Vill du se mig naken?

Australien. Vilket land, ja kan nog inte beskriva det mer än så. För hur jag än försöker så kan jag aldrig göra det rättvisa. Klimatet är varmt, människorna hjärtliga och generösa och än har jag inte hittat några fel. Jag tror jag vill stanna här, anar att jag kommer att försöka komma tillbaka hit efter äventyret i Afrika om inget oförutsett händer. För ska man vara krass har jag faktiskt inte mängder som håller mig kvar hemma, speciellt inte den här årstiden.

Finaste skånskan, som nu är australiensiska, mötte mig när jag landade och eftersom hon är instruktör i body pump fick jag följa med till gymmet och visa hur en viking beter sig med en skivstång. Tur att jag inte är blond och blåögd, efter mängder av timmars resande hade jag allt annat än krafter kvar för att leva upp till någon förutfattad mening släkt med sisu. Tvärtom skakade jag under uppvärmingen, men fantastiskt var det. Ibland inser man inte vad man har förrän man förlorat det, och ibland förstår man inte hur mycket man saknat något förrän det står där precis framför dig. Så var det nu, jag fick en uppenbarelse om hur mycket den fina skånskans energi och glädje saknats mig, det spelade ingen roll att det gjorde ont i varenda muskel.

Tvärtom blev det fler pass under min vistelse i Melbourne och det var lika härligt varje gång. Det enda som förvånade mig dock bland alla pratglada australiensare var att det bara var jag som skrek och gapade under body combaten. Mycket förvånande.

Sedan blev det jul, en högtid som jag mer eller mindre glömt bort eller i alla fall förträngt. Vi firade med manliga piloter vi träffat från Nya Zealand, killar som kallar sig själva för Kiwis, precis som frukten. God mat, trevligt sällskap och pojkar som spottade svenskt godis för att det smakade illa deras mått mätt. Roligast var han som trodde att Djungelvrålen var täckta av socker, han spottade liksom längst. Mycket krök, utgång, fylla, dans, kärlek och glädje, precis vad jag behövde. Söp bort min telefon och tänkte mest nu igen, men den återkom tillsammans med en snygg australiensare som jag på studs friade till, så glad blev jag. Förvånande nog svarade han ja och ville att vi skulle ta tag i det där och då, inget jag hade förväntat mig bara för att jag hade utdelat en puss. Så det var bara att ta en pilot i handen och lägga benen på ryggen, inga måsten eller förpliktelser just nu, jag betackar mig. Det enda dåliga samvetet är att att jag inte hinner svara på mail eller uppdatera bloggen, lägger upp mängder bilder istället så att folk där hemma förstår att jag lever.

Jag och fina skånskan kom varandra nämre än någonsin under min tid i Melbourne. Vi åt vietnamesisk Pho tills vi fick gåshud och sprang in i väggen, pratade om det som varit och om det som komma skall. Njöt av nuet och framtiden. Även hon är en känslomänniska och förstod fullt ut hur det är att aldrig kunna stänga av sina känslor, att vara trasig, även hon har upplevt pissig kärlek. Vi pratade om tidigare förhållanden, kom fram till att det naturliga är att behandla människor som man bryr sig om med respekt och kärlek. Jag förstod där och då att han som gömmer sig under en sten aldrig har älskat mig, vidrig men ändå en skön insikt. För kärlek skall inte vara svårt. Och just nu minns jag bara det jobbiga, så jag väljer att lägga mina tankar på annat som får mig att må bra.

Den fina skånskan skrattade åt mig allt som oftast, speciellt när jag inte såg något. Vinglade in i en dörr, skulle stänga av AC:n via fel knapp eller helt enkelt felbedömde avståndet till kylen. Tydligen pratar jag i sömnen, något jag hört förr men inte på detta vis. Och skånskan borde veta, för vi fick skeda rätt många nätter. Kort och gott, vi hade otroligt roligt och i Melbourne föddes tanken på riktigt flytta från Sverige. För igen, vad håller mig kvar förutom mina vänner? Och de kan komma och hälsa på och jag kan säkert komma tillbaka till Sverige. Om jag vill.

Jag lämnade Mebourne och åkte vidare till familjen. Njutningsfullt och underbart, alldeles för länge sedan. Barnen kände knappt igen mig, men efter bara ett par dagar klängde de på mig igen precis som förr. Massa skräpmat, lite träning och mängder av kvalitetstid. Innan jag kom hit var jag flytande i både svenska och engelska, nu går det utför i full fart. Jag blandar båda språken, tappar ord, svenskan börjar bli riktigt värdelös och de retar mig för min amerikanska accent och mina amerikanska ordval. Det blir förvirring på hög nivå när jag ska skilja på toilett och bathrum, candy and lollies, samma sak i mitt huvud men verkligen inte här. Oavsett, det går framåt. Ta seden dit du kommer och jag slänger hejdlöst mycket räkor på grillen. Vi korkar upp första ölen eller cidern runt 09:00 för då öppnar barerna här i alla fall. Vi dansar skrattar, lever och frodas. Berättade i förbifarten att pepparkakor anses som rasistiska hemma i Svea och på vissa ställen förbjudits. Australiensarna tycker numera att svenskar är roliga men ganska så underliga som skapar problem innan de egentligen finns. Det är jag villig att hålla med om.

Klart saker förändras och tydligen tycker systern och svågern om strippklubbar och nudiststränder. De vill ha med mig på både det ena och det andra, men jag är allt för blyg. För frågan är om du vill se mig naken? Eller om jag vill se dig? Någonstans känner jag att det är en upplevelse för mig och den person som jag väljer att dela säng med, men det är jag det. Alla får göra det som passar dem så länge som det inte skadar någon annan.

Älskar min syster och hennes man, min svåger är otroligt rolig och trevlig men också en riktig australiensare. Sitter i soffan och dricker öl när vi står i köket, pillar sig i naveln när vi städar. Pratade med min syster om det och tydligen är det vanligt, så det skall vara när mannen drar in pengarna. Stenålder. Hon är slutkörd efter att städigt behöva springa efter två blöjbarn i hettan, jag försöker underlätta. Svenska köttbullar med en italiensk touch, marsipanbröd och skumtomtar fungerar allt som oftast. Svågern som har flera barn sedan tidigare gapar på sin 8-årige son, kallar honom en idiot eftersom han förstår föga, inte kan lära sig av erfarenheter eller se konsekvenserna av sitt handlande, behandlar alla omkring sig fullkomligt respektlöst. Jag studerar på pojken och ser mitt tidigare förhållande, frågar om barnet varit på utredning. Säger att kanske är den lille inte korkad, kanske är det bara så enkelt att han behöver hjälp och verktyg. I det läget kommer pojken och avbryter samtalet för att fråga något fullkomligt ointressant för situationen, om jag vet att hö är en hög med torkat gräs. ”Han gör alltid så”, säger min svåger. ”Skall vara en besserwisser och berätta eller rätta andra människor, försöker sätta sig över.” Jag och min syster tittar på varandra, det är det enda som behövs.

