Dumma kommentarer

Jag har skrivit om det förr. Att vissa människor är fullkomligt inkompetenta i sin roll att vara just människor. Eller i alla fall medmänniskor. Att inte kunna uttrycka sig enkelt, snällt och pedagogiskt. Eller kanske till och med helt medvetet säga saker för att såra. Fast ibland så är de bara dumma, det är ett som är säkert. Och några exempel, som jag bär med mig varje dag för att öka min förståelse för omvärlden, kommer här.

Jag vet att jag hade ett virus på trumhinnan när jag var yngre som gjorde att jag var konstant yr, sådär som man kan bli om man åkt en riktigt snurrig åkattraktion. Men tro mig, charmen med att åka ständig bergochdalbana med sinnet är verkligen lika med noll. Tvärtom spyr man på det. Bokstavligen. Hela tiden. Och i mitt fall varade det i 3 månader. Under den här perioden vet jag att en av de sjuksystrar jag stötte på var himla korkad. Bland annat frågade hon om jag mådde illa när jag spydde henne i knäet. Sedan berättade hon glatt när jag låg där i mitt eget kräk hur lätt det hade kunnat vara att känna sig utelämnad i min situation (no shit Sherlock) och att det aldrig är roligt att spy eftersom det både gör ont och luktar illa. Troligen tänkte jag bara dö kärring, dö.

Därefter drog hon något som hon kallade för en lustig historia om ett likande fall som mitt där en ung kvinna inte orkade längre efter år av illamående och därför valde att ta sitt eget liv och det var helt klart konstaterat. Denna sjuksköterska var helt klart den slöaste kniven inte bara i besticklådan, utan i hela järnaffären. Hade jag inte haft den tanken innan så fanns den ju definitivt nu och det borde ju kärringen förstått. Turligt nog blev jag förflyttad till en annan avdelning ganska snart efter händelsen, men jag vet att jag hoppades då (och nu fortfarande) att hon var så dum att hon faktiskt inte förstått sin egen parallell. Så att hon inte kan fucka upp för någon annan. När jag väl mådde bra igen gick jag faktiskt tillbaka till hennes avdelning för att säga det till henne direkt, och kanske också får att lägga arsenik i hennes mat för direkt avlivning, men hon var inte där och tur var kanske det.

Jag var tillsammans med en kille när jag bodde i Värmelandet, en kille som jag hade spanat på i månader innan jag snärjde honom. Han var spinninginstruktör, otroligt trevlig, rolig och hade inte bara ett sexpack utan faktiskt ett åttapack på magen. Rent ut sagt förbannat fin att se på, men tyvärr mindre utvecklande att föra en dialog med. För karln som härstammade från Sydamerika var otroligt blond. Första gången jag tänkte att han var lite dum var när han frågade om mina p-piller. Varför de var så många i den där gula kartan. Och den förvånade uppsynen när jag sa att man måste ta en tablett om dagen för att hålla bebisar och doktorn med kniven borta. För han var säker på att man bara behövde ta ett piller innan sexuellt umgänge, oavsett om man fick ligga ofta eller mer sällan. Otroligt hur mycket man kan se mellan fingrarna med när killen är snygg.

När jag sedan var på besök i Göteborg och hälsade på fröken Z vet jag att jag pratade med honom på telefon och att jag störde öronen av mig på hela hans existens. Att jag pratade om honom som en riktig idiot, men förklarade vår relation med att han ju faktiskt fortfarande var en riktig adonis och att jag därmed var tvungen att ha både tålamod och överseende. Man blir trött på sig själv när man ser tillbaka.

