Griniga gubbar och Fireball

Det finns få saker som jag brinner så mycket för som att skapa minnen för livet. Och varför är just det så viktigt för mig? Kanske för att mitt eget minne är kortare än en dagsländas liv, eller kanske för att sådana minnen betyder att jag fått spendera tid med människor som jag älskar. Dessa minnen är ju de som jag lever på mörka dagar och som rycker upp mig ur skorna de där dåliga stunderna när jag tvivlar på mig själv och min vardag. Säkert finns det fler än jag som på en svettig spårvagn, en helt vanlig trist och grå dag, erinrar sig ett minne från förr och därefter inte kan sluta le. Eller så får minnet dig kanske till och med att brista ut i ett asgarv. Kort och gott, de glada minnena som får en att må bra och vilja skapa fler, de minnena vill jag samla på.

Varje år åker vi till Varberg. Det är ingen exklusiv resa, det ingår inga spa- och peelingstunder förutom de gånger man får sand i ögonen på stranden och kost och logi har hittills faktiskt varit ganska så värdelöst. Fram tills nu. För nu hamnade vi på ett fantastiskt hotell där makalös mat ingick och Lenin som inredning förföljde en vart man än gick. Med facit i hand var det riktigt bra att vi blev utslänga från det sunkiga vandrarhemmet förra året, annars hade vi nog som de vanedjur människor vanligtvis är fortfarande gått omkring bland trasiga möbler och helt enkelt bara luktat svett och mögel vi också.

I år var vi alltså nio trevliga och snygga damer nådde Varberg, tjejer som när spriten sätter in och är än mer roliga och fantastiskt kvicktänkta än någon i nyktert tillstånd ens anar. Tur för oss alla att det mesta som händer i Varberg stannar i Varberg. För det var riktigt mycket bus för alla, dumheter som utan att nämna några namn slutade med att en man i peruk döpte om sig till Gunilla, en tappad sko, nässelutslag på smalben efter ett gasellhopp in i ett buskage, en tunnhårig tysk och en liten bitter tjockis. Jag är ledsen, men även detta år förtäljs det bara stödord som en teaser för de som inte följde med, och så klart enbart på begäran från de som trodde att de skulle få mer information.

För det viktiga är att det var mycket skratt och glädje, hopp, dans och mängder av alkohol. När glasen med Fireball radades upp på bardisken skålade vi och drack, och den sexiga bruden från Arboga fick ta två eftersom hon försökte fuska bort sin lott. När baljan med Corona ställdes på bordet var det många som valde bort isen och vattnet som medföljde, behöver jag ens skriva att minnen för livet skapades än en gång och att jag ser redan fram emot nästa år.

Men det är klart att även Varberg har sina nackdelar. Något som förföljde oss var griniga gamla gubbar. En rödmosig herre skällde ut mig och den fina flickan från Skåne, men det är klart… Givetvis var det befogat från hans sida att mer eller mindre be oss dra åt helvete när vi kvart över tio en fredagskväll råkar gå förbi hans dörr i stumplästen och andas. Sedan fick min älskade kollega från gymmet, som faktiskt är anledningen till att jag började instruera igen, en utskällning av en annan arg gubbe för att hon påpekade att han trängde sig före i bankomatkön. Så klart också fullkomligt befogat i och med att Sverige redan under Magnus Ladulås tid slopade kösystemet och införde anarki. Och den lilla bittra tjockisen som jag nämnde ovan, han kommer nog för evigt hata mig eftersom jag (trots förvarning om min ärlighet) sade att jag tyckte att har var äcklig.

Ingen av ovanstående händelser rör mig egentligen i ryggen dock, minnena är lyckliga ändå efter resan som var så fullkomlig och dessa griniga gubbar behöver jag aldrig träffa igen. Skulle jag ändock mot förmodan göra det och otroligt nog också känt igen dem, då hade jag utan problem bara gått förbi, möjligen stannat till bara för att lägga lavemang i deras vårrulle. Jag tror nämligen fortfarande på älska, glömma och förlåta så givetvis önskar jag dem ingen stor krämpa. På sin höjd diarré eller nageltrång.

Hur som helst, slutet gott, allting gott. Varberg är till sin ända för denna gång och även om jag redan nu längtar tills nästa år vet jag att det kommer ta drygt åtta månader att kurera och förbereda mig inför 2013 års nya upptåg. Å andra sidan, det är det fullkomligt värt!

Att skilja agnarna från vetet

Älska mig mest när jag förtjänar det minst. För det är då jag behöver det så mycket att det inte går att beskriva vidden. Så är det, så skall det vara och det är det som kärlek, vänskap och relationer handlar om.

Vi begravde henne, hon som fick mig att må så dåligt under många år, oavsett om hon var mitt i mitt liv eller under den tiden då jag försökte stöta bort henne. Jag hade i alla år intalat mig att jag inte skulle känna något när hon väl dog, men när den dagen kom var känslorna starka. Många. Och fullkomligt oväntade.