Så vi åker dagen efter, stöttar, pratar, finns där för varandra och för barnet. För det är mycket bättre för dig och din omgivning att inse och acceptera och arbeta utefter dina förutsättningar. Staten utreder, sammanställer, utvärderar, tills diagnosen är ett faktum. En blandning av ADHD och Aspberger och han får det han sägs behöva, en terapeut och tabletter. Allt för att han ska kunna passa in i samhället, med sin och sina näras omgivning. Det enda jag kan tänka är att vad skönt att vi insåg detta nu, för det är så mycket enklare att ta tag i när man handskas med ett barn. Och bra för barnet att förstå sitt eget beteende, varför man inte tänker som alla andra. Och sedan funderar jag på varför detta förföljer mig, för jag tror på ödet och detta kan inte vara en slump. Något skall jag tydligen göra mig redo för, kanske kommer någon som betyder något för mig framöver ha en diagnos?

Försöker springa lite varje morgon och har hittat min runda. Varje morgon ger jag mig ut innan temperaturen visar mer än 35 c och tydligen är vana något som uppskattas av diverse däggdjur. Andra morgonen var han snett bakom mig, tredje morgonen parallellt med mig men i busken. Fjärde morgonen och sedan dess har han varit vid min sida. En kängeru som lever i parken mittemot. Jag pratar med honom på diverse språk men kan berätta att han föredrar spanska, speciellt när jag pratar mat. En riktig gentleman som följer mig till min gata varje morgon, är överbeskyddande om vi möter andra djur och typ agerar min sköld. Han är mer väluppfostrad än en svensk karl.

Hela situationen är faktiskt galen, för jag funderar på om det finns någon annan svensk i hela vida världen som någonsin upplevt något liknande. Gråter av lycka när jag tänker på vad jag fått och fortfarande får uppleva. Kan inte beskriva tacksamheten. Min syster stod i köksfönstret när jag kom löpandes i morse och hon bara skakade på huvudet när jag klev in genom dörren. ”Det är så typiskt dig”, sa hon. ”Jag vet ingen annan som reser jorden runt och sedan blir bundis med en kängeru.”

Det är inte många dagar kvar nu, innan det är dags för mig att fara vidare till Afrika. Vad som händer efter det, det har jag inte bestämt än. Tänker på vad min underbara kollega på Volvo sade till mig innan jag åkte.

”För om man ser till hela evigheten så är ditt eget liv väldigt kort, därför måste du bestämma dig snabbt, det finns inte tid att vela eller grubbla över vad som är bäst eller var du egentligen vill, gå på magen istället. Och om du inte vågar chansa – då har du förlorat innan processen ens börjat.”

Det gäller nog inte bara kärlek 🙂

Vilken j*vla resa

Fröken Reiseleiter, det är jag det. Har nog sett det mesta som kan hända på en flygplats, har nog upplevt det mesta också efter att i säkerhetskontrollen blivit utpekad av min partner som den som går omkring med bomber i handbagaget. Har trots detta och mitt talibanutseende aldrig upplevt gummihandsken, det är bra. Vet en man som fick gå igenom den kontrollen, han har liksom aldrig sig själv igen efter det och om man pratar om händelsen så blir han fortfarande tårögd. Ändå tycker jag att han får skylla sig själv, att ta hem lyckosvampar från Thailand är rätt korkat. Oavsett om du åker fast eller inte.

Jag brukade vara en ganska pedant ung dam, vad som hänt de senaste åren när jag drabbats av slarv och förvirring vet jag inte. Klumpig har jag ju alltid varit dock, mest för att jag alltid har så bråttom. Sedan är det ju så lustigt, allt händer mig. Visst, det löser sig i slutänden, men ändå. Är det någons bagage som försvinner så är det mitt, men det gör ju aldrig något eftersom jag alltid får extra tusenlappar att handla för. Eller som när jag och förre fästmannen skulle på bröllop i Thailand och jag håller i ett bordingpass. Såklart kommer en vindpust och sliter det ur min hand så att det helt automatiskt sugs upp av en rulltrappa och försvinner för all tid och evighet. Nu var det ingen fara, jag fick ett nytt av en trevlig thailändare, men det var ju helt klart något fel på det första boarding passet.

Fina polisfröken brukar alltid säga att jag inte kan bete mig när det kommer till biljetter, och det stämmer verkligen. Varje gång vi går på bio får hon ha biljetterna, annars försvinner de mirakulöst och jag får panik och vill börja gråta. Inte värt det, lika bra att hon har dom, självinsikt is da shit. Tänkte på det nu när jag ju alldeles själv skulle resa till andra sidan jorden, funderade på hur jag skulle axla ansvaret på bästa sätt. Och det började ju bra. Fyra minuter efter att jag hade checkat in hade jag tappat bort biljett, boarding pass och pass. 32 minuter senare återfanns allt turligt nog tack vare personal på Landvetter (som jag tror verkligen ville strypa denna hysteriska lilla flicka) för tydligen hade jag varit på Pressbyrån och funderat på att köpa en dricka. Inte ett minne av detta, men eftersom sakerna låg i kyldisken bredvid en Cola Zero anar jag att jag har något med incidenten att göra. Hur som helst, jag tänkte att starten inte behövde symbolisera hela resan, nu kunde det i alla fall inte bli värre, och hoppade på planet till första depåstoppet – London.

Det kunde bli värre. För planet var försenat och jag fick springa genom terminalerna, hamnade bakom långsamma Arne och Majsan från Falun som inte förstod att det fanns människor bakom dem som kunde ha bråttom och därmed sinkade mig än mer genom att gå långsamt, lyckades ge utslag i säkerhetskontrollerna fyra gånger innan de väl blev igenomsläppta och sedan gick i bredd genom utgången så ingen kom förbi. Det var många fula ord jag tänkte när jag knödde mig förbi och karman kom direkt, jag lyckades så klart på något underligt vis lägga fälleben för Arne som tydligen hade någon form av protes. Och hur vet jag det? Jo, en norsk tant som kom springande bakom mig (och tydligen hade samma eller till och med värre uppfattning om Arne och Majsan som jag) snubblade på den. Så där stod vi i en mänsklig röra, jag hade hade ett plastben i handen som jag stressat försökte sätta tillbaka på sin ursprungsplats och tanten som hade trillat var vansinnig på människorna från Falun. Väldigt svårt att ta norsk ilska för övrigt, de låter ju alltid väldigt glada. Så klart tog jag på mig skulden, sade att det var mitt fel egentligen, men det kunde tyvärr inte rädda dalmasarna från en rejäl norsk avhyvling, Arne och Majsan skulle ju förstå hur det fungerar på en flygplats och visa respekt för sina medmänniskor. Men orka tänkte jag, tackade för mig, sprang till gaten och hann med flyget med ett fåtal minuter – nästa depåstopp Singapore. Skönt, men jag undrar hur det gick för den norska tanten, protes-Arne och Majsan.