Några månader senare kom dock droppen, under en middag med nära och kära fylldes bägaren gång på gång tills jag stod i någon slags skamfylld sörja upp till knävecken. Vi satt där mätta och belåtna och han som var så trevlig frågade min plastsyster om hon precis som jag härstammade från Sri Lanka. Frågan hade ju så klart blivit ställd förr eftersom vi enligt andra är sjukligt lika varandra, men svaret blev som vanligt, ärligt men nekande. Jag är från Bangladesh sa hon och han nickade inlevelsefullt innan han berättade att han älskade den afrikanska staden Bangladesh samtidigt som jag såg hur resten av rummet frös till is i väntan på en solklar idiotförklaring. Men förstående som min syster är förklarade hon på ett pedagogiskt vis att Bangladesh är ett självständigt land som ligger i världsdelen Asien och jag tackade min lyckliga stjärna för att hon är den sympatiska person som hon är. Ända tills han förvandlade den grop han redan grävt till en grav åt sig själv och sade nej du har fel. Och till mitt förtret vidhöll att Bangladesh var en stad i Afrika.

Situation gick inte att rädda, hur gärna jag än ville. Jag såg humor som den sista utvägen och klappade honom på axeln samtidigt som jag fick ur mig någonting nedlåtande om att hans kropp bara bestod av muskler. Fruktansvärt vidrigt ur ett jämställdhetsperspektiv. Ännu värre när jag insåg att han inte förstod vad jag menade. Givetvis var jag tvungen att dumpa honom illa kvickt dagen efter. För inte kan jag vara tillsammans med en dum kille, hur snygg han än är.

Detta är två situationer jag försöker tänka tillbaka på fortfarande idag, för att öka min förståelse när det kommer till händelser som skadar mig eller får mig att skämmas. För när människor påverkar mig till det negativa måste jag minnas att jag fortfarande har valet att välja hur jag ska reagera. Medvetenheten om att jag måste ta konsekvensen av det handlande som jag valt alldeles själv. Och att överlevnadsinstinkten gör sig gällande om jag följer min magkänsla och inte intuitivt tror illa om folk. För kanske är så inte fallet, kanske är det så att människor är onda av naturen och är ute efter att skada. Men trots att jag kan framstå som naiv och dum, det blir så mycket lättare att gå vidare om man tänker att mycket av det som händer är ren och skär dumhet eller okunskap. Samtidigt som man har ett leende på läpparna på grund av gamla minnen.

Att vara en eskortflicka med HIV

Vissa personer ska verkligen inte arbeta med människor. Personer som projicerar sin olycka på andra, eller helt enkelt är fullkomligt socialt inkompetenta och inte förstår hur de genom sitt beteende kan rasera någon annans vardag. Sura, griniga, rent ut sagt dumma och oeftertänksamma kommentarer kan komma helt obefogat och om man själv inte är vid bästa modet kan det helt klart knäcka en för stunden, i värsta fall ännu längre.

Jag arbetade för ett resebolag när jag var yngre, for fram och tillbaka mellan Landvetter och Heathrow för att arbeta med tonåringar på olika ställen i England. Och ibland, när jag inte stannade i England på uppdrag, reste jag bara mellan flygplatserna tillsammans med språkresegrupper för att försäkra mig, bolaget och en massa oroliga föräldrar om att tonåringarna kom genom passkontroll och allt annat utan problem. Den senare tjänsten hette så vackert eskortflicka, precis som det faktiskt var rent konkret, även om det låter som om jag fick flertalet förmögna tonårspojkar både förbi oskulden och rakt in i 10 000 metersklubben på mina resor till och från London.

Jag vet att jag arbetade länge i stöten, och det var mycket på just en resa som gick fel och inte blev som jag ville. Den 11 september hade inträffat, man var så stränga vid tullgränserna och jag vet att jag både kämpade och slet mitt hår för att få in en pojke som helt glömt bort att uppdatera sitt pass ordentligt. Att han heller inte var svensk medborgare underlättade inte så stressen var ett faktum eftersom jag förstod att situationen skulle ta tid att reda ut. Och alla andra ungar hade glatt promenerat igenom och förbi passkontrollen bara för att hämta sitt bagage. Givetvis förstod jag att chansen fanns att de inte skulle vara kvar när jag väl kom ut från customs och det var när jag när jag stod där på Heathrow och svor som jag kände den första svettningen kommen av en kall kåre.

