När allt som kan gå åt helvete går åt helvete

I hela mitt liv har jag trott mig älska när situationer är enkla. När saker bara löser sig och går smidigt, för det är då jag kan lägga energi på saker som jag väljer själv. För jag har trott att det är då jag mår bäst, är lugnast och helt enkelt njuter. Den senaste månaden har jag lärt mig att det är tvärtom dock, att jag får någon slags njutning när problem uppstår och jag får möjligheten att lösa dem. Men visst, jag visste ju redan att jag älskar mötet med människor och möjligheten att hjälpa. För det är sällan som saker bara flyter som jag vill. Någon sade att Hitler bara anställde de smarta och lata människorna, för det var dessa personer som kom med ett enkelt facit eftersom grundarna hade just högt IQ och inte ville anstränga sig mer än nödvändigt. Jag som är klok som en uggla men energisk som en iller har insett att jag har ett bredare tänk än så och någon form av kaosorienterad gen baserad på problembaserade lösningar. Jag tar genvägar och senvägar, omvärldsbevakar och gör mängder av saker i onödan bara för att resultatet ska bli så bra som möjligt, ha det där lilla extra. Hitler hade säkert aldrig anställt mig på grund av mitt sätt att arbeta. Och när jag tänker efter, säkert heller inte på grund av förklarliga själ, min blotta uppenbarelse, jag skulle nog ha svårt att förklara bort min medfödda solbränna på en intervju.

Just nu är jag i Sydafrika och man skulle kunna säga att så snart som jag lämnade Australiens gränser bakom mig så försvårades saker med många hundra procent. För visst är det så att besöket hos syster var mer nöje än nytta och att denna gated community där jag befinner mig nu är det motsatta, men ändå.

Mellanlandning och jag var fast i Dubai ganska många timmar. Helt värdelöst, präglad av tidigare erfarenhet och minnen är jag inte alls förtjust i det landet och bättre blev det ju inte av att flygplatsens WiFi var helt undermåligt och utom all kritik. De rekommenderade mig att gå till ett hotell, vilket jag så gärna gjorde eftersom jag hade sjukt mycket att göra och ville börja bocka av på listan, känna ett lugn av känslan av att vara i fas. Jag ville vara redo för ett nytt land och ett event som jag visste skulle innebära ungefär 3 timmars sömn per natt, knappt möjligheten att hinna äta och allmän stress. Tyvärr sprang jag på resans första inkomptenta personer.

Jag verkligen avskyr människor som inte lyssnar, och tjejen i receptionen var verkligen antingen svår att kommunicera med eller bara allmänt dum. Jag förklarade att jag ville jobba men att internet inte fungerade i väntesalen, frågade om jag fick låna hotellets lokaler och att jag givetvis kunde betala för mig. Hon frågade om jag ville boka ett rum, så jag tänkte språkbarriär. Upprepande därmed än tydligare att det bara var elen och möjligheten till uppkoppling som jag ville åt och hon frågade om jag var hungrig. Bara att konstatera, hon var inte med, trots att accenten tydde på tydlig skolning i det engelska språket. Ändå tog det ytterligare 20 minuter av diskussion, frustration och irritation, innan hon förstod och erbjöd mig den enda plats som återstod av de som hotellet, och faktiskt hela flygplatsen, erbjöd. Lycka tänkte jag ända tills jag insåg att mitt skrivbord var mitt i rökrummet.

Jag säger ingenting om rökare, men att arbeta i konstant bolmning från alla håll i 4 timmar är inte ultimat. Tyvärr var det tvunget, det fanns inget val eftersom det inte fanns något annat alternativ. Och eftersom det bara är jag som får lida av konsekvenserna från icke utförda uppgifter så var det bara att bita ihop, take one for the team, ta ansvar. Otroligt nog fungerade det, jag fick gjort allt jag skulle både där och på planet till Sydafrika och när jag väl landade i Durban var jag nöjd för stunden.

Jag har aldrig känt mig speciellt viktig eller betydelsefull, men att mötas av en stor, stark man som håller i en skylt med mitt namn och som sedan tar mig via VIP kön, det var faktiskt riktigt spännanade. Att det sedan visade sig att han var min chaufför och att jag skulle få åka fin och ny Lexus (eller annat liknande, det berodde på vad han hade ledigt vid behov) det var ju roligt, men ändå ganska onödigt eftersom jag inte har förståelse för varken årsmodeller eller serienummer. Att servera snabba och snygga bilar till mig är som att kasta pärlor för svin, speciellt eftersom asiatgenen i mig gör sig gällande direkt när ett fordon börjar rulla och jag somnar. Men det är var ändå annorlunda på ett bra sätt, och det var en fnittrade liten tjej som hoppade ur den fina bilen väl framme på Zimbali, en femstjärnig resort med alla tillhörande anläggningar tänkbara.

Det var fantastiskt att komma fram till den lummigaste resort jag någonsin sett. Sol, värme, exotiska djur i alla hörn, njutning i hela 3 timmar och en natt innan allvaret skulle börja. Och jag hann äta middag med den kvinnliga caddien, min fina nyvunna väninna, innan jetlagen satte in. Somnade som en sten innan mobilen visade 23.00 och vaknade med sjukt mycket energi redan 05.00. Dock var det så att ödet spelade mig ett spratt, både på gott och ont.

När man under två dagar befunnit sig i 3 olika tidszoner, då kan även teknologin bli trött och förvirrad, det är uppenbart. Alltså hade inte tiden reglerat sig efter plats, vilken innebar att min tanke om att gå upp när jag vaknade, arbeta en timme och sedan ta en löptur innan frukost egentligen var bra teoretiskt men inte riktigt fungerade i praktiken. Min chef som såg att jag var online frågade via chattsystemet om jag var ”jetlaged much”, skrattade ner sig när jag sade att jag tvärtom var i fas och strax skulle ut och springa. Så klart förstod jag inte hans reaktion innan han förklarade att klockan var 03.00 på morgonen och att han tyckte att jag skulle gå och lägga mig igen. Tyvärr fungerar inte denna tös på det viset, tvärtom beter jag mig allt som oftast som om jag vore på speed från det att jag vaknar. Alltså blev det jobb fler timmar än jag hade tänkt (men det var skönt att plöja bland det som komma skulle) sedan blev det en löptur längre än jag hade tänkt eftersom jag sprang vilse i djungeln och till slut en brakfrukost innan det var dags för äventyret fyllt av allvar.

Och det blev precis som jag hade förväntat mig; minst 18 timmars hårt slit inomhus på ett stressigt kontor, maximalt 4 timmars sömn och nästintill ingen mat under arbetstid för att man verkligen inte hinner äta. Jag stal frukt och muffins från frukostbuffén som jag inte hann utnyttja och försökte få i mig energi och löpturerna blev färre och färre, dock inte bara för att tiden inte räckte till utan också för att jag hittade det som de inhemska kallar för en grottråtta i min ena löparsko. Väldigt konstigt kan tyckas eftersom jag bara använder skorna när jag springer, annars står de prydligt i mitt sovrum och hur en gigantisk insekt kommit in i min lägenhet när alla fönster och dörrar är stängda är det ingen som vet. Och jag vill inte veta, för allt som inte får hända hände och jag lade min kraft och energi på det istället.

Fick för mig en morgon kl 04.30 att jag skulle föna mitt hår, få bort lite lockar. Tyvärr började hårtorken att brinna och förstå att paniken infann sig när jag trodde att brandvarnaren (och i så fall alla på hela hotellet) skulle reagera. Turligt nog fungerade inte brandvarnaren, underbart med 5-stjärniga resorter, och jag kunde släppa klumpen i magen när jag sprang till min buggie som skulle ta mig bilen som i sin tur skulle ta mig till kontoret. Hela dagen skulle jag spendera på flygplatsen och där ta emot alla gäster personligen, något jag verkligen såg fram emot. Klumpen kom dock tillbaka när bussanslutningen uteblev på flygplatsen eftersom förarna ansåg att kaffe och kaka var viktigare än att vara i tid för att plocka upp gäster. För så är det här, värre än Spaniens mañana mañana, det händer ingenting för att folk inte förstår att saker och ting kan vara viktiga eller kanske till och med behöva göras ASAP. Tvärtom är seden att man ljuger för att bortförklara och ursäkta sig, och jag som är så naiv har gått på många minor. Trött på inkompetent personal, fast här är det kanske än mer lathet förvisso. Vinnarskalle och vassa armbågar fram alltså för att få saker och ting gjorda, ganska många fler gråa hår, men också nöjda celebriteter och andra gäster. Det är det viktigaste.

Många hör under den här perioden av sig hemifrån, men jag varken hann eller hinner svara, arbetar 20 timmar per dygn och måste prioritera sömn när det går. Skäms, har dåligt samvete, vill att folk inte ska glömma bort mig bara för att jag för en stund försvunnit från jordens yta och sociala medier, men tiden för återkoppling till världen finns inte. Lade upp bilder på Facebook och kommenterade snabbt mellan möten när WiFi fungerar, vilket inte var alltid. Saknar och längtar efter de som står mig nära och påbörjade ett blogginlägg, det här, där jag kan skriva det och allt annat som händer, bara så de vet att jag inte glömt dem, tvärtom är tanken på att få komma hem snart och att umgås det som gör att jag håller ångan uppe. Hinner inte publicera det förrän idag.

Åkte på busstur med gästerna för att se det genuina Afrika vilket vi fick se mer av än vad vi hade tänkt då busskrället gick sönder mitt på motorvägen, taket ramlade av i delar. Fantastiskt, fick hoppa av i ett dike och försöka koordinera kaoset och det fungerade trots allt, reseledartakterna satt i och fanns kvar. Lär känna mängder av fantastiska människor och har sjukt roligt trots att jag är sliten, njuter av att jobba häcken av mig och skjuter undan känslan av trötthet, den får komma efter sista gästens avfärd. Upplever världens häftigaste golfevent, känns häftigt att få vara en del av något så stort och se allting live, både framför och bakom kulisserna. Springer runt bland människor som jag annars bara ser på TV samtidigt som jag säkerligen luktar svett och mögel av ansträngning. Lär mig och olika kulturer och folkslag, hur seden är och svär på toaletten över vissa asiater och deras respektlöshet och idiotiska beteende när det kommer till att respektera andra människor. Men mot dem ler jag och förklarar än en gång vikten av att komma i tid till de olika aktiviteterna. Man kan missa en viktig busstransfer om man har otur.

Efterfest med alla inblandade och jag blev utvald till att dela ut kristallvaser under prisutdelningen. Jag var livrädd eftersom jag är klumpig som få och funderade mer över hur jag skulle hålla dessa dyra utsmyckningar från Orrefors, det slutade med att jag tar av mig skorna då jag är övertygad om att jag står stadigare på jorden och därmed är mindre fumlig om jag låter mina små plattfötter vara plana utmed golvet. Det gick bra, tappade ingenting otroligt nog, trots trötthet. Gick på efterfestens efterfest, dansade loss bland alla deltagande, kända som okända, och kände lyckan av salsan, hur mycket jag har saknat den och en liten stund längtar jag hem. Där och då började jag att fundera och filosofera över livet och lyckades även möta någon som kanske kan bli speciell i framtiden. Jag orkade dock inte just då, tröttheten gjorde sig gällande, så jag ville bara åka hem eftersom tanken var att jag skulle öppna kontoret 4,5 timme senare.