På flyget hamnade jag bredvid en tjej från Västerås. Hon satt och smågrät när vi lyfte, och så klart frågade jag om hon var ok, om jag kunde göra något, eller om hon kanske bara var flygrädd? Men nej, den stackars flickan var hjärtekrossad. Hon hade varit i ett förhållande som varit upp och ner de senaste två åren. Hon berättade hur han bara levererat ord utan handling, sedan handlingar utan eftertanke och/eller hur han sagt en sak och sedan gjort tvärtom. Att ord och löften som sedan får motsatta handlingar är svek och hon beskrev hur sårad hon var. Att hon därför valt att fly till Australien, för att glömma och för att försvinna. Och jag förstod, för är det någonting som jag gått igenom det senaste så är det ju verkligen samma sak. Men jag sa till henne att inte glömma, lär dig istället av det som har hänt. Och åk inte till Australien för att sörja, njut istället, annars kan du komma att ångra dig resten av livet för att du kastade bort det som kan vara ditt livs resa. Livet är för kort för att älta, gråta, må dåligt. Nog för att man gör det ibland, men välj dina tillfällen. Gör det inte när du kan uppleva världen. Och glöm inte att fortsätta att tro på kärleken, och så berättade jag om min fina kollega på Volvo som verkligen hade fått kämpa och göra uppoffringar för att få gifta sig med kvinnan som han älskade. Jag tror jag fick en vän för livet där och då, och när vi skiljdes åt sade vi att vi ska försöka ses i Brisbane i slutskedet av min resa.

När vi kommer till Singapore är nämligen även detta flyg försenat, så min nyblivna väninna fick springa. Turligt nog var planet vi satt på samma flyg som gick vidare till Melbourne, men av måste alla passagerare ändå medan det tankas, städas och fylls på med mat och dryck. Jag satte mig därför utanför gaten i väntan på boarding och började sortera papper, för det är ju bra att ha allt på samma ställe samt ha de biljetter med mera som kommer behövas inom kort tillgängligt. Till min fasa hade jag tappat bort boarding passet till just Melbourne (någon mer än jag som ser en trend?) men lyckats spara det som jag hade tilll London. Liten flicka är en idiot, säkert har hon rensat tidigare bland papperna och i stressen slängt fel boarding pass. Så det var ju bara att leta upp en trevlig Singales och lösa problemet. Jag tror att jag numera är ökänd bland majoriteten av världens flygplatspersonal. Med facit i hand var det värt det dock, för jag lyckades tack vare mitt problem komma före en kö bestående av hundratals personer, komma på flygplanet bland de första och kunde därmed välja säte utifrån bokningssytemet. Tydligen är det bara de 10 första som får denna möjlighet. Jag hade sådan tur att det fanns en hel rad som var obokad, den enda på hela planet och jag fick därmed tre säten till mitt alldeles egna förfogande. Detta innebar att jag kunde ligga raklång med tre filtar och tre kuddar hela vägen till Melbourne. Mycket nöjd liten tjej.

Alltså var det en ganska utsövd flicka som hoppade av flyget på australiensisk mark, men ändå sliten för jag hade ju ändå rest sedan onsdag eftermiddag, nu var det fredag morgon. Så klart luktade jag svett och mögel, håret stod åt alla håll, men man orkar inte bry sig i det läget, man vill bara komma fram och tillåta sig själv att börja njuta av sol, värme och i alla fall lite ledighet. Men det blev så klart lite fördröjt.

Jag blev stoppad i immigrations, för det var ju faktiskt konstigt att man kan se ut som jag och ha ett svenskt pass. Sedan så fanns det en notering på min profil att jag haft en bomb i handbagaget i London. Vet inte vad som är värst, de förutfattade meningarna eller att hon som tog mig läst fel. För det visade sig sedan att det stod att jag av min partner hade blivit anklagad för att ha en bomb i väskan. Inte bra det heller förvisso, men det är liksom lättare att försöka snacka sig ur. Jag fick helt enkelt berätta hela historien, vad som hände i London, hur han agerat både innan, under och efter incidenten (de var sådär imponerade över att han istället för att be säkerhetspersonalen om ursäkt tvärtom började skrika på dem och kallade dem idioter, det var tydligen dokumenterat) och sedan fick jag lova att välja smartare män framöver. Någon som förstår hur man bör och inte bör bete sig och definitivt fattar att han ska lägga sig ner och visa strupen om han felar bland auktoriteter. Och sedan fick jag förklara hur det kommer sig att jag inte är blond, varför min syster gift sig med en australiensare och varför jag jobbar med golf på Volvo. Det sista var det svåraste, speciellt när hon frågade vad jag har i handicap och jag sa att jag inte ens har grönt kort. Det tycker även jag låter sjukt konstigt när jag tänker på det.

Till slut kom jag hur som helst igenom, och tanten i säkerhetskontrollen var faktiskt så gullig att hon tog bort min markering eftersom hon inte ville att det skulle skapa problem för mig i framtiden. Jag kan nog inte ens beskriva hur lättad jag var när jag gick mot bagagebandet eftersom jag ju visste innerst inne att jag hade syndat och varit så nervös att jag nästan skitit cerpentiner under hela samtalet med immigrations. För man får inte ta in mat och dryck i Australien, och jag hade halva väskan full av makrill i tomatsås, lussebullar, godis och Proviva Mango som väninnan i Melbourne beställt hemifrån. Hade säkerhetsfolket vetat det kanske jag hade suttit där fortfarande. Eller varit på väg tillbaka hem till Sverige.

Slutligen, flygbuss mot stan och stor kram när jag äntligen mötte min fina väninna och före detta kollega. Hon som jag inte ens förstått hur mycket jag hade saknat förrän jag var här. Och nu här jag här. Helt underbart med sol, värme och kärlek, men jag kan absolut säga att det var en j*vla resa som ändå gick väldigt bra när allt kommer omkring. Fler uppdateringar kommer framöver som utlovat – god jul till er alla 🙂

Äkta kärlek!

Häromdagen sprang jag på en kille på gymmet, han som alltid vill att vi skall ta en öl eller en fika. Som vanligt tackade jag och bockade för visat intresse men kom som vanligt med någon ursäkt för varför det inte fungerade denna gång heller. Jag berättade att jag skulle resa bort, att det var mycket att stå i inför det och att jag därmed inte hade en endaste liten lucka i mitt tighta schema. Så moloken och med svansen mellan benen fick han gå in i omklädningsrummet än en gång.

