undantagen. För när man åker på charter, då är negrerna tvärtom invånare på semestermålet. Och när negrerna representerar Sverige och sedan lyckas i någon form av fysisk träning, vilket resulterar i att Sverige sätts på kartan idrottsmässigt, då är de svenskar. Eller när de som hatar ändå godkänner någon de tycker om, i det här fallet mig.

För konsekvensen i resonemanget uteblev både då och nu ordentligt när det kommer till mig, eller någon annan som de som var rädda känner och bryr sig om. Och jag ljuger om jag säger att jag, som kommer från en liten by och ett litet landskap, inte tackade Gud varje dag under högstadietiden för att jag inte råkade ut för mer än jag gjorde. Jag far helt enkelt med osanning om jag påstår att jag inte är medveten om att saker och ting kunde ha gått mer illa än det gjorde. Ändå var det en vidrig tid som jag gjort mitt bästa för att förtränga och flytten till lilla London och sedan vidare till staden som aldrig sover blev räddningen för mig.

Pö om pö glömde jag bort hur hat för någonting man inte känner till kan växa fram via rädsla. Jag förträngde det faktum att okunskap faktiskt kan förblinda en människa och få denna att känna både avsky och bitterhet gentemot sina egna likar. Bara för att än en gång bli påmind om hur lätt människor följer bröd och skådespel. Det funkade så för 2000 år sedan och det fungerar precis så än idag.

Många i samhället reagerade på det faktum att mängder av svenskar röstat på ett parti som inte ens vågar stå för att de är främlingsfientliga. Andra personer störde sig på de människor som reagerat eftersom vi lever i en demokrati. Jag personligen anser att en demokrati är där människor tillåts att reagera, å andra sidan kanske mina demokratiska förväntningar enligt vissa rimmar dåligt med ordets beskrivning.

Tre saker är jag dock säker på. Först och främst, det var så här antisemitismen startade i flera länder, lätt smygande bara för att växa och för att ta sig in i parlament, fullmäktige och riksdag. Frankrike, Danmark och inte minst Tyskland är exempel på hur länders främlingsfientliga partier gjort raketkarriär på grund av människors missnöje och andra partiers rädsla för att ta en enkel diskussion om vilka antisemitistiska ideologier som ligger till grund för politiken. Vi har sett det här förut och det är min andra slutsats. För givetvis började inte Hitler sin ödeläggelse genom att erkänna att hans förhoppning var att gasa ihjäl ett helt folkslag. Tvärtom var han en utmärkt retoriker och än en gång följde folket likt döda fiskar följer strömmen. Den tredje kontentan är den slutsats som jag hoppas att alla som skriker demokrati tänker över. För kort och gott att det är otroligt lätt att tycka att vem som helst får tycka exakt vad som helst när man är blond, blåögd, frisk som en nötkärna och har porslinshy. När man inte är i riskzonen och är rädd för vad som komma skall. När man är medveten att du snart kan vara del av den grupp som det antisemitistiska partiet vill kasta ut ur landet, trots att detta är ditt hem. För om folkmord på grund av ditt utseende och etnicitet inte kan drabba dig som person, varför bör du ens lägga energi på att rädas? Tvärtom är det enkelt att tycka att livet leker och att 20 rasistmandat i riksdagen varken gör från eller till.

Men jag vet inte vad jag ska vara mest rädd för. Att svenska folket, som jag ska vara en del av, har följt stora delar av Europa och röstat fram antisemitismen. Eller det faktum att folk som var ordentligt skakade och chockade när det hände redan verkar slutat vara upprörda. Börjat acceptera att situationen är som det är och att man istället för att skrika och säga ifrån skall acceptera läget.

För det är väl det som är mest farligt, när man accepterar det beteende som förminskar stora delar av människosläktet. Skapar en acceptans kring det som förut ansågs kränkande. Utstrålar att det är helt i sin ordning att tycka att vissa människor är värda mindre än andra.