Sedan gick det bara utför. Öronen dunkade, svetten rann, det gjorde ont att hosta, bara att andas, och hela kroppen värkte. Jag har gått in i väggen tänkte jag, vilket ju inte hade varit så konstigt eftersom jag jobbat dygnet runt i jag vet inte hur många veckor. Näsa och ögonen började rinna, huvudet sprängde och när kroppen sedan inte ville lyssna på mina kommandon, inte ville röra sig knappt alls, bestämde jag mig för att åka hem till Sverige, till lilla Göteborg, för det var tryggheten som jag trodde att jag behövde. Jag minns inte ens resan hem, troligen var jag utslagen, och jag har ingen aning om jag eskorterade några barn hem alls. Kort och gott gick min karriär som eskortflicka i graven med hemresan, men jag sörjer inte det.

Väl hemma blev domen direkt efter att jag klev in på Cityakuten i NK-huset och svimmade precis innan jag hann fram till luckan. Väl inlagd på en bår gjordes snabba tester fram och tillbaka och till sist sade sjuksköterskan att hela situationen var så underlig. Att jag hade öroninflammation på båda öronen, lunginflammation på båda lungorna, bronkit och halsfluss samt en riktigt ful ögoninfektion. Jag vet att hon tittade på mig rätt skräckslaget när hon redovisade alla mina diagnoser och efter att hon deklarerat att doktorn var på väg nästan sprang hon ut ur rummet. Men jag var för slut för att bry mig, att ens orka fundera på vad som hänt eller ens på hennes beteende. Så jag slocknade igen, på den där båren, och när jag väl väcktes av en liten tjock läkare som påminde mycket om mitt hatobjekt Loket, insåg jag efter en snabb titt på klockan att jag nästan sovit en timme.

Precis som Loket pratade läkaren fort, tittade mig inte i ögonen och klev in i den mumlande sfären med nedsjunkna axlar när han skulle säga något jobbigt. Till skillnad från Loket svor han dock inte som en borstbindare, men enligt mina mått mätt var de två exakt lika socialt inkompetenta.
Han sa joooo, långt och utdraget. Vred på sig, reste sig upp några sekunder bara för att snabbt sätta sig igen. Och när han väl talade igen frös jag till is och livet började passera revy framför mina ögon. ”Det ser ut som om du sprungit på den här inga HIV-bakterien”.

All smärta som jag haft den sista veckan bara försvann. Istället kom tårarna och tro mig att jag skrek ut min sorg. Förbannade den där gången jag lämnade blod i USA utan att ta reda på innan om det var en säker metod. Svor över de där gångerna man struntat i kondom för att man alltid tänker att ”det händer inte mig”. Minuterna som jag låg där och hulkade kändes som år och det enda jag kunde tänka var hur jag skulle för klara det här för alla, min familj, mina vänner. Att jag hade HIV, en sjukdom som både smittar och skrämmer.

Det var då han, idioten till doktor som även har otur att se ut som Loket, klappade mig på axeln.
”Varför är du så ledsen lilla vän”? Och jag var för upprörd att ens ta åt mig av den nedlåtande kommentaren ”lilla vän”, tvärtom fick jag bara till ett kvidande mellan hulkningarna. ”Därför att jag har HIV”, kved jag och bröt ihop än en gång, för det var riktigt jobbigt at säga en sådan sak högt, understryka dess sanning i form av att polletten ramlar ner.

Han sa ingenting på flera sekunder som så klart kändes som månader, kanske rent ut sagt år. Och till slut började idioten att skratta. ”Men lilla gumman (nu kom den där nedlåtande kommentaren igen!), du har inte HIV. Absolut inte!” När revyn slutar att passera då blir man förvirrad. Och sedan så börjar man tvivla på sig själv. Hade jag hört fel? Missuppfattat? ”Men jag tyckte du sa…”, försökte jag innan han avbröt mig. ”Jag sa att du hade fått HIV bakterien, det är en helt annan sak”.