Jag vet, jag är dum. Killen verkar riktigt trevlig, vettig och har absolut humor. Jag är verkligen tacksam för hans ihärdighet och bekräftelsen är uppskattad eftersom det var ett tag sedan jag kände mig speciell. Egentligen borde jag ju ge honom en chans eftersom han är så ickesvensk och vågar bjuda ut och bjuda till gång på gång, men saken är att jag inte känner mig riktigt redo. Och då vore det orättvist både mot honom och mig.

Jag är sjukt trött på karlar , kärlek och allt annat som har med känslor att göra. För jag som är en känslomänniska påverkas av allt som rör mitt välmående, alltid. Det går inte att välja bort eller att stänga av, rubba en av mina cirklar och hela min värld gungar. Jag avundas dem som har det jobbigt på hemmaplan men ändå kan gå till jobbet och prestera ypperliga resultat. Eller de som vantrivs majoriteten av sin arbetstid men ändå kommer hem och är en nästintill perfekt partner. Det måste helt enkelt vara fantastiskt att beroende på situation kunna byta sinnestämning, men för mig är det ingenting som kommer naturligt och det är bara att acceptera eftersom det är en del av min personlighet, inte mitt beteende. Och det är inte bara jobbigt att vara en känslomänniska, för när jag älskar så tror jag att jag älskar så mycket mer än den som är kontrollstyrd. När jag är lycklig smittar jag av mig med glädje mer än kräksjuka på vintern. Men eftersom det har varit jobbigt njuter jag av den lilla stund av kontroll som jag har nu (vi får se hur länge det här varar) då det är frid och fröjd, den stund då hjärnan utan problem faktiskt går före hjärtat och jag inte tillåter mig att känna eller orka något.

Det var med denna inställning som jag kom till jobbet dagen innan jag skulle åka jorden runt. Jag hade avverkat allt på min checklista inför resan, jag hade producerat material till tänderna och jag hade satt ner foten på ett hövligt men bestämt sätt gentemot en indisk kollega. Min chef var mycket nöjd sa han, inte bara för att han slapp ta dialogen med den omständlige och respektlöse indiern, utan också för att jag lyckats ta fram mer material på en vecka än vad andra lyckas med på drygt två. Skönt att jobba med hjärnan tänkte jag och såg än en gång till att allt praktiskt fungerade inför min avfärd, troligen min fjärde ”double check” på en arbetsvecka.

Det var då det hände, min Digipass, en liten minivariant av en bankdosa, gick sönder. Det är den du använder för att logga in på din dator när du är på resande fot och vill nå alla dina inställningar som mail och dylikt. Ytterst nödvändig alltså att denna skulle fungera nu, speciellt eftersom jag skulle lämna landet inom 24 h för att just arbeta. Så klart fick jag panik, inte bara för att jag skulle behöva min Digipass inom kort, utan mest för att jag mindes att det tog två veckor för mig att få den förra efter beställningen och den tiden fanns inte.

Som en spottspoling spang jag mellan olika enheter som jag trodde kunde hjälpa mig, IT avdelningen och Helpdesk fick troligen både ångestattacker och gråa hår av min framfart. Men vad skulle jag göra, för vem kunde hjälpa, vem kunde lösa? Men alla verkade oerhört handfallna, vilket jag tyckte var sjukt underligt eftersom det här borde ha hänt förr, Volvo är ju ett stort företag. Efter många om och men kom de inblandade hur som helst fram till att att jag måste hitta en ny dosa, låna av en kollega, och sedan göra ett ägarbyte. Problemet var ju bara att alla mina kollegor, de ska ju också åka till Afrika och behöver även de sina dosor vilket jag förklarade, och då blev det förvirrat på IT/Helpdesk igen. Turligt nog ljöd mitt mantra i huvudetoch när hjärnan nu kom före känslorna blev jag på sekunden abnormt driftig. ”Det finns inga problem, endast lösningar”.

Så jag sprang in på grannavdelningen, för de skulle ju inte utomlands vad jag visste, så kanske kunde jag få låna en Digipass av någon vänlig själ, i väntan på att de som sa sig kunna sådana Digipassärenden (IT /Helpdesk) bara stod och slet sitt hår. Jag säger bara stort tack till den högre makten för allt som hände sedan och de insikter som jag fick.

Jag har lärt känna en äldre man på Volvo och han kan absolut vara den trevligaste människa jag någonsin träffat. Vi har ätit lunch ett par gånger och jag älskar att lyssna på hans häftiga berättelser om hans liv och hur Volvo varit en del av det sedan han var 16 år och hans rektor sade att ”Skola är nog inte för dig”. Så av en slump började han på bandet, var sig själv vilket tilltalade många och arbetade sig därefter upp. Idag har han rest över hela världen och haft positioner så höga att det inte finns en enda stege som räcker dit, men fräckast av allt är att han ändå är jordnära och fruktansvärt snäll.

Han lyssnade på mig när jag berättade om mitt problem och sade att jag inte skulle oroa mig. Det som hade orsakat panik för mig, mina kollegor och IT/Helpdesk i timmar löste han sedan på några få minuter. Hur då kan man undra? Jo, han ringde någon som kände någon. Eller kanske till och med någon som kände någon som kände någon. Det spelar verkligen ingen roll, för det fungerade. Och som den gentleman han är körde han mig till Volvo Torslanda för att själv se till att allt skulle gå smärtfritt och att jag skulle få en ny fungerande dosa. Denna man är helt otrolig och jag är så tacksam. Eftersom det är en bit mellan Volvo Torslanda och Volvo Arendal fick vi oss en ordentlig pratstund i bilen. Inte bara att jag kan säga att jag tycker än mer om honom nu, för där och då fick han mig att börja tro på kärleken igen.

Han berättade att han bott i Kazakstan ett år, och att det var där han träffade sin nuvarande fru för första gången. Det var så fint att se hur han lös upp och strålande av värme när han talade om henne, hur hon var den vackraste han någonsin hade sett och att det fortfarande stämde. Idag har de varit gifta i 17 år och de är mer kära än någonsin.

”Hon var verkligen det snyggaste jag har sett och jag förstod snart att om jag inte såg till att fånga henne snabbt, då skulle någon annan hinna före. Därför friade jag efter tre dejter, sade att jag ville ägna mitt liv åt att göra henne lycklig. För om man ser till hela evigheten så är ditt eget liv väldigt kort, därför måste du bestämma dig snabbt, det finns inte tid att vela eller grubbla över vad som är bäst eller var du egentligen vill, gå på magen istället. Och om du inte vågar chansa – då har du förlorat innan processen ens börjat.”

Han berättade att hon hade svarat nja, att hon ville men att hon som tydligen ser ut som jag (eller jag som henne), hade sagt att även om hon ville så var de inte ensamma om beslutet. Att hon kom från en konservativ pakistansk/amerikansk familj och att min kollega ju faktiskt inte ens träffats hennes familj än. Så han hade direkt plockat upp telefonen och ringt sin sekreterare för att höra när nästa flight till New York gick. Han åkte tre timmar senare, var framme efter ytterligare åtta och spenderade sedan fyra timmar med hennes föräldrar.

