Kallar du det våldtäkt?

En bekant till mig är snygg, smart, rolig – ja allt man vill ha i sin närhet. Hon har arbetat på platser fulla av prestige, känner allt och alla och nu när just hon är i full färd med ett projekt blir alla omkring henne som lyriska för att vara med och få en bit av kakan. Tills de får höra att hennes idé handlar om våldtäkt. Att hon har skrivit en bok. Att hon vill motverka övergrepp genom att försöka nå pojkar innan de blir just våldtäktsmän. Att hon har blivit våldtagen två gånger.

Alla älskar en rising star, alla vill vara med på färden. Men det finns få saker som är så tabubelagt som att utnyttja någon sexuellt. Så visst vill alla som hör om hennes fantastiska idé vara med till en början, hjälpa henne med det ena eller det andra, men utan annan förklaring än tidsbrist faller den ene samariten bort efter den andra. Kanske är det för svårt, kanske är det ett för jobbigt ämne att ta i vilket man kanske inte insåg från början när man lovade att hjälpa. Men jag tycker det är tråkigt, att lyfta det som händer i vår vardag är för viktigt för att du inte skall ha tid eller orka. Nästa gång kan det vara din vän, din syster, din bror, din flickvän, din pojkvän. Nästa gång kan det vara du.

Men våldtäkt är svårt. Alla har vi olika benämningar och förklaringar till ordet, svensk domstol inte minst. Strafftider varierar beroende på våldsrubricering vilket så klart inte är konstigt, men det som är rent ut sagt är för jävligt är att gärningsmannen ofta bara behöver sitta av det som känns som en promille av tiden. Jag tror inte att man kan få livstid idag om man döms för ”enbart” våldtäkt, men jag är helt klart säker på att det är så länge som ett våldtäktsoffer lever med det som har hänt. Minst en livstid.

Men vad är våldtäkt? Alla säger olika. Jag vet att där jag kommer ifrån så fick man helt eller delvis skylla sig själv om man var så full att man inte kunde förmedla på ett eller annat sätt att man inte ville ha sex. Samma skuld lades på dig om du var för svag för att våga säga till någon som var äldre, populärare, att du inte var redo. Mia Skäringer skriver i sin bok ”Avig Maria” om en av sina första fyllor som slutade med att hon spydde ner sig på en toalett. Att hon kände hur illamåendet kom när hon satt och kissade varpå hon kastade sig över badkaret och hulkade en bra stund med byxorna nere vid fotknölarna. Det var då hon hörde hur någon öppnade dörren och kom in, och så klart tänker man som läsare att nu kommer någon och hjälper henne. Lägger henne i en säng så hon får sova ruset av sig, kanske kokar kaffe och ger henne vatten. Men inte. Han drar ner gylfen och tar henne mot badkarskanten samtidigt som hon fortsätter att spy, och det enda författarinnan tänker när detta händer är att det äntligen är någon som tycker om henne. Att någon äntligen finner henne så där snygg och sexig som vi blir indoktrinerade att tro att vi alltid måste vara. Ändå var det hon, trots denna kränkande kärleksförklaring mot den egna viljan, som blev kallad hora dagen efter i skolan.

Någon annan än jag som ser vilket oerhört problem vi har? Kanske är det bättre idag, kanske hände bara sådana här saker under 80-talet när lagstiftningen var typ icke befintlig. Men jag tror inte det. Jag vet att det inte är så. Troligen var det därför #mörkertal slog, troligen är det därför som jag känner avsmak för någon som jag vet gått över gränsen. Troligen är det därför jag undviker hans flickvän eftersom jag vet något som hon inte vet.

Du vill vara omtyckt och inte ställa till med problem. Tänket är vidrigt men så oerhört vanligt, speciellt bland unga, osäkra individer som vill räcka till och vara till lags. Även om jag vet min kropp är just min kropp så krävs det mod för att anmäla, då är det lättare för mig att hitta på ursäkter för att överleva. Kallar du det våldtäkt? Nej, mer någon form av passion eller till och med kärlek. Eller i det här fallet av avsmak, ett misstag. Alla kan göra misstag, det var inte han utan spriten som talade. Förbannade dumheter, det är din kropp och det är du som drar gränsen för vad som är rätt och fel. Jag är fortfarande någons vän, någons syster, någons flickvän, och om jag säger ifrån är jag bara starkare.

Och det gör mig ont att veta att min vän som ägnar sitt liv åt detta kommer att stå oförlagd och opublicerad på bokmässan i höst bara för att förlagen officiellt inte har tid att läsa, och därmed ge ut hennes bok. Ta en sväng förbi, köp hennes handbok om hur man stöttar ett våldtäktsoffer. Och om du känner någon i förlagsbranschen, be dem vakna.