Att jag inte slog ihjäl karln. HIV bakterie vs HIV smitta vs HIV virus. För mig lät alla alternativen nästintill exakt likadana, vilket i sin tur fick mig att tänka att de så klart betydde mer eller mindre samma sak. När han sedan började berätta skillnaden, att viruset leder till sjukdomen AIDS till skillnad från bakterien som i sin tur endast slår ut hela immunsystemet och kan drabba vem som helst. Att namnet HIV bakterien kommer från det att symptomet ofta drabbas just HIV patienter men att själva bakterien egentligen inte har något med själva sjukdomen HIV att göra. Och det enda jag tänkte var att den förklaringen borde han ju börjat med, långt innan tårar, revy och illamående. Jag bröt så klart ihop igen, men av lycka denna gång, och han såg än mer oförstående ut. Tyckte jag betedde mig underligt sade han, och i det läget tog jag min handväska och promenerade storgråtandes längs Avenyn. Hem till Gudfadern där jag bröt ihop igen. Och säga vad man vill om Gudfadern, men han har både tåga och temperament, så efter att jag hade berättat hela min historia tog han sig en promenad. Ner till Cityakuten, ställde till med ett helvetes bråk efter vad jag har hört, och såg till att Loket-läkaren blev sparkad.

Och för en gångs skull släpper jag fram den lilla skadeglada människan i mig helt offentligt. Jag tackar Gudfadern helt öppet, för det tycker jag det lilla läkaräcklet, som tydligen var och säkert fortfarande är helt socialt inkompetent, kunde ha.

Obefogad utskällning

Ibland är det intressant hur människor man möter i livet kan välja att behandla en och då enbart beroende på ens utseende, accessoarer och så vidare. Endast efter din yttre framställning.

För många år sedan arbetade jag på ett försäkringsbolag och någon gång under den perioden vann jag en säljtävling vilket resulterade i att jag fick en stor ryggsäck med företagets logga på. Underbart tyckte jag, och tycker fortfarande, för den ryggsäcken är perfekt som träningsväska och jag använder den säkerligen flera gånger i veckan. Nyligen lärde jag mig dock att jag inte ska ta med mig den när jag går på after work på en känd sportbar som ligger på Östra Hamngatan i Göteborg.

Kommer man direkt från träningen så är man rätt slut i kroppen. Är man för övrigt nyduschad är det ganska självklart att väskan man bär på är tyngre än vanligt då den innehåller allt från handduk och schampo till de svettiga träningskläder som man precis använt. Och givetvis vill man därför hänga av sig både ryggsäck och jacka när man väl kommer fram till garderoben.

Jag har aldrig sett en vansinnig garderobiär förut. För efter att han sett märket på min väska får man allt leta efter en argare karl. ”Jobbar du där”, väste han fram mellan tänderna och jag skakade allt vad jag kunde på huvudet eftersom jag förstod, av döma av hans hela uppsyn, att man absolut inte borde vilja arbeta på det försäkringsbolaget i denna stund, på denna plats. Snart förstod jag varför.

Det visar sig att garderobiären kom från Balkan. Och när han var hemma sist fick han sin bil stulen, tydligen precis som många andra får i det området om de kör omkring i svarta BMW:s aka ”blattehoror”. Han berättar att han därmed kontaktat sitt försäkringsbolag som i sin tur skickat ner en utredare för att se över ärendet, bara för att komma fram till att bilen, av flera outgrundliga anledningar, omöjligt kunde ha blivit stulen. Efter många om och men ryckte dock landsortspolisen in och stöttade garderobiären i fallet och därefter fick han efter 4 månader faktiskt ersättning för sin bil och då från sitt försäkringsbolag som ju har en slogan som säger att man kan vara lugn eftersom de kommer att hjälpa dig. Och det gjorde de också, och så med besked. Tydligen fick han närmre 50 000 mer än vad han från början betalt för bilen och det tycker i alla fall jag är relativt schysst ränta.