”Vi satt och pratade länge, sedan sade hennes far att han tyckte att jag var en good man. Att jag fick hans dotters hand och att jag därmed fick överta ansvaret för henne, samt att de var glada över att jag från och med nu var en del av deras familj. Två timmar senare satt jag på planet tillbaka till Kazakstan, lycklig som få ringde jag min chaufför och bad honom att hämta mig på flygplatsen för att sedan kunna köra mig till min blivande fru. Klockan var 04.30 när jag bultade på hennes dörr och när hon väl öppnade var det en sömndrucken kvinna som fick packa en väska. Senare den morgonen åkte vi nämligen till Sverige och innan lunch var vi man och hustru på papper.”

Vad ska man säga? Finns det något mer tilltalande än driftighet och effektivitet? Att inte låta sin parner vänta, för då skapas väl tvivel? Att inte bara prata utan att faktiskt agera också? Jag tror inte det, jag attraheras så av människor som via sina handlingar visar att det dom säger stämmer. Och vilken romantisk uppoffring att resa halva världen runt för din, för er, skull. När någon bevisar för dig så mycket att han vill vara med dig, att han sätter dig, er, framför sig själv, då behöver du aldrig känna dig otrygg. Jag sade det till honom, att jag beundrade honom, att jag önskade att alla män kunde vara sådana, men att jag tror att det släktet tyvärr dog ut innan min födsel. Att de männen bara finns på film och typ heter Marc Darcy. Då sa han något som fick mig att känna hopp, glädje och också en hel del förtröstan.

”Vännen, du är det nästvackraste jag har sett i hela mitt liv. Du är klok, vettig, rolig och har alla de egenskaper som gör att jag förstår att beundrare hänger som klasar kring dig trots att du inte ser det. Och du ska heller inte se det, inte förrän du fastar för någon som behandlar dig som en drottning. För de killarna finns där ute, och det är det som du förtjänar. Alltid.”

Jag rös genom hela kroppen när han sade det, för det var länge sedan jag kände mig sedd på det viset, fick höra att jag är vacker av en man som jag vet verkligen menade det. Ett bra tag sedan jag verkligen trodde på kärleken och trodde att den var för mig. Väldigt länge sedan jag fick den uppmärksamhet och bekräftelse man behöver för att må bra i en relation. Kanske har jag inte trott att jag förtjänat bättre, kanske är det därför jag har stannat kvar i destruktiva förhållanden, men där och då bestämde jag mig att det framöver blir bot och bättring. För jag förtjänar också någon som kan tänka sig att kämpa för mig, för oss, och sedan gå genom eld och vatten för att en gemensam önskan från oss båda ska gå i uppfyllelse.

Så snälla tomten, detta är vad jag önskar mig i julklapp, en man som behandlar mig väl, med kärlek och respekt. Han skall vara snack och massa verkstad, och vi ska älska varandra helt hämningslöst, utan vett och etikett, trots brister och motgångar. Och sedan får han gärna ha skägg och/eller smilgropar, för det tycker jag är fint. Kort och gott, vi skall vara sjukt lyckliga hela tiden, i både mot-och medgång. Tack snälla tomten, för att du ser till det enda jag vill ha och uppfyller min önskan om min alldeles egna Mr. Darcy. Nu är jag fylld av hopp och förväntan och ser med glädje fram emot 2013 🙂

Psykiskt illamående eller att älska någon?

Jag är och har alltid varit ett kontrollfreak. Inte alls gammal fick jag ju lära mig i Gudfaders frånvaro att hålla ihop hemmet och lappa ihop fasaden genom att dölja alla fläckar på duken. Och när jag tappade kontrollen var det jag som stack fingrarna i halsen, för min vikt och min kropp kunde jag kontrollera. När jag blev äldre var det en kalender i färgkod som gällde, och så tipp-ex för att kunna vara flexibel, mängder med tipp-ex. Människan är egentligen fantastisk som undermedvetet och medvetet alltid skapar lösningar för att må bra, eller i alla fall för att kunna överleva.

Nu är jag vuxen och mycket mindre destruktiv än förr, åtminstone är det vad jag hoppas. Men livet snurrar på fort och en dag gick det upp för mig hur snabbt tiden går och hur mycket jag måste fullfölja och klara av innan jag packar mina väskor och beger mig ut på äventyr. Det var jobb, läkartider, middagar, julmys, träning och så mycket mer, men jag bokade, utförde och checkade av, trodde att jag var i fas. Tills min chef kom och frågade om jag hade en bra livförsäkring. För vi ska till en plats där de dödar istället för att misshandla, mördar för det som för dig knappt har något värde, tar ditt liv för ingenting eftersom det går snabbast och därmed är enklare.

Jag har en livförsäkring, säkert tre, så jag är försäkrad till tänderna. Det var verkligen inte det, jag bara kände hur det svämmade över. För nu var jag tvungen att åka och hämta ett försäkringskort utan att tiden för detta fanns. Plötsligt fick jag ett tryck över bröstet, andningssvårigheter och yrsel. Fick lägga mig på hallgolvet när jag kom hem och gråta ut, och jag visste vad det betydde, att jag måste ta tag i mina verktyg, så jag ringde min psykolog. För bägaren rinner över för alla förr eller senare, är du smart tar du tag i det förr för då mår du bättre snabbare, fallet blir inte lika hårt. Tro mig, jag har lärt mig den hårda vägen. Jag har legat på hallgolvet förr.

Min mamma sade alltid att jag var svag om jag grät. Jag påstår motsatsen, du är stark om du vågar visa dina känslor och öppna dig. Många tror att jag är vidöppen i mitt sätt, men så är inte fallet, för där är jag feg. Det är få jag öppnar mig helt och fullt för, men när det kommer till skrivandet har jag inga spärrar. Här är jag rak, ärlig och visar mig helt öppet, erkänner att jag mår dåligt och står för att jag är allt annat än perfekt. Att jag precis som många andra söker hjälp när jag inte mår bra och att det är helt ok.

När jag satt i min psykologs fåtölj var jag inte ledsen längre, men trycket över bröstet fick mig att sitta dubbelvikt. Jag beskrev det som panikångest, att jag på något vis måste tappat kontrollen trots agenda med färgpennor och hon bara tittade på mig, skakade på huvudet och log. Sade att hon hade väntat på någon form av bryt från min sida länge eftersom det här året varit allt annat än lätt. Att hon inte såg panikångest, utan snarare ett psykiskt illamående kommen av frustration och smärta. Och att det som undermedvetet känts vidrigt introvert så länge, det började nu att visa sig på utsidan.