Målgruppsanpassa ditt smyglyssnande

Jag försöker vara en god människa. Gör mitt bästa för att tänka före handling och inte göra saker som jag vet är fel. Men ibland är gränsen hårfin, vissa saker är inte riktigt rätt men kan placeras i en gråzon. Man kan liksom inte låta bli. Som det där med att smyglyssna. Jag gör det inte ofta, verkligen inte. Men ibland kan någonting jag hör på avstånd få mig att spetsa öronen, och då kan jag inte låta bli trots att jag vet att det inte är en helt bra egenskap.

Som den där gången på gymmet när jag hade haft klass. Två flickor födda på sent nittiotal hade medverkat och jag hade sett dem förr, nästan varje dag, om inte på klasser så lyftandes vikter eller när de kritiskt granskade sitt måttliga underhudsfett i spegeln. Söta tjejer, verkligen, som egentligen inte har ett endaste dugg att klaga på, och hade de hade vetat hur kroppen förfaller med åldern så hade de nog inte gjort det heller. Men jag säger inget, jag minns precis hur det var. Det var jag som tränade tills kroppen skrek, stod så nära spegeln att den immade igen medan jag bedömde mig själv och sedan satte fingrarna i halsen för att slippa de där sista kalorierna. Så jag är verkligen inte den som borde döma så det gör jag inte.

I omklädningsrummet pratade flickorna om ditt och datt och jag kan inte påstå att jag lade något av samtalet på minnet. Tills en av dem säger att hon haft en fruktansvärd mardröm kvällen innan och målar upp scenario och periferi som det vidrigaste du kan tänka dig. Framför mig ser jag att hon skall fortsätta berätta om död och förintelse, eller kanske något likt min egen värsta mardröm – att någon skall döda mig via kroppstympning med en motorsåg. För övrigt, tack för den bilden Quentin Tarantino.

Oavsett, jag flyttar mig lite närmre för att höra bättre, men håller mig ändå på behagligt avstånd eftersom vi alla är mer eller mindre halvnakna. Flickan pratar på och berättar att hon hade vaknat illamående, med kramp och andnöd och jag tänker att nu så, nu snart kommer kulmen, klimaxet som ska få oss alla att rysa. Förstå därför min besvikelse när hon med tårar i ögonen säger:

”Jag drömde att jag åt kolhydrater”.

Min första tanke är så klart att jag borde lugga denna lilla lintott som uppenbarligen är utan vett och kanske även bjuda på en örfil bara för sakens skull. Min andra tanke är lite klokare eftersom jag kommer ihåg att jag är på en av mina arbetsplatser samt att jag inte tror på våld. Så istället öppnar jag käften och säger rakt ut där jag står i ett par håliga och söndertvättade hipsters:

”Förlåt att jag lägger mig i, men jag kunde inte undgå att höra att ni pratade om att äta, eller ja då inte äta, kolhydrater. Jag måste bara tillägga till diskussionen att om man tränar som ni, som jag, eller ja, överhuvudtaget så är det bra med lite kolhydrater. I måttlig mängd så klart, men det är faktiskt kroppens bränsle. Så klart man kan skippa kolhydrater, men helt är inte rekommenderat om man tränar hårt varje dag och kolhydrater är inte så farliga att man borde gå och må dåligt över dem.”

Jag var där och då ganska nöjd med mitt utförliga inflikande, men det tog inte många sekunder innan jag förstod att tiga verkligen kan vara guld. Speciellt när man är lite halvmosig i ansiktet efter en intensiv klass följt av bastu, inte har mängder med magrutor, är helt osminkad och står där i det som verkligen inte är dina sexigaste underkläder. För flickor som är nästan två decennier yngre än du kommer, om de kan, alltid att döma dig och tycka att du är tant om du, utan att vara Blondin Bella eller Oksana Wilhelmsson, har en åsikt om deras leverne.

Kort och gott, svaret jag fick var lite fnitter, en aning himlande med ögonen och kanske ett suckande whatever. Det var en vuxen tanke att säga något, men inte fullt ut intelligent. För inte bara att jag fick mig en visuell käftsmäll när det kommer till att vissa uppfattar mig som kärring, det spelar heller ingen roll att jag har arbetat med träning i över 10 år när budskapet inte är målgruppsanpassat.

Flickor nyss fyllda 20 kommer aldrig lyssna på vad som är vettigast för kroppen om rådet inte gör dem smalare, fastare och snyggare. Jag borde ha kommit ihåg det. Så nästa gång nöjer jag mig med att smyglyssna och hålla käft.

