Personlig utveckling

Det är roligt att se tillbaka på sitt liv, att minnas allt från till lycka till spö och spe, och sedan se vilka lärdomar man dragit från den tid som passerat. Hur man utvecklats och formats.

Jag minns att jag aldrig har varit den där snygga tjejen, jag har aldrig haft den åsikten, kanske för att jag heller aldrig fått höra det. Tvärtom har jag varit hon den smarta, eller ibland hon med humorn. Och riktigt bra dagar, hon med brösten, vad det nu var för en dåre på fyllan som uppenbarligen såg dubbelt eller dylikt. Men häromdagen när jag såg mig själv i spegeln insåg jag att det är nu, efter 30 som metamorfosen på riktigt faktiskt anlänt, att det är nu som jag liksom vuxit in i mitt ansikte och min kropp.

Kanske är det äntligen resultatet av träningen som börjar visa sig, eller efterspelet av den där keratinbehandlingen som fick bort lockarna en sissodär 2-3 dagar, eller så är det så att folk omkring mig i min egen ålder faktisk börjar falna och därmed framstår jag på snart 32 jordsnurr som rätt fräsch för min ålder.

Skämt å sido, så klart är Lillans utseende inte fantastiskt på något vis, och att ens tänka tanken att försöka tävla med de fasta, snygga, oftast blonda och blåögda flickorna födda -90 går än idag icke. Men vad roligt det ändock är att se sig i spegeln och tänka att det nog inte är så sjukt farligt i alla fall. Måste tyda på mognad och att jag inte bara slagit rot i min uppenbarelse utan även in i min själ, mognad och blivit vuxen. Accepterat mig själv.

För 10 år sedan hatade jag det lilla uns till fett som jag hade på min kropp, jag tyckte jag var fet och ful, ändå så vägde jag kanske 5 kilo mindre än idag. Tänk om jag hade vetat då att jag skulle få än mer rumpa, höfter och tuttar, då hade jag nog hållit käft och njutit av det som var. Levt i nuet och haft x-small så länge det bara var möjligt, jämfört med nu då jag är en ständig small och gläds över varje dag som vågen inte visar över 57. Så istället för att gnälla över din uppenbarelse, njut istället av nuet och av dagen och tänk tillbaka. År 2022 är jag troligen en medium som väger runt 65 kilo, en boll som tultar omkring i lågskor.

Jag längtar verkligen inte dit och kommer göra mitt yttersta för att inte hamna där, men om så blir fallet så måste jag ändå älska mig själv för det är ju faktiskt jag som satt mig i situationen alldeles själv, antagligen då genom fel kost och utebliven träning. Jag sade samma sak till en av mina deltagare idag, en medelålders kvinna som ville gå ner 2 cm runt midjan. Det finns inga genvägar, allt handlar om hur mycket energi du stoppar i dig vs gör av med, till det kommer din ämnesomsättning. Ät och drick vad du vill, det är ditt beslut. Du får göra precis vad du vill, så länge du mår bra – det är det viktiga, men använd ditt sunda förnuft om du vill se resultat. Och kom ihåg att dagens resultat kanske kan vara ditt mål om ett decennium.

Så njut av stunden, livet nuet, som det är idag, men använd dig av sunt förnuft. Jämför med vart du var för 10 år sedan och se din egen utveckling och gläds åt denna istället för att sparka på dig själv och de få skavanken som faktiskt är något att tala om. Du vet aldrig vart du hamnar eller hur framtiden ser ut, så våga leva idag.

Lär dig livets stora gåta…

Skriva har alltid varit min terapi. Ändå har jag prioriterat bort det gång på gång det senaste året, oavsett vad som har hänt, vad jag än har upplevt. Människor har påpekat det, vänner har uppmanat mig att skriva, inte bara för att de uppskattat mina texter utan också för att mitt skrivande visat på mitt tillstånd. På att jag mår bra.

Jag har mått bra. Åtminstone helt ok. Men världen har snurrat i de mest underliga cirklar på både gott och ont sedan jag lämnade Cirkus M och även om jag sluppit berg-och-dalbanan som jag hatar så mycket, så har jag fått pröva på labyrinter, hinderbanor, bombhot och katakomber både i vänskapliga och kärleksfulla relationer. Det jag har lärt mig är att handling alltid får konsekvens, oavsett om det är jag eller någon annan i min närhet som trampar i klaveret. Jag har lärt mig hur det även kan påverka mig, att även jag har en gräns som kan leda till sjuk frustration och till slut ilska när denna gräns passeras, men ändå att förlåtelsen är, måste vara, Guds gåva till människan.