Väldigt många har sagt till mig att jag blivit smal och jag kan inte förneka att jag gått ner i vikt. Ungefär 10 kg har jag tappat sedan i juli och det enda jag egentligen gjort är att fundera över varför. För jag har inte gått på någon diet, bara tränat lite mer än vad jag brukar, det enda som varit ett aktivt val är att jag nästan helt slutat med alkoholen, dock äter jag fortfarande lika mycket godis och andra sötsaker som jag brukar. En väldigt god vän sade till mig i sensomras att han trodde att min viktnedgång berodde på stress, men då sköt jag bort det. Det är först nu som jag förstår att det kan vara så. Att det troligen är så.

Min psykolog sade att jag har haft ett tufft år, att hon sett min sorg och ångest men också hur jag bara tillåtit mig att visa den i omgångar. Hon sade att det aldrig är lätt att byta jobb, nu har jag gjort det två gånger på ett år. Andra gången rörde det mig nog inte så mycket i ryggen eftersom jag ändå var på väg, men första gången, när det inte ens var mitt fel att det blev som det, då var jag trasig. Speciellt eftersom jag fick varken ursäkt eller förklaring till varför mannen som var i mitt liv valde att skada mig så. Den ursäkten kom ju sen, 8 månader senare, när han lyckats med ytterligare bedrifter som bland annat att inte följa med på min mammas begravning trots att jag bad honom. Skälet var att han inte ”kände någon där”, trots att syftet var att stötta mig, och det är en av de saker som min psykolog kallar för de största sveken. För hur kan man lita på någon som säger att han alltid ska finnas där, men flyr så fort det börjar blåsa. Istället helt enkelt sätter på fläkten. Den perioden var riktig stormvarning för mig eftersom allt hände på en gång och han som skulle vara, borde varit, min fasta punkt såg jag inte röken av när jag verkligen behövde honom.

Det var mycket svårare än mammas död, det skall gudarna veta.

Den här texten är inte skapad för att såra mannen som skadat mig så mycket. Tvärtom handlar det mycket om självkritik. Det är mina val som har gjort att vissa saker har hänt, det är jag som har tillåtit honom att behandla mig som skit och det är enbart jag som borde ha reagerat tidigare och avslutat saker och ting för länge sedan. Alltså har jag bara mig själv att skylla, för det är enbart jag som velat få det att fungera så mycket att jag gett upp stora delar av mig själv och min lycka. Så mycket uppoffring och kämpande att jag börjat må dåligt.

Vi pratade vidare, jag och min psykolog, och gick igenom alla fasor och smärtor jag fått gå igenom med denne själviske man. Hur han aldrig förstår, inte kan relatera eller förutse saker. Hur han spelar på sin dumhet för att slippa ta ansvar. Hur han lovar guld och gröna skogar och sedan levererar damm och grus. Hur han säger att han ska förändra sig, men förändringen kommer aldrig. Hur han i Dubai visade sig ha en helt annan verklighetsuppfattning än jag, hur han provocerade mig i timmar och att jag till slut gav honom en rejäl örfil. Hon frågade om jag ångrade mig, och jag svarade nej. Dock att jag upptäckt saker om mig själv, att till och med jag av alla människor kan bli så kränkt att jag tar till våld. Och psykologen nickade, sade att det var långt ifrån min personlighet, men att det ändå var det bästa som kunde hända eftersom han förtjänat det i ett och ett halvt år utan att få någon större reaktion från mig förutom tårar. ”Han förtjänade egentligen en knytnäve om man ser till allt han ställt till med det senaste”, sade hon och det var första gången jag log den timmen.

Jag trodde för övrigt att jag skulle få skäll av mina nära och kära när jag berättade om örfilen, men istället fick jag nästan stående ovationer. Inte för att någon av dem är för våld, verkligen inte, utan för att de tyckte det var bra att jag äntligen reagerade. Även om de flesta tyckte att jag skulle ha gjort något mer brutalt än att ge honom en örfil. En killkompis sade att ”Du som tränar så mycket Body Combat, du skulle ju egentligen gett honom en back fist, eller kanske en push kick. För det är ju det han förtjänar”. Kanske är det så, men kan inte påstå att jag tänkte överdrivet mycket när örfilen utdelades, just då kände jag mig bara mer frustrerad och kränkt än någonsin förr.

Men tillbaka till timmen hos psykologen, djupt nedsjunken i hennes fåtölj. Till slut sa jag nämligen det som min psykolog hade tänkt en period. Varför träffar jag män som skadar mig? Och varför fortsätter jag träffa dem trots att jag ser tecknen? Uppenbarligen söker jag mig ju till dem. För när det kommer till vänner och bekanta är jag till en början naiv, men det förändras allt eftersom, beroende på samspelet. Jag är snäll och ger av mig själv, men låter ändå vissa behandla mig som skräp, dock endast till en viss gräns. Jag ger alltid alla tre chanser, men når man gränsen utlöses någon form av bomb och jag ser rött på mitt vis. Jag kommer kort och gott säga till dig lugnt och fint vad jag tycker om dig och ditt beteende och därefter är du luft för mig. För har du pissat på mig tre gånger är tålamodet slut.

När det kommer till kärleken är det inte som ovanstående, tvärtom kämpar jag tills jag stupar. Varför? Psykologen sade att jag vuxit upp i ett hem baserat på en destruktiv relation men som ändå fungerat, därför tror jag omedvetet att det ska vara så. Att man kan kämpa genom allt, att kärleken övervinner vad som helst. Säkert har hon rätt, men det gjorde ont att höra. Vi tittade på mina tidigare relationer och hon sade att jag undermedvetet väljer män som jag vill hjälpa, rädda på så sätt som jag inte kunde rädda min mamma, och säkert har hon rätt där med, den tanken har jag tänkt själv, men det smärtade än mer att ta in. Sedan sa hon att jag är en apa. Att jag är anpassningsbar och fogar mig efter den relation jag är i, ser till att släppa mitt eget liv och välmående för att få min partner att känna sig trygg. Att jag är kvinnan som i mångt och mycket beställer det som min man tycker om och vill ha, och det var där hon vred runt kniven i mig. För det vet jag är sant.

Hon sade att det kan vara bra att vara en apa, men det blir bättre om man istället blir andra människors spegel, för det skapar trivsel, trygghet och kärlek, när du är annorlunda men fortfarande speglar dem själva. Det är vänskap. Man blir omtyckt och älskad av många, istället för att apa efter och förlora dig själv för att bli någon annan. Spegeln är bättre än apan, för apan kan slå över, och du får aldrig vara en apa om det är du själv som blir lidande, för det är lätt att utnyttja någon som är för snäll och ger för mycket av sig själv. Hon sa att det är det som har hänt under det här året, att jag har gått från spegel till apa, för att få det att fungera med en man som inte kan förändras. Jag har gett upp mig själv, accepterat saker som jag aldrig skulle ha tagit annars, tagit emot smäll på smäll i nästan 18 månader utan ursäkter, lärdom eller förståelse från hans sida. Hon berättade att det jag gått igenom vanligtvis kallas för psykisk misshandel, men då hon via mig vet att det inte handlar om ett medvetet beteende kallade hon det psykiskt illamående. Inte för att det gör mindre ont för det, eller för att det får mig att må bättre. Men ändå. Hon sa att jag gick från cirkus M som medvetet misshandlade psykiskt till denna relation som präglats av psykiskt illamående, men kunde inte säga om det ena egentligen är bättre eller värre än det andra. Jag vet inte heller, jag kan bara utgå från känslan och kan intyga att båda situationerna har sårat lika mycket.

Hon beskrev apan mer, vad som kännetecknar en apa och jag förstod, insåg att det är dags att släppa apan och bli en spegel igen. För det vet jag att jag var förr, innan jag gick in i ett eller rättare sagt två destruktiva förhållanden. Så jag gjorde det jag gör bäst, jag gick och tränade, slog ur mig ilska och frustration, och insåg mitt under finallåten när axlarna värkte som mest att förändringens tid är kommen. Ryck upp dig, kamma dig, det finns ingen annan än du som kan lyfta ditt eget liv. Och livet är för kort för att inte vara lycklig, så ta fram de lyckligaste stunderna du har haft i ditt liv, se vad de har gemensamt och försök att återskapa dem eller bilda liknande nya minnen. Det är så man lär sig att le igen.

Det var där och då jag tog tag i mig själv och sedan dess har allt vänt, nya möjligheter har kommit in i mitt liv och jag inser att jag gläder mig åt resan jag snart ska ge mig ut på. Sedan får man inte glömma bort att livet självt är en resa, att vi lär oss hela tiden, det gäller bara att hänga med och att arbeta med den egna utvecklingen när det behövs.

Innan jag lämnade psykologen fick jag två sångtexer av henne i och med att hon vet hur mycket musiken betyder för mig. När jag läste texterna kände jag igen mig för mycket för att det ska vara hälsosamt, så det var dags att ta tag i mig själv. Den ena har jag redan delat, nedan följer den andra. Nu när jag tagit tag i mig själv ska jag packa mina väskor och sol, värme, glädje, vänner och familj, de ska nu få värma mitt hjärta. Framöver blir det inga djupsinniga eller filosofiska inlägg (hoppas jag), men idag var jag bara tvungen. All kärlek till er alla!

En apa som liknar dig

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, in under sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen I filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.
Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Snipp, snapp, snut – så var det slut

Det är spännande med tid. Mår du bra eller har mycket att göra, då räcker den inte till. Mår du dåligt eller väntar, då är det som om klockan står helt stilla, eller i alla fall går ofantligt långsamt. Oavsett, vi (i alla fall de flesta av oss) rör oss mer eller mindre framåt oberoende takt – det är det som är utveckling, det som erfarenheter leder till, även om det är smärtsamt och gör ont ibland. Men det är det som är skönt och positivt, tiden läker även alla sår. Åtminstone förr eller senare.

På något konstigt vis är det som om tiden går än snabbare ju äldre man blir. Innan jag visste ordet av är vi mitt i årets sista månad och jag funderar på hur jag egentligen spenderat ett helt år. Har jag gjort det bästa av tiden som gått, har jag lärt mig något och har jag utvecklats. Eller har jag fastnat, stagnerat, fortsatt att stampa runt i min egen skit på ruta ett utan att komma någonstans?

Det finns egentligen ingenting så bra som att rannsaka sig själv så jag gick igenom mitt år, funderade kors och tvärs. Och kom fram till följande:

Arbete:
Nej, det har väl inte varit ultimat. På grund av en incident som utspelade sig under årets första månad i London, en händelse som fick rejäla svallvågor, kände jag mig nödgat till att söka mig till en annan arbetsplats trots att jag inte riktigt ville. Panik? Ja, lite. Speciellt eftersom arbetstillfällena i Göteborg var få och jag, som precis köpt en ny och dyr lägenhet i lilla London, visste inte ens om jag skulle ha råd att bo kvar eller till och med behöva flytta. Men det löste sig, åtminstone en kort period.

Jag fick en ny tjänst mitt i Göteborg och trivdes bra en period innan jag kände att det inte var jag att vara där, magen sade liksom ifrån. Jag lyssnade på min magkänsla vilket jag kan säga nu så här i efterhand var tur. Började söka nya jobb kanske en månad innan jag fick gå på dagen men hade därmed ett nytt jobb inom en vecka. Skönt med kontakter, bra för hjärtat att slippa den stressen.

Boende:
Jag flyttade från en cirkus som hette M till min egen lya. Helt fantastiskt skönt att få rå om sig själv, inreda som jag ville. Känna att någonting är mitt, bara mitt, och en lycklig plats. Inte ett ställe där jag ligger på golvet och hulkar eller har panikångest, åtminstone långt ifrån så ofta som när jag levde med cirkus M i alla fall.

Bäst av allt är att lägenheten är varm, inte bara fylld av kärlek, utan faktiskt har gratis golvvärme eftersom elledningarna tydligen går precis under mitt golv. Passar mig och mina små plattfötter utmärkt.

Vänner:
Varje dag tackar jag en högre makt för de människor jag har i mitt liv. Jag kan utan att tveka säga att alla jag bryr mig om är formidabla, enastående och lysande. Förvisso på olika vis, men kort och gott kan man sammanfatta alla som makalösa. De ställer upp i vått och torrt, om jag är i behov av någon som kan hänga en tavla eller måla ett tak så blir det gjort inom en vecka, behöver jag en axel att gråta mot vet jag att det alltid finns någon som torkar mina tårar. Vill jag hoppa, studsa och få loss energi via gjädjeskrik så vet jag att jag inte är ensam om att gapa. De finns där alltid, och det är en fantastisk känsla att veta att man ställer upp för varandra när den andre behöver en, oavsett om det är ups and downs, allt från glädjande frierier och barnalycka till familjefejder, sjukdomar och kärleksproblem. Vi finns där för varandra trots att det kan blåsa stormigt, och där vill jag stå kvar under 2013 även om det är orkanvindar, lätt bris eller strålande solsken.

Familj:
Inte mycket med det, men det är mitt eget val och jag saknar det inte då jag inte känner att jag behöver fler måsten i mitt liv. Klart jag vill ha min egen en vacker dag, men inte än, inte nu. Inte innan jag träffar en man som jag ser en framtid med och som gör detsamma med mig. Inser att det är så mycket jag vill göra innan jag stadgar mig och då är det ju lika bra att göra det nu. Och när jag ser mig omkring är det ju det jag gör, jag upplever och välkomnar nytt. Kastar mig ut i världen, hälsar på nära och kära som jag ser som min familj och tar på mig abnorma utmaningar.

Om någon hade sagt för ett år sedan, att jag, från Afrika, skulle arbeta med en av världens största golftävlingar, ett tournament som direktsänds över hela världen, då hade jag nog funderat på om personen hade sniffat för mycket lim. Nu är det dock verklighet och plötsligt slänger jag med ord som tee och buggie, termer jag knappt kände till ett kvartal tillbaka. Jag ska i pennkjol och klackar umgås med kända golfproffs och min äldsta barndomsvän höll på att skratta ner sig. ”Du”, sa hon. ”Ska du göra detta?” Och jag skrattade också och hotade med att komma hem och bete mig som om jag vore märkvärdig. Det vet hon som tur är att jag aldrig kommer att bli, men lite roligt är det att just jag ska spatsera omkring med eliten, jag som verkligen inte alls imponeras av pengar. Trots det ska det bli spännande och annorlunda, roligt, för det här är ingenting jag gjort förr. Och oavsett vad som händer och hur det går så har jag lärt mig något. Jag väljer helt enkelt karriären framför familjen just nu, och så får det vara tills mannen med stort M kliver över min tröskel. Den gången ska jag försöka att välja rätt.

Kärlek
När det kommer till kärleken trodde jag verkligen att år 2012 skulle bli mitt år, men ack så fel jag hade. För jag valde än en gång fel. Jag känner inte att jag behöver skriva något om det, de flesta har ju sett, hört och förstått hur han har behandlat mig, vet vad som hände i London, att han valde att inte följa med på min mammas begravning (vilket gjorde bra mycket ondare än hennes död) och hur han hela tiden skyllt sina handlingar på sin egen dumhet för att slippa ta ansvar. Jag sprang av misstag på honom på gymmet i helgen och han gjorde det som han vet att jag hatar mest av allt, låtsades som ingenting, så det var bara för mig att gå. Det fanns liksom ingenting att säga till någon som ständigt pissar en på ryggen och låtsas som att det regnar.

Jag skrev ett långt blogginlägg bara om oss, om mig, om honom och vad han sett till att jag fått gå igenom det senaste året, men jag publicerade det aldrig. Vet egentligen inte varför. Kanske var det bara Katharsis att få skriva av mig och se min självinsikt i skrift, kanske vet jag att det som sårar mest är sanningen och att han hade blivit helt knäckt när han läste det. Han brukar nämligen bli det när han inser vad han gjort, å andra sidan åker han sedan tillbaka till platsen där det troligen är fel på vattnet, gömmer sig under en sten och bara pratar med människor som inte känner mig eller rent av aldrig har träffat mig. Och så får han det till att det blir mitt fel. Det är hans trend och den får han bevara, det är så han överlever. Men kanske är det nu äntligen dags att sätta sig själv främst, kanske publicerar jag det inlägget, som jag hållit på så länge, i morgon.

Istället lägger jag till en sång jag fick av min psykolog och lovar bot och bättring under 2013. Tänker att tiden läker alla sår och tackar Magnus Uggla som sätter ord på mina tankar.

Kan det vara kärlek?

Du och jag, vi ville dela livet
fanns ingen oro eller tvekan, vad kunde gå snett
Men idag tar vi varann för givet
och har förlorat allt det där som var så rätt

Men vad är det då som gör att jag är kvar
fast jag har sagt jag ska gå, åh åh
Kan det va kärlek, åh åh
Kan det va så, åh åh
Att jag nog älskar dig ändå

Vi har nog tappat bort varandra
som att otrohet och svek inte spelar nån roll
Står kvar fast går i smyg till andra
kanske bäst vi ger oss av åt varsitt håll

Men vad är det då som gör att jag är kvar
fast jag har sagt jag ska gå, åh åh
Kan det va kärlek, åh åh
Kan det va så, åh åh
Att jag nog älskar dig ändå

Tid att bryta upp, dags att ta ett kliv
packa väskan, ge sig av mot ett eget liv

Fritid:
Väldigt många har sagt till mig att jag blivit smal och jag kan inte förneka att jag gått ner i vikt. Ungefär 10 kg har jag tappat sedan i juli och det enda jag egentligen gjort är att fundera över varför. För jag har inte gått på någon diet, men jag har nog tränat mycket mer än vad jag brukar, kanske inte mått speciellt bra psykiskt, men sedan så också ett aktivt val, jag har nästan helt slutat med alkoholen. Dock äter jag fortfarande lika mycket godis och andra sötsaker som jag brukar, men att jag gått ner i vikt ändå är bara att konstatera.

Träningen har gett mig sinnesfrid, lugn och ro, det spelar ingen roll hur jag mår. Är jag arg får jag loss mina aggressioner, är jag ledsen kan jag gråta och folk tror att det är svettpärlor i stället för tårar som rinner och är jag glad och lycklig dagdrömmer jag mig bort till en plats där allt är bra och där jag kan samla energi i mängder.

Bäst av allt är att jag har träffat så många av de som står mig nära via träningen, jag tackar så för allt gott som den fört med sig. Jag har inte bara gått ner i vikt och träffat fantastiska människor, jag känner att jag lever ett mer rent liv och det är en skön känsla. Droger har jag valt att inte testa i år heller och jag gläder mig att det inte tilltalar mig. Promillehaltig dryck intresserar mig föga längre, speciellt eftersom jag insett att jag har roligt ändå och all annan skit som man stoppat i sig genom åren, det är nu bortsorterat och jag försöker leva bra. Eller i all fall bättre.

Äventyr:
Det har helt klart varit ett äventyrens år, jag har lärt mig mängder av att kastats mellan hopp och förtvivlan inom både kärlek, jobb och vänskap. Även den lilla förändringen kan vara ett äventyr, det förstår jag nu, och det är skönt att även om man får sina törnar under vägen så rullar hjulet framåt. Jag har lärt mig att ha tålamod och bli mer förlåtande, för det är precis som Buddha sade; ” Att hålla fast vid ilska är som att krama en bit glödande kol för att kunna kasta den på någon annan. Det är bara du själv som blir bränd.”

Och nu ger jag mig ut på rejäla äventyr, har ingen aning om vad som väntar. Det bekommer mig inte alls dock, resfebern är mer präglad av glädje och förhoppning, för saker kan ju inte mer än att gå åt skogen. Och är det något jag verkligen lärt mig under det här året så det att vara kaosorienterad och en problemlösare, alltså finns det inga problem, bara lösningar. Nicoló Machiavelli sade ”Där viljan är stor kan svårigheterna inte vara stora”, och på det tror jag stenhårt. Vill du någonting tillräckligt mycket så löser det sig, det sitter bara i huvudet om du kan få det att fungera eller ej. Kort och gott, ni kanske ser en glimt av mig på TV i januari, jag ska försöka att inte göra bort mig :).