För jag kände inte för henne. Det avslut som alla andra var där för att ta, det tog jag för 8 år sedan. Men den smärtan som jag då gick igenom och fram tills att jag nådde acceptansen av att ha förlorat henne, den kände jag ändock i kyrkan. Jag överöstes av sorg från de som en gång varit mina nära och kära, intryck av svart och liljor, av tårar och snyftande. Och när Alfahanen bröt ihop och nästan lade sig på kistan för att låta sina tårar beblanda sig med teaken, då brast det även för mig.

Det smärtar att se någon man bryr sig om, eller till och med älskar, må dåligt. Det gör ont i hela själen och jag önskade där och då att jag kunde ge honom en liten del av min styrka, min lycka och kanske till och med min själ. Men jag visste så väl av egen erfarenhet att jag inte hade något att erbjuda som kunde stilla hans smärta, en insikt som gjorde mig än mer ledsen.

Många tror säkert att hennes dödsfall inte påverkade mig alls. Jag önskar att det vore så. Men så klart rör det mig, jag är inte känslokall, snarare tvärtom. Dock var det inte själva döden eller förlusten av henne som smärtade, snarare allt omkring. För plötsligt visade sig min omgivning från både sina bästa och sämsta sidor, något som både smärtade och gladde.

Den fina flickan från Karlstad har känt mig länge och hon var mitt stöd i kyrkan, torkade mina tårar när de föll och höll tillbaka mitt skratt när prästen lite makabert höll på att trilla över kistan. Tog mig och drack gravöl när det behövdes och helt enkelt fanns där, hela tiden. Och finns där fortfarande. Jag är henne evigt tacksam.

Det finns flera som har funnits där hela tiden, dygnet runt, året om. Utan dem, de som dök upp på kvällens middag och stöttade mig fullt ut, då hade jag nog inte överlevt. Absolut inte lika bra och lika mycket hur som helst. Jag tackar universum som sänt dem i min väg, som fått dem att tycka om och uppskatta mig så mycket att de valde att lägga en hel vardagskväll på mig och mina bedrövelser. Kvällen blev ett av de finaste minnena i mitt liv och jag kommer bära med mig det för alltid.

Sen finns det de som förvånat dig. De som sagt att de finns där oavsett vad, men som man bara ser ryggtavlan av när det väl sker någonting jobbigt. De som sade att de stod mig närmast, men bara vill vara mig nära när jag är lycklig och sprider glädje. De som tror att livet bara är en lek utan dalar, och flyr så fort de ser ens en antydan till en svårighet. De som låtsas som ingenting hänt, bara vill vara närvarande när situationen är festlig och underhållande eller kanske till och med endast vill prata om sig själva och deras problem.

Såklart är jag den som lyssnar och ger råd, den personen har jag alltid varit. Men i en svårighet större än en bruten nagel så är det inte alltid som jag orkar finnas där för någon annan. För det är knappt att jag orkar med mig själv. Att då förstå vilka som är ens riktiga vänner, det är fantastiskt men samtidig fruktansvärt. För stötta mig alltid eller stötta mig aldrig, det går egentligen lika bra, för då vet jag vart jag har dig och vad jag kan förvänta mig av vår relation. Därför är det du som bara stöttar mig ibland, när det passar dig, som sårar mig. För det är när jag behöver dig som mest som du inte finns där och då hugger kniven djupt i ryggen och vrids smärtsamt om i hjärtat.

För livet är inte ett skämt, och inte heller jag. Det är ups and downs, toppar och dalar, och man får ta det för vad det är, i dess helhet. Du kan helt enkelt bara behandla andra så som du skulle vilja bli behandlad själv, med respekt och uppskattning, med ärlighet och kärlek. När något är svårt finns det få rätta saker att säga, dock många saker som är fel, så ta till ditt sunda förnuft och välj dina ord väl. Minns alltid att ett skämt är något som fler än du tycker är roligt. Annars är det oftast bara respektlöst, klumpigt, korkat och rent ut sagt onödigt när situationen ändå är svår.

Efter begravningen frågade jag efter Alfahannen. Jag ville ta farväl innan jag flydde, kanske på något vis ge honom lite av min styrka, men han fanns ingenstans att finna. Så jag gjorde det som jag gör bäst, gömde mig bakom mina solglasögon och min trygghet som denna dag var fröken Karlstad. Jag lyckades försvinna utan att någon såg, för jag ville bort ifall jag skulle bryta ihop igen.

Ödet ville annorlunda. Mitt i min flyktväg stod Alfahannen som hade gömt sig gråtandes bakom en bil och jag visste vad som var menat. Vi kramades länge, grät, och fick en slags fader-dotter stund som vi inte haft på många år. Inga ord behövdes, vi visste att vi delade samma tankar än en gång. Och det kändes bra, fantastiskt, för det var det minsta jag kunde göra för honom.

Jag är vek nu, svag. Men jag bygger upp mig för var dag som går genom att skilja agnarna från vetet. Byta ut och byta bort människor som får mig att må dåligt beroende på deras egen egoism nu när jag mår pest och pina. Planerar trevligheter för att skapa glädje, nya minnen, som får mig att må bra. Som får mig att bli mer levande igen och jag känner hur jag så smått börjar njuta av livet än en gång. Jag har rest mig från liggande, skakat av mig det som drog ner mig och höll mig tillbaka. Nu börjar vandringen mot nya uppgifter utmaningar, med än fler erfarenheter i bagaget.