För det är när vi förlåter som vi kan gå vidare själva, annars är ilskan det som tar över och svärtar våra själar, leder till att vi gör misstag och säger saker vi ångrar. Och att tala, skriva, ja helt enkelt kommunicera, i affekt, det är det dummaste man kan göra. Alltid. Det är viktigt att minnas att orden lever kvar, för evigt, men att om man är den större människan som kan förlåta, då är man större än hatet själv.

Alla som känner mig, eller kanske bara har läst min blogg, vet att den kontakt jag haft med min familj, och då speciellt med min mor, har varit allt annat än perfekt. Helt ärligt är ordet perfekt i denna situation en fantastisk underdrift, jag hade ju varken sett eller pratat med henne på 8 år innan idag. Jag har varit så arg, så bitter, så ledsen, så sårad, för att hon inte var mamman som jag hade velat ha. Jag sökte modern som behandlade mig bra, aldrig drack, aldrig skrek. Föräldern som fanns där när jag behövde henne, som inte fick mig att skämmas eller att behöva ljuga ihop någon historia för att ingen annan skulle förstå vad som försiggick bakom våra lyckta dörrar. Men alla dessa negativa känslor släppte idag.

För precis som min syster fick hon cancer. Sjukdomen bröt ner henne och när samtalet kom idag, samtalet som de flesta barn vet att de någon gång kommer få, så visste jag inte vad jag skulle känna. Min vana trogen hade jag ju funderat ut hur jag borde reagera, kontrollbehovet från att ha varit ett barn som nästan alltid fått ta hand om sig själv hade för länge sedan segrat. Men det blev inte så.

För när jag såg henne på sjukhuset, såg hur hon kämpade och hur nära döden hon var, då var det något inuti mig som brast. Allt hat, all ilska, det försvann ut ur rummet i samma stund som jag satte mig på sängkanten. Jag vet inte ens om hon var medveten om att jag var där, men jag vet att jag förlät henne fullt ut i den stunden, för jag såg vilket lidande sjukdomen tvingade henne till. Jag brukar hänvisa allt som händer till karma, men i den stunden kände jag att det inte fanns någon mening med det som hon tvingades gå igenom, ingen ska behöva den smärtan, någonsin.

Jag trodde inte jag skulle känna något, men jag bröt ihop. Sprang ut ur rummet, men haffades av alfahannen som grät. Kramade mig. Tackade mig för att jag kom. Och jag gick sönder igen.

På vägen från Sahlgrenska började jag fundera över all tid som vi haft tillsammans, hur skönt det kändes att kunna tänka tillbaka på saker som skett utan att må dåligt. Och hur skönt det var att få ta farväl och ha alla fina minnen färska i sinnet. Möjligheten att få tänka tillbaka och le, för det var länge sedan. Förlåta henne och mig själv, och gå vidare ur förlåtelse till förståelse och till förhoppningsvis till slut, välmående.

Jag grät på sjukhuset och gråter fortfarande. Inte för att jag ångrar att vi inte haft kontakt på all denna tid, inte för att de ringde 45 minuter efter att jag hade gått och sade att hon somnat in, utan av tacksamhet för att jag fick möjlighet att ta farväl och ta fram alla bilder och hågkomster som får mig att le och skratta. För det finns faktiskt en del och det är otroligt mycket lättare att minnas henne på det viset, för då mår även jag bättre.

Jag är lycklig över det faktum att jag hela tiden försöker tala om för människor i min närhet att jag älskar och uppskattar dem, att de betyder så mycket för mig och att de får mig att må bra. För även om man är oeniga ibland, bråkar över saker som ses som småsaker när större händelser som döden ser en i vitögat, så finns fortfarande känslorna där, kärleken till just den människan. Och det är så viktigt att ta vara på det eftersom det är det största, mest betydelsefulla och vackraste av allt. Så jag säger det till alla, även om du känner att du har blivit fel behandlad, vänta inte tills det är för sent. Om du kommer att ångra dig kan jag inte svara på, men det är bara du som i så fall kommer leva med ångesten och att det är något så löjligt som stolthet som får dig att inte förlåta, det är det aldrig värt.

Jag lärde mig det i kyrkan, och jag vet att det är en klyscha. Först i år har jag på många sätt känt att det verkligen stämmer, för min och för alla som jag älskar skull. Kort och gott, 2012 års uppenbarelse.

Lär dig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta.