Ett professionellt kärnkraftverk

Du är som ett kärnkraftverk. Kommentaren kom från en före detta kollega och jag kan inte annat än hålla med. Känner mig som Tjernobyl, redo att explodera. Härdsmälta. Over load. Syntax error. Hur ska man kunna komma ihåg något som man till och med har glömt att man borde komma ihåg? Förvirring, ambivalens. Plötsligt slutar det med att jag sitter i soffan och gör ingenting. Och sedan får jag panik för att jag inte kommer någonstans med allt som måste göras. Människan är, och i det här fallet jag, underlig. Till slut tar jag tag i mig själv, mitt liv. Men tänker att jag är ganska slapp, värdelös, slö och allmänt trög. Allt annat än ett kärnkraftverk.

Jag kan inte förstå att så många människor världen över tydligen läser min blogg. För jag ser mig fortfarande som den lilla, förvirrade flickan som sällan gör något rätt. Hon med det som alla säger är ett riktigt fräckt och imponerande CV, men som känner det som att hon aldrig riktigt lyckats, åstadkommit eller presterat något. Åtminstone inget speciellt. Det är verkligen konstigt när man inser att den egna självbilden verkligen inte överensstämmer med hur alla andra upplever Shamone. Undrar vem som har rätt, jag eller de som tycker och tänker till. Troligen är det ett mellanting, det brukar det vara.

Jag blir tårögd över alla mail och kommentarer, hur mina ord uppenbarligen kan engagera, motivera och påverka. Och uppröra. Vissa kommentarer och hälsningar är verkligen allt annat än trevliga, men det gör mig ingenting. Jag publicerar dem ändå, för vi lever i ett fritt samhälle och oavsett vem man är så är man är berättigad sin åsikt. Sedan är det ju faktiskt så att om jag nu gjort någon förbannad, då måste jag antagligen ha uttryckt mig väldigt väl på något vis, och det är ju en komplimang i sig bara det. Viktigast är att jag är mig själv, sen får man älska eller hata.

Var ute med de fina tjejerna som jag träffade på färjan. Fantastiskt trevligt, men jag förbannar mig och mitt dåliga minne. För när jag satt där på Puta Madre kände jag ren och skär lycka, hur mycket jag tycker om dem och hur glad jag är att jag har träffat dem. Men nu i efterhand minns jag inte om jag sa det, om uttryckte min uppskattning. Jag är ju av åsikten att man alltid ska säga sådant när det är ärligt menat, när det kommer från hjärtat. Och säg det hellre en gång för mycket än en gång för lite, för om någonting skulle hända kommer du aldrig behöva sörja att du aldrig fick sagt det där som du just nu ser som en självklar åsikt. För ingenting är självklart förrän det har yppats, ingen kan vara 100 % säker på vad du tycker och tänker om du inte delar med dig. Visa och säg alltid att du älskar, det ger mersmak, är gratis och gör oftast någon annan väldigt glad.

Jag var på en dejt häromdagen. Fantastiskt konstig karl, en åsikt ganska mycket baserad på att han pratar stockholmska, men det är nog någonting jag får räkna med framöver. Sen var han lite halvdryg och retade mig halva kvällen för att jag råkade säga Sveagatan istället för Sveavägen. Och för att jag pratade göteborgska, en dialekt som han för övrigt sade sig ha ganska svårt att förstå. Frågan är om man ska bli förbannad, för så himla mycket dialekt tycker jag inte att jag har. Å andra sidan kan min självbild än en gång vara helt värdelös. Kanske ska jag helt enkelt prata långsammare nu när jag bor här, ta seden dit jag kommer som jag alltid predikar och anpassa mig till de normer som råder. Det är nog bäst om jag ska trivas och passa in, men jag tyckte ändå han var lite för dryg för sitt, och definitivt för mitt, eget bästa. Vi pratade om professionalism och vad som gör att man har ”det” eller inte, och eftersom vi inte var överens tyckte jag det var bra om vi bara kunde avsluta det med ”let’s agree to disagree”. Han höll inte med, tror inte riktigt att han uppskattade det som jag tyckte och tänkte, men som den gentleman han var lade han locket på genom att skylla på att mina åsikter grundade sig i att jag kom från Göteborg. Fantastiskt, dryg kille försöker förolämpa mig på en tisdag, eller så har han bara dålig humor.

Oavsett, han var en gentleman hela kvällen, det får jag ge honom. Tydligen är det lite av den attityden som jag får vänja mig vid, det sade väninnan som bor här på Östermalm och har erfarenhet inom området. Så jag antar att denna man, som äger ett stort teknikbolag och betalade allt som vi tog oss för trots att jag protesterade, är lite av det som komma skall framöver. Jag tror dock att jag aldrig kommer se just honom igen, inte för att attraktion oss emellan var icke befintlig utan för att jag var jag och helt enkelt öppnade munnen ibland och sade sådant som kanske inte riktigt passade in på det som han söker. Samt så råkade jag vinna i biljard och kanske krossade hans manlighet en aning. Vi skiljdes åt genom att han sade, ”Du är verkligen rak, stark och ärlig. Ta hand om dig.” Det var nog lika bra det.

Jobbintervjuerna går bra. Jag har ju ett jobb, men vilken lyx det är att känna att jag inte behöver stressa, att jag kan springa på intervjuer och sedan helt enkelt bara gå efter magen och välja det som känns bäst. Packa och planera i lugn och ro, instruera här och instruera i Göteborg. Och det funkar, jag är ju ett kärnkraftverk. Än så länge. Är hur som helst glad för att jag lugn och fin kan ägna mig lite åt att komma in i pulsen i huvudstaden innan det är dags att sätta mig på ett kontor igen. Njuter av livet.

Tog en promenad och njöt av ett soligt Stockholm, men insåg ungefär halvvägs att jag som är laktosintolerant troligen fått i mig något med mjölk. Att prata bajs på bloggen känns otroligt onödigt (där kom det visst ett göteborgsskämt), men alla som någon gång känt att magen håller på att vända sig ut-och-in är nog fullkomligt med på vad jag menar. Promenaden blev alltså en löptur och det var en lycklig liten flicka som kom innanför dörren och fick av sig skor och jacka innan hon behövde göra i byxan. Oturligt nog är det då som telefonen ringer.

När man kallsvettas för att man verkligen måste på toaletten, men ser att det är ett 08-nummer på displayen och hoppas och väntar på att drömjobbet ska höra av sig gällande tjänsten man har sökt, då kan man inte vänta. Multitasking och kaosorienterad kastade jag mig alltså in på toaletten med telefonen i högsta hugg. Tjernobyl fick sin härdsmälta, men jag kan lova att hon på andra sidan luren inte hade en aning om vad som egentligen försiggick i mitt liv. För jag gav henne en kvick, tydlig och omfattande resumé av mitt liv, mina kompetenser och varför jag skulle passa för tjänsten som hon ansvarade för. Och med facit i hand vet jag idag att jag gick vidare i rekryteringen. Det mina damer och herrar, och speciellt mr Dryghet från igår, det kallar jag att vara professionell.

Kort och gott, Stockholm går bra, och vad som än händer så löser allting sig till det bästa. Och det var länge sedan någonting kändes så rätt som den här flytten.

Annonser

Ge dig av när världen ligger för dina fötter

Nästa vecka har jag varit hemma från Afrika en månad. Sjukt, det känns som om jag varit här minst ett halvår, säkert bara för att det har hänt så mycket på så ofantligt kort tid. Jobbat häcken av mig med kampanjer, ansett att lilla London inte är stort nog och bestämt mig för att flytta till Stockholm. Umgåtts med nära och kära i Göteborg, älskat, uppskattat, omvärderat, bestämt mig för att inte flytta till Stockholm. Sett över arbetsmarknaden, funderat och diskuterat med mig själv om Stockholm inte är ett alternativ ändå. Ambivalent och allmänt förvirrad. Berättat för Stockholmska vänner att jag på deras centralstation slängt mina underkläder omkring mig och de konstaterade att Stockholm behöver mig, någon som livar upp. Kanske är det så. För att i storstaden gör folk uppenbarligen sällan bort sig, och gör de det så är det pinsamt. Jag är ju inte tillräckligt smart för att förstå att jag bör skämmas, tvärtom är jag en frisk vind som ständigt klampar i klaveret och skrattar.

Lite halvt på skoj, men fyllt av allvar, skickade jag ut en förfrågan gällande boende i huvudstaden bland mina nära och kära. Tänkte att det ju i alla fall borde ta ett halvår, men ack så fel jag hade. Finaste norrländskan, som numera är en minst lika fin stockholmska, tipsade och 45 minuter senare hade jag en lägenhet. Centralt, billigt, fin och bra. Nu är det bara att skriva kontrakt. Kan man tacka nej? Nja blir svaret i mitt eget huvud, men tänker att jag nog måste skaffa ett jobb i alla fall, tänka mig för, för en gångs skull. Innan jag som vanligt kastar mig halvt över huvud in i något utan att tänka efter före. Som jag skrivit förr, det är förhoppningsvis en del av min charm, att saker och ting runt mig aldrig är likadana som de var igår. Att man aldrig har tråkigt i min närhet då ingenting någonsin stagnerar utan tvärtom, beroende på min impulsivitet och spontanitet, verkligen är rörliga. Jag vågar alltid hoppa trots att jag aldrig riktigt vet vad eller vem som tar emot mig.

Så nej, även om magen och hjärtat ville till huvudstaden sade hjärnan nej. Dags att vara vuxen. För en gångs skull. Det är aldrig för sent att ta mogna beslut, tänka och planera, se de tecken som finns gällande vilken sväng du ska välja när du väl är framme vid vägskälet med cerpentinliknande u-svängar. Hoppa, men se till att veckla ut fallskärmen. Det var ungefär så mycket som jag hann tänka innan telefonen ringde. För det tog exakt 8 minuter från det att jag hade en lägenhet i centrala Stockholm tills det att jag blev kallad till min första jobbintervju i Sveriges största stad. Tecknen kan ju inte bli tydligare, dumt att argumentera med ödets uppenbara vilja.

Som jag sagt innan, är det rätt så är det lätt. Ändå stretade jag fortsatt en aning emot, även om kämparglädjen och engagemanget lagt sig avsevärt. För är det något jag respekterar och försöker acceptera i mesta möjliga mån så är det ödets outgrundliga väg, the laws of attraction. Försökte skylla på att jag inte hade någon som kunde hyra min lägenhet, letade efter alla ursäkter i världen, men lade ändå ut den en väldigt sen natt på en sida med uthyrning till företag. Innan klockan slog 09.30 dagen efter var den uthyrd till det som jag verkligen skulle kalla för ett överpris. Och plötsligt var alla ursäkter som bortblåsta, för företaget där jag förut varit anställd betalade nu inte bara min hyra i Göteborg, utan även nästan hela i Stockholm. Hjälp, fanns egentligen varken skäl eller anledning att inte våga nu. Hoppar, flyger, från ett rosa moln till ett annat. Redo att ge mig av.

Smärta att säga upp mina klasser, min dans, fyllda av stamgäster och det som får mig att känna mig säker och trygg. Glädje när jag tänker på att jag får ta upp dansen igen i en annan stad. Motivera och engagera utanför gränserna, utveckla mig själv, tilltala nytt. Men är inte redo att lämna helt, hoppas att jag får komma tillbaka med jämna mellanrum och dansa här, platsen som jag förhoppningsvis alltid kommer att kalla för hemma. För ödet visar tydligt att det är tid att acceptera, ta ett beslut. Att lämna det trygga hemmet och att testa att bo borta. Så det är dags, jag tar sats och prövar mina vingar. Världen ligger för mina fötter. Och precis när beslutet är taget kommer meddelandet som understryker allt. Det som gör att jag vet att jag valt rätt. Att jag ska, nästan måste, hoppa. För jag kommer landa mjukt. Den här gången är det världen som tar emot mig.

What would mean the world to you? Perhaps having a wonderful, rewarding, loving relationship? Achieving financial success and recognition in your work?
Having a child you have longed for?

Whatever your dreams or ambitions, they can herald the arrival of your heart’s desire – a time of completion and fulfillment. It is triumph, recognition for all your hard work and effort, or reward after a period of struggle and challenge. Respect and recognition suggests that many people around you, feel you deserve happiness and joy.

Are you living in the life you want, or do you desire to step out into the ‘big wide world’ and seek adventure? The world is your oyster, so it often represents travel, or suggests you broaden your horizons if you are to acquire your heart’s desire. Remember to keep your heart and mind open to greater possibilities.

Nike Blast och varför händer allting alltid mig?

