Galenskaper och vanvett

Bröllopet stundar, eller helt ärligt mer än så för det är bara några dagar bort och jag har ännu inte börjat skriva på det där prestationsfyllda talet. Istället sliter sig tankarna bort från barndomsminnen med bruden när jag väl börjar tänka tillbaka och jag minns alla tokigheter som hänt som inte har något alls med oss två åttiotalister att göra. Sådant som hände när vi fortfarande sprang i blöjor och som vi bara tror oss minnas för att vi fått det återberättat så många gånger. Sådant som är riktigt förbannat roligt så här i efterhand men som man absolut inte kan ta upp på ett bröllop med fastlänningar, för då kommer alla tro att vi från landet är galna och turistinvaderingen kommer minska radikalt. Och ingen kommer vilja följa med mig till ön, allra minst till min by.

Minnena strömmade tillbaka till mig när en vän skojade om att han ville klä ut sig till Startrooper och följa med mig hem till minnenas kvarter. Jag kunde se, nästan höra, helt framför mig hur djungeltrumman skulle slå snabbare än någonsin i takt med att en man i vit platsutstyrsel cyklade terräng genom byn. För jag minns hur folk vallfärdade från hela norra öns socknar bara för att se en bil med ett gammalt turistpar som kört i diket den gången som cikorian i vägrenen var så hög att blicken drogs till dessa istället för att hålla sig till vägen. Så otroligt lite finns det att göra där ute på landet, när någonting väl händer dras byborna till incidenten som flugor till koskit.

Det finns så många historier, så många öden, att jag faktiskt tycker att det är underligt att alla dessa original samlat sig på en sådan liten plats. När jag växte upp hade vi Getskägget som var så snål att han stal gruset efter sandbilen och kastade in det på sin egen grusväg. Samme man som var med i livets ord men ändå drack sig full och cyklade in i (och raserade) sin egen mur. Hans son i sin tur hade drabbats av en olycka under vatten i unga år och hade fått en psykisk störning av något slag och gick på tabletter för att dämpa sin sexlust. Han som efter varje två steg tog ett dubbelsteg och hoppade till samtidigt som han sa nyyt nyyt. Och så mamman i familjen, henne har jag nog aldrig sett trots att jag bott nästgårds i drygt 15 å. Vilket i sig också det är underligt och jag skulle troligen inte ens känna igen henne vid namn om vi möttes.

Lite längre bort på grusvägen bodde Bean med grindarna, tanten vars grindar gick att lossa och som vi ungdomar ständigt om nätterna och kvällarna roade oss med att slänga i sjön eftersom det inte fanns något annat roligt att göra. Hon vars son även han blev diagnostiserad som psykiskt störd efter att han försökt mörda någon. Och som ändå fick komma hem på permission om helgerna. Han som hade ett temperament svallande som ett vulkanutbrott och därmed fick ett frispel på byns ärkepucko Tuppen och därmed jagade den samme genom byn med en köttyxa en ljum sommarkväll på 80-talet. Och när yxmannen väl fick tag i sitt byte så låste han in Tuppen i en frysbox, något man fortfarande kan se sviterna av om man verkligen tittar. Efter det åkte yxmannen in på obestämd tid utan permission och Bean låste in sitt andra barn i huset av rädsla för att hon skulle förlora sin andra avkomma. Så pass länge att dottern såg jag inte igen förrän 2004 när hon blev utsläppt vilket i sig var riktigt häftigt. För när Beans dotter kom ut i byn hade hon lärt sig x antal språk flytande och det visade sig att hon arbetat som tolk hemifrån i över tio år. Livet är fantastiskt och haver outgrundliga vägar.

Det finns så många fler historier och det är spännande när man tänker på att de kan gömma sig mellan väggarna i en sådan liten by. Att man egentligen inte behöver bo i en storstad för att ta del av tokiga påhitt och vanvett. Å andra sidan är det här jag trivs bäst, även om det ändock är skönt att komma hem ibland och ta del av lugnets galenskaper.

Världens finaste text

Jag läste det finaste sedan mannaminne idag. Troligen det finaste för mig eftersom jag just nu kan känna igen mig i texten och se hur någon annan som jag bryr mig otroligt mycket om våndas i samma svettiga och hemska skärseld. Läs och njut av Andreas Johansson, enligt mig, bästa text på länge. Tänk efter och minns vart du var igår och vart du är idag. Var tacksam för allt livet ger dig samtidigt som du uppskattar allt i din omvärld. Och glöm aldrig det viktigaste av allt, att älska dig själv. På riktigt. /Shamone

”Älskar du dig själv?”

Hennes fråga är ärlig. Jag återkommer till svaret om ett tag.

Det är lätt att ta på sig offerkoftan efter att ha hamnat snett. Jag har aldrig gjort det (tror jag). När jag har gläntat på förlåten till mörkret har jag alltid varit noga med att peka på att det var en taskig tid och att jag var mottaglig och villig – jag lät inte andra manipulera mig. Det var jag som manipulerade mig själv och alldeles för många av er som läser det här. Det var inte meningen, okej? Jag visste inte ens om det. Jag trodde ni såg mig, ni såg bara delar. Jag ville väl, men vågade inte nå ändå fram.

Jag ville bara fly de åren. Gömma min existens i en mörk skog, i en öken utan riktmärken, precis utom räckhåll på översta hyllan.

Jag fixade inte annat än att dämma upp den rasande floden i mitt inre som jag inte vågade simma i då … den där floden som jag nu känner igen som livets flod. En vanvettigt virvlande ström som jag varken kan, vill eller tänker simma mot. Jag vill bara följa den vart den än bär mig. Till kärlek, till ensamhet, till glädje, till sorg, till vin, till te, till astrakanäpplen, till lupiner, till blåbärsris, till baren, till det sista vattenfallet långt bortom nästa och nästa och nästa krök. Nu vill jag det. Då? Aldrig i helvete!

”Älskar du dig själv?”

Nuet gör sig påmint, även när jag tittar bakåt och rensar rent. Jag återkommer till svaret.

I två år manipulerade jag mig själv som stolt vadandes i den där rytande floden, när jag egentligen lett bort den och stod i en sprucken flodbädd mitt i en torka utan slut. Sen följde sju år där jag letade efter den med slagruta, det sa jag med min falska megafon, men egentligen stod jag på ruta noll.

Jag var rädd för att bli blöt, rädd för att tårarna som jag gråtit inte var mitt rätta vatten – rädd för att behöva slängas i på det djupa som ett nyfött barn. Rädd för att inte bottna, trots att jag redan stod på botten.

Jag var rädd för att inte kunna simma, eller var jag rädd för att kunna simma, rädd för att klara det?

Det är det enda som värker när jag mår förbannat bra. Den där vissheten att jag väldigt länge gömde sanningen under ett osynligt lager av klister som limmade fast allt och alla vid fasaden istället för att låta dem backa, inse att det fanns något där innanför och sen avslöja min manipulation på ett så pinsamt sätt att jag av ren skam skulle bryta ytan inifrån. Jag störs över min egen manipulativa förmåga, den där skickligheten att gömma mig i skuggan även när inga moln eller träd skymde ljuset.

Jag tog med mig världen till en poetisk strandillusion, visade mitt hus i västerläge, bjöd på sommarbullar och hallonsaft, vinkade farväl och sov sen oroligt i stormar, under ett rätt så värdelöst vindskydd uppbyggt av alla olästa självhjälpsböcker och taskigt kopierade floskler jag fick från folket jag gömde mig med.

Förlåt om jag tjatar om min katarsis, men den slår ut snabbare än vårens färger i april.

Åter till nuet, ett par veckor efter dag noll. Det är fredag den 13:e, men det finns inget dåligt alls. Jag har min finaste jacka på mig och har fått veta att jag är proper. Jag har haft den där jackan två gånger och fått exakt samma kommentar varje gång.

”Älskar du dig själv?”

”Jag älskar mig själv”, svarar jag och hon försöker trycka ned armen. Det går rätt lätt, så hon ser tveksam ut. Ju mer motstånd desto mer övertygelse, tydligen.

”Är du bäst i världen på att skriva?”

”Jag är bäst i världen på att skriva”, svarar jag och hon har väldigt svårt att trycka ned armen.

Jag ler och säger: ”Jag älskar mig själv, tro mig.” Och, jag vet att för varje gång jag får frågan kommer armen att blir mer och mer som ett järnrör, obändigt och tydligt i sin tilltro till sig själv.

”Jag älskar mig själv”, upprepar jag tyst en stund senare och vandrar mot Olskroken. Det är natt och jag har en Trocadero i min hand.

Och jag vet att jag talat sant den här kvällen. Mina manipulationer har brunnit ut. Dess aska har spritts i min flod och tidvattnet, min tid-vattnet, har fört dem långt bort och lämnat dem som kletiga rester som sakta torkar och flagnar bort.

Själv simmar jag omkring i ett glittrande hav som inget sjökort kan göra rättvisa. Jag inser att det är så mycket lättare att se solen när du själv lyser och låter vattnet svalka mitt ivriga, tokiga hjärta. Ett hjärta som äntligen får slå som det vill och leda själen i en yster dans utan att jag ringer min egen störningsjour.

Jag älskar mig själv. Äntligen.

Prestationsångest

Jag har prestationsångest. Fet sådan. I hela mitt liv har människor sagt till mig att jag är fantastiskt duktig på att skriva. Och kanske är jag det, men just nu, just idag, när jag verkligen måste låser det sig.
En av mina bästa vänner, helt enkelt en av mina äldsta vänner, ska gifta sig och jag vill hålla tal. Ska hålla tal, ja nästan måste hålla tal. Men trots att jag känt henne i 25 år blir det bara osammanhängande stödord på ett papper så fort jag väl sätter mig ner och försöker komponera något smart och roligt, klämkäckt och personligt. För allt det sär vill jag ju att det ska vara och efter 25 år borde jag väl kunna kläcka något som får hela byns Folkets hus att brista ut i minst ett asgarv.

För det är ju där prestationsångesten kommer in också. Vi ska vara på ön, i min by och så klart vill jag ju vara den som återvände och visar hur bra det har gått för mig i stora vida världen. För jag lyckades ju komma därifrån rätt helskinnad, utan barn, man eller allt för mycket dialekt. Eller ja, det senare hade jag ju, men det var jag ju tvungen att göra något åt för att uppnå betyg i svenska. Hur som helst, när jag kommer tillbaka vill jag ju visa mig som snygg, världsvan och framgångsrik. Men så kan jag inte ens skriva ett tal som jag är nöjd med.

Å andra sidan vill jag ju så otroligt gärna ge henne något som hon förtjänar, något minnesvärt, och kanske har jag för höga krav på mig själv. Kanske är det ok det jag skriver och kanske kan det få de flesta bybor att åtminstone dra på smilbanden. Men det är ju just det, kanske räcker inte till.
Frågan är ju alltså om det ska vara sentimentalt, roligt, detaljrikt, rimmande, fyllt av minnen eller helt enkelt allvarligt. Eller kanske en blandning av allt? Jag sliter mitt hår och förbannar det faktum att jag har så höga krav på mig själv så att ingenting duger till.

Så jag ber er alla om råd, hur tillfredsställer man en publik när man tar en promenad längst minnenas kvarter. Hur skriver man ett tal som blir personligt utan att börja gråta själv. Hur beskriver man sin bästa vän när det inte finns några ord som kan beskriva hur fin hon är och hur mycket jag uppskattar och älskar henne.

För det är ju egentligen det jag vill få fram.