Fejk it until you make it

Idag var en pissig dag. En riktig nedrig morgon följdes av en ännu sämre förmiddag och när man inte tror att det kan bli värre får man en digital käftsmäll och så är frustrationen så stor att man bara vill gråta för att man är så arg. Gråta för att man inte får slå sönder datorn som trilskas, droppen som fick bägaren att rinna över i det här fallet. För det är ju inte den dumma datorns fel egentligen, det är systemets. Igen. Och så vänder man sin ilska mot supporten som inte kan svara på frågor, och så klart också säljaren som vill sälja på mig mer av systemet som inte fungerar som det ska. I skrivande stund vet jag nog inte om jag kallade den sistnämnde för en imbecill eller om jag bara tänkte det.

Någon av kollegorna frågade glatt hur det var idag och jag bet mig i tungan för att inte väsa att livet var en vidrig plats just då, men sade i alla fall att det kunde varit bättre. Så klart blev reaktionen i brunsåslandet Sverige en flackande blick, lite skruvande på stolen och ett par svettpärlor i pannan. För här frågar man ju mest för frågandets skull, inte för att få höra att situationen är något annat än bra. För om det inte är hunkydory kanske det är jobbigt, kan bli krystat eller bara allmänt fel. Dumt av mig att svara ärligt, dumt att ens nämna fläcken på duken. Borde kört fejk it until you make it – the famous Swedish style.

När jag gick från kontoret tänkte jag att det inte kunde bli värre, men så ska man aldrig tänka. För det kan banne mig alltid bli värre. Speciellt om du tänker motsatsen.

Mina otroligt underbara skinnstövlar var verkligen svindyra mina mått mätt. Alldeles för många tusenlappar kostade de, men jag såg det som en investering, för de skulle ju hålla så länge, massa år. Mer fel kan man inte ha, de höll två år men så klart hade den här rediga tjejen sparat kvittot på det som hade varit så dyrt. För visst, det har gått två år, men nog vet jag att man kan reklamera saker upp till fem år om de gått sönder på underliga vis. För det tyckte jag ju detta var, en knasig defekt i form av en helt sprucken och obrukbar sula. För stövlar använder man ju nästan bara vår och höst, så egentligen hade jag ju använt dem ett år, maximum.

När jag gick från jobbet kände jag att frustrationen över datasystemet började lägga sig och jag gladdes över att jag varit så vuxen att jag sparade kvittot, att jag varit så smart att jag lagt det någonstans så jag faktiskt hittade det två år senare och njöt av det faktum att affären med bara snordyra skor nu kanske skulle betala en lagning av mina älskade stövlar, eller kanske till och med skänka mig ett par nya som tröst över att jag köpt ett måndagsexemplar. Så döm om min förvåning när tjejen i kassan förklarar för mig att min stövel bara var sliten, att en sprucken sula är sådant som händer, men att jag var välkommen att köpa ett par nya stövlar om jag ville. Men att de tyvärr hade höjt priset ungefär en tusing till.

Om jag vill? Det jag verkligen ville var att lägga fälleben för flickstycket och tala om för henne att hon var en rynkig subba, men det gjorde jag inte. Bra så här i efterhand eftersom hon säkert inte var skrumpen och fårad, det är antagligen bara i mitt huvud som hela hon förvrängdes till Hin Håle när hon nekade mig nya stövlar. Tvärtom lärde jag mig av dagens tidigare misstag och körde the Swedish famous way of fake it until you make it. Kort och gott, jag log och bad om ursäkt för att jag tagit upp hennes tid, förminskade mig själv och tackade för hennes hjälp. Sen gick jag därifrån urförbannad. Nog för att jag är invandrad, men uppenbarligen har jag äckligt mycket svenskhet i mig. Kanske bör jag inte dra blattekortet mer och acceptera att jag är det där köpebarnet som fina polisfröken säger att jag är.

Arg som ett bi igen, på väg från Nordstan till en dansklass och jag funderade på hur detta nu skulle gå. Dansa när man är förbannad, fem nya låtar som jag nog inte riktigt kunde koreografin på, säkert svettiga skor och fel sportbh. Usch vad ilsk jag var, ända tills det slog mig. Att jag älskar att dansa.

För visst är det så, att när man inte haft den bästa av dagar så kan man bli låg, men sedan när man väl gör något som man tycker om, oavsett vad det är, då blir man på bättre humör. En sjukt enkel insikt som jag helt hade glömt av när jag gick omkring under mitt svarta moln och sköt blixtar. Och definitivt ett tydligt konstaterande när jag väl satte på musiken i omklädningsrummet och började röra mig till takten. För det spelar ingen roll om jag dansar slavarnas dans i form av Cumbia, blir riktigt utmanande i stripteaseaerobics eller bara förvandlas till en liten Latina fylld av Salsa och/eller Merengue, lyckan infann sig på stört och all tjurighet var som bortblåst. Och jag insåg att alla människor måste finna sin egna fejk it until you make it.

Alltså klev jag upp på scenen idag och sade som det var. För det är jag i ett nötskal, rak och fullkomligt utan munfilter, men med glimten i ögat. För det är ju en sådan person jag vill vara och hoppas att jag är. Sade att mina fantastiska deltagare troligen skulle känna av min sunkiga dag i och med att jag behövde bli av med lite aggressioner och energi och när jag trots detta uttalande bara såg en hel massa leenden till svar, då kan man bara le tillbaka. Sedan skrattade vi ihop i en timme.

När jag sedan gick hem kände jag mig som en helt ny människa, fylld av positiv energi och glädje. Och jag insåg att jag älskar mitt dagjobb även om det kärvar bland, men verkligen mitt kvällsjobb som kompletterar resten av mitt liv när det behövs. För instruerandet ger mig mitt alldeles eget fejk it until you make it – my own style, och det är ju perfekt för just mig. Och om det någon gång mot förmodan inte skulle hjälpa, då kommer det faktiskt en ny dag i morgon.

Självinsikt for dummies

Cancer är rent ut sagt en jävla sjukdom. Jag har sett den från insidan, ganska så mycket i alla fall, men ändå inte. Min mamma fick tumörer i lungor och hjärna och mötte en riktigt tragisk död, min syster fick det i bröstet och tynade bort. Till mig gav de diagnosen men tog tillbaka den efter en vecka. Sa att de misstagit sig, att de måste ha tittat på fel röntgenbild eller helt enkelt sett syner. Och därmed gett en 20-åring ett dödsbud på silverfat.

Man får verkligen inte göra sådana fel, det tycker jag inte, för ett sådant besked trasar sönder en, speciellt om du sett andra dö i sjukdomen och vet hur den bryter ner dig. Så klart behöver man inte dö snabbare för att man får en diagnos, men tanken finns där – alltid, tillsammans med ångesten, smärtan och bedrövelsen. Mitt liv passerade revy flera dagar då jag slets mellan hopp och förtvivlan och när jag väl fick det positiva beskedet som var negativt då bröt jag ihop på riktigt, grät för kung och fosterland när luften gick ur mig och jag kunde släppa masken. Och läkaren tittade på mig och frågade varför jag var upprörd, han förstod ingenting och tyckte att jag överreagerade. Jag kanske är dum och barnslig men jag håller inte med där, för när dödsångesten eller annat som får dig att gå sönder infinner sig, då kan och får man reagera hur man vill. Det bara är så, och då finns det ingeting som heter överreagera i den stunden. Att förstå det, vare sig du gått igenom något i den genren eller inte, det är självinsikt. Förstår du det inte, då står jag för att jag tycker att du är lite, eller kanske mycket, av en idiot. Det tycker jag den läkaren var, och det är en av de få saker jag ångrar idag. Att jag inte sa det till honom.

En annan sak som vi som människor ju borde förstå, men sällan inser, det är vad som är ouppnåbart och inte. Tänk om man haft denna insikt genom livet, vad mycket smärta det hade besparat en! Vad som finns inom vår egen räckvidd och hur mycket eller hur lite vi bör kämpa för saker. Jag om någon är säkerligen det bästa exemplet på skalan, speciellt när det kommer till kärlek, för är det något jag gör är det att kämpa tills all min energi är slut och oftast då med den både lust och kärlek. Kämpar trots att jag vet att något kan vara döfött, för viljan att laga en relation eller en person är så stark att jag fortsätter trots att simpel motvind blir storm eller till och med övergår i orkanstyrka. Och psykologen säger att allt egentligen handlar om att jag vill rädda saker, situationer som utspelar sig idag men som symboliserar svunna dagar.

Kanske är det så, men det spelar egentligen ingen roll. För självinsikten skall stoppa mig innan jag ens drar på reservkraften, få mig att förstå vad som är värt något eller inte. Och just det gäller många människor. Jag vet en man som väldigt gärna vill ha en partner, därmed stöter han på och springer efter allt kjoltyg han ser. Han gör det offentligt, han gör det osmidigt, och inte nog med att flickorna som råkar ut för hans tafatta uppvakning känner sig allt annat än speciella (för de är ju en av alla de andra som råkat ut för detsamma), samtidigt så får han så klart ett rykte. Att han sedan inte heller håller han sig till sin liga, även det något som visar på fullkomligt utebliven självinsikt, det är riktigt tråkigt eftersom han därmed inte bara ses som lite jobbig och påstridig, utan vid de tillfällena även lite dum. För nog är det helt klart så som en fantastisk kollega sa, killarna i Korpen ska inte springa efter tjejerna i landslaget och vice versa. Det blir liksom sällan bra. Visst händer det att en spelare på c-lagsnivå får fatt i eliten och så klart kan det fungera, men allt som oftast kommer den sämre spelarens dåliga självförtroende att visa sig i form av osäkerhet, svartsjuka och annat fanstyg och en sådan relation är tyvärr oftast dömd att misslyckas. Det är egentligen vidrigt att skriva det som många vet, att man bör hålla sig till sin genre, + – 1, för att lika barn leka bäst. Eller så får man helt enkelt höja sig till den andres nivå genom att ha en fantastisk personlighet, humor, utstrålning, intelligens eller andra underbara egenskaper. Om man nu så klart inte har det som jag lärt mig att avsky mest i världen eftersom jag har sett hur mycket det kan skada. Så klart pratar jag om pengar, och tyvärr är det ju så att du faktiskt kan köpa dig upp i rang, betala för kärlek. En flicka jag känt länge bestämde sig för det, att det inte spelade någon roll hur mannen i hennes liv var, vad han tyckte och tänkte eller hur han såg ut. Bara han hade en förmögenhet utan dess like, och hon fick sin önskan uppfylld. Hon, före detta modell med högt IQ och fin examen, han långt ifrån allt det där men från en fin familj. Idag är det hon som bär de dyraste kläderna på marknaden, men också är den mest olyckliga jag känner. Sorgligt konstaterande och självinsikt for dummies.

En annan sak som alla bör förstå, det är den uteblivna sanna självinsikten som tyvärr allt som oftast tar sig uttryck i klagan. För nästan alltid har vi ju faktiskt en roll i det som det gnälls om. ”Han vill inte ha mig”, nej men har du sagt att du vill ha honom? Eller betett dig så pass väl så att han ska vilja ha dig? Är tanken på er två tillsammans en trolig förhoppning eller en vanföreställning? ”Jag får inget jobb”, nej men har du sökt några då? Har du tagit reda på om din profil är attraktiv på marknaden och därefter anpassat ditt CV? Knyter du de rätta kontakterna och vårdar dem? ”Den personen är dum i huvudet”, ja så du är helt oskyldig? Jag tror stenhårt på att det väldigt sällan är en persons fel att två träter. Kort och koncist, har vi så mycket självinsikt så att vi kan se vår egen roll i situationer? Och är vi så starka som människor att vi kan ta till oss kritik, både konstruktiv och nedbrytande, för att kunna se en situation i ett bättre ljus, för att kunna förändra oss? Eller ska vi som många andra försöka slippa ta ansvar för vårt eget beteende, som det ju så ofta handlar om, och skylla på att vi inte förstår eller att allt som hänt bara var ett skämt?

Nej, jag tror det är dags att vi vaknar och förstår att vi är vuxna. Att vi har skyldigheter och rättigheter gentemot allt och alla i livet och att respekt och insikt är två ord som vi bör bära med oss i allt vårt agerande. Att vi hela tiden kommunicerar, vare sig det är verbalt eller visuellt, och att vi blir bedömda (och ibland dömda) utefter det. För så klart kan man göra misstag och göra fel, men då måste man säga förlåt och försöka göra om, göra rätt, för man ska behandla andra så som man vill bli behandlad själv. Men vi måste också förstå att alla människor inte går ihop, när det är dags att sluta kämpa och engagera sig, för likväl som det aldrig är ens fel att två träter så måste två personer på lika villkor vilja få en relation att fungera, oavsett på vilken nivå den befinner sig. Man måste ha en lyhördhet när det kommer till andra människor, se om det intresse och engagemang man har i dessa personer är ömsesidigt.

När man förstår allt detta och kan implementera det i sitt eget agerande och sin vardag, då först har man uppnått självinsikt. Så sluta klaga på ditt liv om du inte gör något åt det, du får sällan något som du inte förtjänat.