Men  vad var problemet då undrade jag, för jag förstod faktiskt inte varför han för det första var så förbannad och för det andra tog ut det på mig. Då slog garderobiären näven i bänken och höjde rösten rejält, för den här situationen såg han som riktigt triggande. ”Inget försäkringsbolag låter en person vänta i 4 månader” skrek han och jag tänkte i mitt stilla sinne att det väl inte var så illa med handläggningstid och allt. Att han egentligen borde vara tacksam för att han för det första fick ersättning och för det andra fick mer än han egentligen gett för bilen i det första taget. De åsikterna var dock inte guld värda, tvärtom blev han bara än mer ilsk. Och det sista jag hörde var att han minsann ville placera en bomb utanför försäkringsbolagets huvudkontor och att jag var dum i huvudet som någonsin kommit mig för att arbeta där. Att mina före detta chefer var inkompetenta och efterblivna.

Det spelade ingen roll att jag inte har arbetat på detta försäkringsbolag på snart 8 år och det var verkligen inte relevant att jag inte hade en aning om vilka de berörda cheferna som han pratade om var. För i hans ögon var jag av samma skrot och korn och därmed allt annat än intelligent. Kort och koncist, jag blev dömd på förhand på grund av något som jag arbetat med för länge sedan. Jag fick en helt klart obefogad utskällning av en karl jag varken sett eller pratat med tidigare. Och då kan man faktiskt undra vem det är som är dum i huvudet på riktigt.

Livet efter detta

Humbug, bogus, struntprat, hokus pokus. Kärt barn har många namn och det där är några av de negativa. Ändå finns det så många saker som inträffat, och fortfarande sker över hela världen, som man inte kan förklara. Jag pratar om det som komma skall, det som ingen av oss kan undvika och som många är så otroligt rädda för. Döden. Och det som väntar därefter.

För att väldigt få vill prata om det, kallar ämnet för struntprat och alla oss fatalister för tokar, anser jag tyder på rädsla. Och jag förstår att man är rädd för att man inte vet vad som väntar, att man är scared shitless över det faktum att det finns en möjlighet att man får betala för alla synder som man begått eller kanske till och med för att hamna i helvetet när man väl får besök av liemannen. Men rädsla borde inte vara en anledning till att förneka all den fakta som faktiskt finns.

Konkreta saker händer och vissa saker går inte att förklara. Mängder av människor som upplevt nära döden upplevelser och deras historier har dokumenterats genom åren. Det är som den där rösten när jag var 15 år och precis hade flyttat från landet till den stora staden. Staden som har kollektivtrafik som går var och varannan minut och som jag absolut inte var van vid. Mitt på dagen, mitt i smeten överröstade rösten min då nymodiga freestyle och talade om för mig att jag skulle backa,  att jag skulle ta ett steg tillbaka upp på trottoaren och fråga mig inte varför jag jag gjorde som den sa. Men hade jag inte gjort det så hade jag varit död idag. För nanosekunden efter att jag klivit tillbaka kom röd express i full fart och en kvinna bredvid mig, på trottoaren, började skälla på mig. Hon sa att busschauffören tutat på mig sedan Brunnsparken, men vad visste jag om det. Det enda jag visste var att rösten, som jag fortfarande inte vet vem den tillhör, räddade mig den dagen. Och att hon spelade på en trumma i takt med min puls.

Jag såg en film, en film som heter ”Hereafter”. Och jag som tror på livet efter tyckte den var bra och intressant. Den visar förvisso att det finns en massa människor som utnyttjar människors nyfikenhet och rädsla, men samtidigt att det även finns de som på riktigt kan få kontakt med den andra sidan. Att det finns en andra sida. Och det är ju den sidan som jag tror på.

Ett medium sade till mig för många år sedan att jag har en skyddsängel. En äldre kvinna besläktad med mig via äkta blodsband. En kvinna som via mediet undrade vart jag gjort av mitt halsband och när jag fick det meddelandet höll jag på att svälja mig egen tunga. Anledningen var att otroligt få vet att det enda jag hade med mig från mitt hemland när jag kom till Sverige var just ett halsband. Och det tappade jag bort för många år sedan.