Så klart var det i det läget som Volvos högste chef på eventsidan fastnade i hissen. Perfekt, det var verkligen inte passande just där och då eftersom jag förstod att jag skulle få sova maximalt 3 timmar och redan gick på reservkraft. Så tack gode Gud för att en rövslickande kollega som gör vad som helst för att få beröm dök upp. Han som på pappret är mycket yngre än jag, men beter sig som om han vore alla andras gudfader och överordnade. Tur att jag väljer mina strider och låter honom bli ovän med alla andra, kort och gott med gott samvete tillät jag honom att ta över och åkte hem, sov alldeles för lite innan klockan ringde och sedan bar det av till kontoret igen. Tänkte på alla där hemma som avundades att jag blivit erbjuden denna position och möjlighet att fara utomlands och arbeta. Tänkte att dessa människor nog inte hade bytt roll och plats med mig någonsin om de visste exakt vad mitt jobb innebar och vad det krävs av en som människa. Snart 2 veckor i Sydafrika och jag har haft 7 minuter ledigt som jag spenderat i solen. Tur att det är roligt, för de möten som jag har fått hela tiden med fantastiska människor gör att mitt jobb är värt varenda uppoffring, varenda sekund.

När eventet var över var det bara uppföljningen kvar. Mina chefer åkte och spelade golf, jag blev ensam kvar på kontoret. Jobbade, följde upp, ville inte att något eller någon skall falla mellan stolarna. Jag vet ju att det förr eller senare kommer hamna på mitt bord ändå i sådana fall, så det är lika bra att göra det ordentligt från början. Grät en skvätt av lycka och stolthet när jag läste utvärderingarna, en av mina deltagre skrev nämligen ”Special thanks to Eva who handle every situation with ease. The event was successful because of her management and leadership skills”. Jag hade lyckats.

Åt middag med en fantastisk kollega, han som jag tycker mest om, och vi har sjukt trevligt och inser att vi gentemot våra andra kollegor har ett hemligt språk, spanskan. Mycket bra eftersom det är vi som är barnsligast och som kan skratta åt problem och le när vi hittar lösningar, väldigt skönt att kunna göra det på ett annat språk och därmed inte irritera andra. För nog är det inte så att jag eller han är oseriösa, tvärtom har i alla fall jag till och med löst bra mycket mer problem än de som jag fått till mig och samtidigt sett till att vara tillgänglig för alla de gäster som behövt mig. Men jag förstår mina kollegor, alla är slutkörda och så klart kan det sticka i ögonen när man ser och hör någon med energin och glädjen som man själv för stunden saknar. I sådana lägen är det bra med ett hemligt språk så man kan undvika onödiga kontroverser.

Skickade hem mina gäster, eventet var över och jag saknade dem nästan direkt. Längtade hem, ville åka hem och krama mina nära och kära. Volvo frågade om jag kommer att medverka på nästa event och min högsta chef berömde mig för min personlighet, hon sade att hon sett hur jag tagit vara på varje gäst. Att jag är den som behövs när alla andra är stela, att jag visar att man kan vara proffesionell ändå. Hennes ord värmde och gjorde mig glad, men just nu vill jag inte mer, jag vill bara hem, även om jag inte utryckte mig så till henne, utan tvärtom tackade för berömmet. Det är skönt när någon ser att man faktiskt har ansträngt sig, inte bara för att man borde utan också för att man vill och kan. Just nu är jag för trött för att tänka framåt, jag hoppas istället på att jag hittar ett annat jobb när jag kommer hem och ska gällande det börja anstänga mig snart för att hitta en position där jag får sova, äta och träna på tider som är naturliga för mig. En plats där jag får skriva och utlopp för all min kreativitet och energi. Har ett par erjudanden som väntar på svar.

Men för att äntligen sammanfatta, kort och gott så har nästan allt som kan gå åt helvete gått åt helvete fram tills idag. Men det spelar ingen roll, för i slutänden har allting löst sig till det bästa och jag väljer att se det som att allt som skett har inträffat av en anledning. Jag har lärt mig av varje sekund om både högt och lågt, olika nationaliteter, kulturer och människor, fått utmana mig själv på alla plan möjliga, så jag väljer att se det här som en fantastisk, rolig och lärorik resa. Jag har fått det som jag tror är vänner för livet, fått se och uppleva saker som jag förr bara trodde att jag kunde drömma om. Jag är så fantastisk tacksam för den här tiden på denna underbara gröna, frodiga och varma plats och kommer att ta med mig dessa minnen för evigt. Ändå njuter jag av att skriva meningen – snart sitter jag på planet hem till gråa, slaskiga och kalla Göteborg. Jag längtar redan.