Varför ska jag alltid vara så impulsiv? Inte fundera över situationen, tänka efter före, väga fördelar mot nackdelar. Å andra sidan är det lite av min charm. Den förvirrade och jäktade känslomänniskan som alltid levererar bra resultat, men ofta tar omvägar, svårare alternativ än nödvändigt, bara för att hon inte låtit tanken nå ända fram till det upplysta målet. Eller ens hittat till tunneln som leder till ljuset. Får bara hoppas att folk omkring mig tycker att det är lite roligt med någon som alltid råkar ut för tokigheter, men inte har problem att bjuda på sig själv.

I helgen var det Nike Blast. Fantastisk tillställning för alla träningsfreaks både högt och lågt, och med ett digert utbud fanns det minst en aktivitet för alla smaker. Dansklasserna var fantastiska, jag dansade Disco och fick lära mig hur jag bör röra mig för att bli ”Treated like a fucking lady”. Jag zumbade loss med han den alltid så superba från Belgien som lärt mig allt jag kan när det kommer till dansstilar a la latino. Och jag dansade Hip Hop med den manligaste karl jag sett sedan Bruce Willis gick på glas i Die Hard, helt klart en kille som får mig att skriva något jag aldrig trodde att jag ens skulle tänka. Lenny Kravitz släng dig i väggen, du är gammal, grå och säkert mer slapp och hängig än vad du var när jag föll för dig 1994. Du är nu utbytt mot en adonis som kan röra sin kropp på de mest underliga, men ändå vackra, sexiga och fantastiska rörelser. Bäst av allt är att jag på riktigt i det verkliga livet, förvisso tillsammans med tusentals andra, sett honom utan tröja och där och då blev ju den våta drömmen komplett. Plötsligt fick ordet livsnjutning en helt annan innebörd.

Enda problemet under Nike Blast var att jag under dag 2 kände hur energin tog slut. Att jag saknade min Celsius som krävs när jag är utpumpad och att inte bara kroppen utan även hjärnan blev mosig och grötig vilket ledde till ett icke befintligt samarbete dem emellan. Plötsligt löd inte kroppen det som hjärnan beordrade, men å andra sidan var det nog tur för hjärnan förstod inte den lättaste koreografi. Lika bra att gå och sätta sig, äta mer skräp än man tillåtit sig sedan semestern (förlåt min fina PT) och fundera över livet.

I efterhand nu när jag är utvilad och mätt på annat än godis och skräpmat är det lätt att förstå att man inte skall ta beslut när man är fullkomligt slut i varenda cell, letar quick fix och därmed är hög på socker. Alltså var det sådär bra att spontana och impulsiva lilla jag vid det tillfället bestämde mig för att slå slag i saken och tatuera mig, liksom skapa ett minne för livet tillägnat den helg som ju faktiskt hade varit fullkomligt fantastisk. Hejdlöst korkat så klart. Eller ok, kanske lite i alla fall. För man ska lyssna på tecknen och om saker och ting som ska gå lätt bara kantas av svårigheter, då bör man kort och gott lägga ner. Speciellt om det är något du kommer bära med dig för evigt.

För visst blev det tatuering. Och en sak jag lärt mig genom åren är att om du ska sätta något på din kropp, då ska du vara fullkomligt säker på att du 1) är hundra procent säker på att du älskar motivet och tycker att det är snyggt 2) är mer än hundra procent säker på att du inte kommer tröttna någon gång på det du väljer att tatuera in 3) att du bör kunna dölja din tatuering om du någon gång känner att du inte vill visa den för allmänheten. Oroa er inte, jag var så pass smart att jag INTE tatuerade mig i pannan, för då hade jag nog både tröttnat och haft svårigheter att dölja en permanent gnuggis som troligen hade förfulat mig mängder. Men..

Jag älskade motivet verkligen, men hade lite panik över den smärta som jag var rädd att jag inte skulle klara av. Alltså bad jag fina Stockholmskan hjälpa mig att smörja in hela min sida med Emla, bedövningssalvan som de säger inte tar bort smärtan helt men som helt enkelt i alla fall förenklar lidandet. Och tro mig det gör den faktiskt, men tyvärr smörjde vi in fel ställe och även om höft och lovehandel var fint bedövat hjälpte det inte när det var revbenen som skulle gaddas. För tatueraren hade rätt, det var snyggare att ha det högre upp och det hade jag säkert också förstått om jag hade tänkt till. Som straff blev det smärta största delen av tiden, bedövad var jag på ungefär två av de femtio orden som jag nu för alltid bär med mig. Och så klart var tatueraren från El Salvador, uppvuxen till stor del i USA och bodde nu sedan tio år i Sverige. Så när jag låg där i stringtrosorna (ja, än en gång hade jag inte tänkt till) kunde jag liksom inte svära eller kalla honom fula saker på något av de språk som jag behärskar.

Men, men, varför klaga? För trots smärtan blev det oerhört bra, eller ja till och med fantastiskt bra. Jag är urnöjd, trots att det blev en liten konstig krumelur mitt i som får mig att ana att han stavade fel men försökte rätta till det. Skit samma, jag är glad att det är över och att så mycket blev så bra som det blev. För det är ju faktiskt mig vi talar om, och med mitt facit inför de memoarer med tabbar, fadäser och kalkoner jag snart borde kunna skriva, så är en enda liten oförståelig bokstav inte så himla illa ändå. Även om den kommer sitta där hela livet så hade det kunnat vara ännu värre.

Dumt att tro att förekommande fungerar i mitt liv. Sprang efter att tatueraren, som hade lovat att mitt besök bara skulle ta en timme men tog tre, (eftersom han hade slarvat bort alla mina papper som jag varit så redig och skickat till honom på förhand, bara så att han skulle veta hur jag ville ha det) för att träffa syster med man och barn. Underbart, och plötsligt blev jag gråtmild. Saknar henne, dem, så mycket. Hela tiden. Sade därför högt det som jag faktiskt tänkt på ett tag nu, speciellt när jag satt där i Globen och var trött och för en gångs skull filosoferade utan att svamla iväg. Att jag nu äntligen ska ta mitt förnuft till fånga och flytta till Stockholm. Ont i hjärtat för insikten, men det är det enda rätta. För det är sunt förnuft egentligen, även om jag älskar Göteborg. Nästan alla jobb för min genre finns i huvudstaden, jag har massa nära och kära där som jag verkligen inte träffar tillräckligt ofta, mitt gym har filial eller vad man ska kalla det på säkert tre ställen där jag säkert kan dansa loss och sist men inte minst, Göteborg finns kvar om jag inte skulle trivas med riktig storstadshets.

När mina nära åkte hem satte jag mig först på ett café och grinade en skvätt. Separationsångest och sedan så hadecbedövningen släppt från de där två orden som faktiskt hade lite Emla på sig. Bestämde mig dock för att torka tårarna eftersom det fanns så mycket på agendan som var tvunget till att göras innan tåget gick och för att jag ska orka arbeta hela resan hem. Alltså hastade jag iväg till Pressbyrån, handlade en massa skräp som min PT skulle kunna, och säkert kommer, piska mig för i månader, och som straff kom ju karman på sekunden. När jag skulle betala hittade jag inte min plånbok och jag rafsade stressat igenom väskan, slet upp allt och liksom kastade allt innehåll på golvet samtidigt som en kö bildades bakom mig. Till sist hittade jag mina pengar längst ner och pustade ut en sekund innan jag tittade ner och insåg att alla mina saker nu låg överallt förutom i väskan. Alltså fick jag hysta tillbaka allting än mer stressad (eftersom jag var tvungen att flytta mig för nästa kund) och när jag väl varcklar tog jag min väska och tänkte rusa därifrån, men blev ganska direkt stoppad av en ung kille.

”Ja du fröken, jag tror att du glömde någonting”. Jag tittar upp och ser vad han pekar på, förbannar mig själv för att jag alltid har så förbannat bråttom och därmed kan missa saker. Förbannar tatueraren som har satt plast på halva min överkropp och det faktum att jag därmed bara kan ha en löst sittande t-shirt på mig. Lika bra att göra det bästa av situationen och göra bort mig fatalt. ”Ja, titta där, där ligger minsann min BH, vad bra!!”, skriker jag därför, roffar åt mig den, sliter tag i min väska, springer därifrån och river ner en hylla med Daim på vägen. Att göra en minnesvärd entré är ingenting mot en oförglömlig sorti som följs av dunder och brak. Helt klart ytterligare en sida i självbiografin.

Kort och gott kan man säga att helgen har varit fantastisk på många sätt och vis, samt att den avslutades med en liten fin knorr. Funderar fortfarande på då och då varför allting alltid ska hända mig, men har insett att det väl bara är att acceptera. Och att det kanske finns en anledning. För jag tar ju faktiskt det mesta med en klackspark och ett leende bara det får lägga sig.