Jag tror inte att vi lever det här livet och när det är över så finns det ingenting mer. Att allting bara tar slut sedan. För jag kan bara inte förstå att den här världen skulle kunna vara as good as it gets. Givetvis kan man argumentera kring att det är mitt sätt att hantera dödsångest på och så vidare, å andra sidan har jag minsann lite grann ändå. Men sedan är det faktiskt så att den största anledningen till att jag tror det jag tror är just den där rösten, för den har återkommit och räddat mig gång på gång genom åren. Och det kan jag inte förklara. Det enda jag vet är att om jag lyssnar på rösten, följer dess vägvisning, så blir det alltid bra eller åtminstone bättre. Jag kan inte förklara varför det är så, eller vem det är som pratar, men det är samma person som talar med mig. Oftast när jag är i någon form av fara och speciellt när jag är medvetslös.

Kanske är det min skyddsängel, det enda jag vet är att hon med sin trumma gör mig trygg. Och att alla får tro på vad de vill, speciellt om det kan underlätta deras leverne här och nu.

Falsk marknadsföring

Jag vet att jag vid tillfällen är naiv och godtrogen, nästan lite dum. Alltid tror det bästa om folk och går på de mest vidunderliga historierna tänkbara. Men samtidigt är det ju skönt att man har kvar hoppet om godheten i människan och inte direkt blir misstänksam och tror att alla sysslar med lurendrejeri. Trots att det ibland är befogat.

Jag såg en reklam på TV och avsändare var en av de ledande producenterna inom hårprodukter. Reklamen visade hur produkten Asia Straight kan få den med asiatiskt, lockigt hår bara genom en tvätt med schampo och balsam kan få rakt hår. Jag vet inte om jag kan säga att jag direkt gick på det, men absolut är hoppet det sista som överger människan. För asiat, det är jag. Och lockigt hår har jag, men rakt hår vill jag ha. För jag har alltid drömt om ett hår som gör precis som jag vill och inte kräver att få leva sitt eget liv. Önskade mig det av tomten redan när jag var fem, vilket resulterade i en traumatisk julafton 1985. Och även om det låter för bra för att vara sant, att ett schampo tillsammans med balsam skulle kunna göra mina korkskruvar raka, ville jag så gärna att det skulle vara så.

Föreställ er den spänning som jag upplevde efter första tvätten, den timlånga väntan som kändes som år innan håret var torrt och jag kunde skåda resultatet. Förstå den smärta och sorg som infann sig när jag tittar mig i spegeln och ser världens rufs titta tillbaka, lockigare än någonsin.

Trots att jag hela tiden vetat att chansen till rakt hår var liten blev jag ändå grinig. För lite rakare hade jag nog ändå förväntat mig att det skulle bli, inte än mer lockigt så att jag skulle se ut som en pudel. Sur som en citron bestämde jag mig för att ringa upp producenten av hårprodukten, berätta för dem att de sysslade med falsk marknadsföring och kräva pengarna tillbaka för alla flaskor som jag köpt, samtidigt som hoppet någonstans ändå levde kvar i mig att kundtjänst skulle säga att det kanske var fel på just de produkter jag köpt, att det faktiskt fanns ett mirakelmedel för att ta fram rakt hår.

Tanten som svarade var trevlig, men lite förvirrad. Först visste hon inte vilka produkter jag pratade om, sedan inte vilken reklamfilm jag menade. Efter lite efterforskningar bland sina kollegor återkom hon till dock till telefonen och sade kort och gott att produkterna fungerade alldeles utmärkt så länge man kompletterade dem med en plattång. Döm om min förvåning. ”Men om jag använder en plattång blir det ju rakt ändå, då behöver jag ju inte alls era produkter”. Så kan det vara sa tanten snäsigt och lade på helt abrupt. Och där stod jag med burrigare hår än någonsin, mängder av produkter som bara fungerar om man plattar håret på riktigt, andan i halsen och ett par hundralappar fattigare.

Kort och gott, jag hade blivit lurad – igen. Och jag lärde mig att man inte alltid ska tro helhjärtat på reklam utan alltid läsa det finstilta som i det här fallet varken återfanns på produkterna eller i reklamfilmen. Turligt nog luktade dock både schampo och balsam gott och det fick jag tänka på när jag i ett par månaders tid gick omkring och såg ut som ett buskage i huvudet. Alltså, se alltid det positiva i situationen. Även när du ser för jävlig ut.

Viskleken

Alla minns vi väl viskleken som präglade ens barndom. Leken som gick ut på att sitta i ring samtidigt som ett meddelande viskades från person till person, från öra till öra. Och lika roligt var det varje gång när meddelandet förändrats någonstans under lekens gång på grund av allt från dålig koncentration och nedsatt hörsel till okunskap gällande ordets innebörd och myror i benen.

Det slog mig härom dagen hur många paralleller man faktiskt kan dra mellan viskleken och ryktesspridning. Och hur lätt det blir missförstånd. Någon hör något, berättar det vidare i sin tappning till någon annan, som i sin tur uppfattar historien på sitt vis. Någonstans på vägen kan också saker läggas till, dras ifrån och överdrivas, vilket gör att händelsen som alla nu pratar om kan se lite hur som helst ut. Förutom sådan som den faktiskt var från början.

Jag mötte en vän till en vän, och hon log när hon såg mig. ”Hur är det med synen” frågade hon och jag som förvisso är blind som en höna förstod ingenting. ”Hur menar du” sa jag, och funderade snabbt över om jag passerat någon på stan utan att hälsa. ”Nä, jag hörde om ditt upptåg, det du hade för några helger sedan, det var ju jätteroligt”.

I den här stunden är det dags att börja bli orolig, det hoppas jag att alla förstår. Speciellt eftersom jag i det här läget för det första inte varit ute på flera månader, för det andra verkligen inte haft några andra upptåg för mig än mysiga hemmakvällar det senaste och för det tredje verkligen undrar vad min syn har med det hela att göra.

Så det var då det kröp fram, historien om mig och när jag bestämde mig för att skaffa mig en praktfylla. Problemet var bara att jag i historien varken hittade mina linser eller mina glasögon men efter många om och men  valde att gå ut ändå. Tydligen hade jag träffat en karl på krogen också som jag i fyllan och villan valt att dra med mig hem, något som jag ångrat morgonen efter när jag hittat mina glasögon och insett att mannen var afrikan. Då hade jag gett killen en spark i ryggen, ut genom dörren. Med endast byxor och tröja i näven, utan underkläder och andra tillhörigheter.

Jag vet att många hade blivit förbannade om de fått ett sådant rykte efter sig, men jag tror faktiskt inte att jag någonsin skrattat så mycket som jag faktiskt gjorde. För jag är absolut inte Guds bästa barn och har säkerligen både skaffat mig praktfyllor och sällskap hem efter de samma, men denna historien handlade inte om mig även om hon som berättade den trodde det och då blev det riktigt roligt. Och jag vet att alla som känner mig vet att jag absolut inte kan gå någonstans utan hjälpmedel för synen, det innebär bara sår ,blåmärken och ibland trasiga saker eftersom jag ser så dåligt. Alltså  bevis nummer ett för att historien inte var sann. Bevis nummer två kommer i det faktum att trots om jag gått ut och svirat och släpat med mig denne afrikan hem så hade jag ändå vetat att han var svart. För man kan säga många saker om min dåliga syn, men jag är inte färgblind. Till historien och till mitt försvar kan man även se till det faktum att jag har sambo, att jag var bortrest när denna incident inträffade och att jag förvisso varit, men aldrig fått en praktfylla, på Hard Rock Café.

Hon som började vårt möte med att skratta blev lite vit i ansiktet utefter att jag drog mitt försvarstal och nu var det jag som skrattade åt henne Tills hon förklarade att hon, som hört det från en vän som hade hört det från en vän som i sin tur hade hört det från ytterligare någon, hade berättat ryktet om mig vidare till de flesta som hon kände. Och när jag frågade varför hon och alla andra trott att det var just jag som lyckats med bedriften att under en blind fylla släpa hem någon jag uppenbarligen inte kunde se svarade hon att det lät som jag.

När jag promenerade hem var jag lite skakad över det faktum att vissa av mina bekanta faktiskt tror att jag skulle kunna göra vad som helst. Men efter en stund slog det mig att det faktiskt inte var mig det var mest synd om, för jag har ju faktiskt möjligheten att dementera och det har jag gjort nu på alla sätt och vis.

Istället, stackars afrikanen som är med i en rolig historia  som han inte ens har möjlighet att ge sin version av. Stackars afrikanen som fick hugg men uppenbarligen blev utslängd så fort hans ragg fick på sig glasögonen och kunde se hur han såg ut. Och sist men inte minst, stackars den tjej som faktiskt är den verkliga huvudpersonen i historien.

Räddare i nöden

Många gånger har jag verkligen trott att jag ska dö.  Antingen sådär smärtfritt på studs eller kanske aningens långsamt och utdraget. Ibland har det haft att göra med min varierande klaustrofobi, då och då med min kropp som inte hänger med i alla svängar som min hjärna vill ta, och absolut ofta med att jag är oerhört impulsiv och bara kastar mig in i saker innan jag ens sett till förutsättningar och omständigheter. Det är ganska spännande när man tänker efter dock, hur ofta man kanske utan att veta om det faktiskt har stirrat döden i vitögat men sedan lyckats undkomma detta öde. För att bara lyckas att inte vara på fel plats vid fel tillfälle är en bedrift bara det i sig.

Nyårsafton i Mexico, mitt i smeten av människor som befann sig på tolfte gatan stod vi packade som sillar och fick utstå knuffar, slag och regnande champagne från alla håll. I början var det riktigt roligt, häftigt att se hur man på andra sidan jordklotet firar ett årsskifte, men sedan kom paniken. Stressen och oron som infinner sig när man inser att man sitter fast, inte kan röra sig överhuvudtaget. Att det enda håll man kan förflytta sig mot är neråt, mot trottoarens hårda asfalt, och då bara för att bli trampad på av tusentals mexikanare och/eller turister. Inte ultimat för någon, men speciellt inte för mig som är tre äpplen hög och ändå har nära till marken. Givetvis kom dödsångesten, speciellt påtaglig när alla armbågar tillhörande långa människor lyckades slå mig i huvudet och jag kände hur mina knän vek sig mer och mer.

Men det fanns en räddare i nöden, han som inte har någon vit springare, men är så pass lugn, stabil och trygg att det räckte med hans närvaro. Han tog min hand, lyckades föra mig ur kaoset, lugna ner mig och sedan se till att ge mig det jag behövde mest av allt. Mängder av sprit och sedan en gemensam dans med hela sällskapet i månskenet på stranden. Perfekt och jag hade troligen inte överlevt tolvslaget utan honom.

Samma sak är det i det vardagliga livet. Det finns en naprapat som med bara sina händer och magiska behandlingar  får mitt liv att förändras från sorgesång till fågelkvitter. Hon får min kropp att fungera när jag utmanat den till den höga grad att den sagt ifrån och börjat motarbeta mig på alla sätt och vis, hon får mina leder och mina musker att bli böjliga och hela mig att prestera saker som jag innan besöken hos henne aldrig trodde var möjliga igen. Som läkaren för 15 år sedan sade att jag aldrig någonsin skulle kunna klara av. Även denna naprapat, som också blivit min vän, är en räddare i nöden. Utan henne hade jag inte levt ett glädjefullt liv utan endast gråtit mig igenom de senaste åren.

Bara två exempel på människor som betytt mycket för mig det senaste, oavsett om det bara varit under ett kort tillfälle då paniken kommit direkt eller under en längre period då rädslan varit ihängande. Och det finns så många fler räddare i nöden där ute, ingen nämnd och ingen glömt. Det är tack vare er som jag orkar, det är på grund av er som jag överlever. Min tacksamhet till er är, och kommer alltid att vara, ohyggligt stor.