Karlstad – original, succé och två fail

Man skulle kunna tro att en roadtrip till Sveriges soligaste stad (?) hade kunnat präglas negativt av dålig planering i form av sömnskuld. Få timmar av REM-tid till följd av alkohol, fint väder och allmänt bra terapisnack, men nej, sömn kan man ta igen och adrenalinet som kickar in när man är på resande fot är underskattat. Viktigaste av allt är glädjen, och den fanns där – hela tiden.

Tog tåget från Stockholm till Örebro där jag mötte en fin flicka som nog har mer hopp i benen än jag. Första gången vi möttes, eller i alla fall delade rum, var på en resa som slutade med att vi smög in på ett bröllop, dansade loss och hånglade inlindade i en duk. Allt inför en manlig kollega som troligen fick en prematur ejakulation i hjärnan där och då och var lyckligare än någonsin. Honom hör jag sällan av nu för tiden, men flickan med livliga ben, henne släpper jag aldrig. En fin vän och en karmasjäl, det är ett som är säkert.

Oavsett, efter en sådan rivstart till första häng var förväntningarna så klart höga om att upprepa bedriften även om jag via sociala medier fick lova att undvika vissa saker. För det vet ju alla, om man lovar något framför andra är man ju mer benägen att hålla dessa löften eftersom ingen vill skämmas över sin dåliga karaktär. Alltså höll jag det som jag hade lovat – ish.

Buss till Karlstad och långlunch med en fin vän från förr som jag tränade med för 10 år sedan. Insåg att vi utan att skämmas kunde prata om saker som skedde för ett helt decennium sedan vilket skapade en obehagskänsla. Vi kom därmed överens om att vi från och med nu och framåt inte ska nämna ordsammansättningar som ”för 10 år sedan” eller ”förra decenniet”, tvärtom så skall vi nu endast hänvisa till ”förra”, eftersom det räcker och gör mindre ont. Det är dumt att ljuga, men om du är medveten om vad du gör, och om det får dig själv att må bra, då är det alltid en bra idé. Där kom visst en lögn till.

Planen var att dricka bubbel i en park, och lustigt var att jag och flickan med spring i benen inför detta började att deala. Vi var inne i en butik med skämtsamma produkter och jag såg det som skulle kunna vara världens fulaste midjeväska, skapad som en uppskuren vattenmelon. Glad i hågen föreslog jag att min väninna skulle ha på sig den på kvällen, varpå hon gick till motattack med att jag skulle bära en lösmustasch. Kriget var i full gång och avslutades med att vi gick ut ur affären, nöjda och glada, med nya attribut, hon med den sedan länge impopulära midjeväskan och jag med ett diadem med skrikigt ärtgröna attiraljer. Jag kände mig som en vinnare.

Den känslan försvann så fort jag förstod att midjeväskan inte syntes speciellt runt min väninnas taniga midja och att jag gick omkring i Karlstad med stora, neongröna, fjärilsöron. Att min utstyrsel var så extrem att folket på gaten inte ens lade märke till hennes töntiga detalj. Dagens största fail, helt klart, men har man lovat något så har man. Istället för att skämmas gick vi till grönområdet bredvid älven och jag drack rejält med bubbel för att glömma diademet och minnas flottracet där vi i Inferno vann best in show och då jag stod högst upp på den mänskliga pyramiden.

Bubblet blev till middag på hotellet dit Bingo Rimér med fru dök upp. Tydligen fyllde någon gammal dokusåpakändis år, så vi flydde från kändiseliten vår vana trogen och tog oss till visfestivalen ”Putte i Parken”. Trevlig tillställning, men fylld av det som jag kallar för värmländska original och som knappt höjde ögonbrynen över att jag var utklädd till en fjäril som nästan tappade byxorna (hade tydligen fått på mig en storlek för stora byxor) och därmed visade trosorna i kön till ölståndet. Fail två, för trosorna hade jag ju lovat att hålla för mig själv.

Blev utsatt för ett tafatt försök till uppraggning (tror jag) och den lilla pojken trodde att jag var blott 21. När jag berättade min rätta ålder ville han se mitt körkort och efter uppvisande av detta försvann han lika kvickt som en skållad iller. Istället kom en medelålders man, som stämplat ”Putte i parken” i pannan, fram och ville umgås. Det spelar egentligen ingen roll när man är i Karlstad, ingenting har förändrats sedan ”förra”, originalen är desamma. Å andra sidan kanske de tänkte samma sak om mig, eftersom jag faktiskt stod där iförd en illgrön huvudbonad med spröt.

Efter ”Putte i parken” blev det ett vätskestopp på hotellet innan det var dags för nygamla Verket. På min tid hette det Nöjesfabriken, och det heter det stundom fortfarande, men nu hade man adderat en fin utegård. Jag träffade en röd hatt som letade tändare och den hatten fick jag sedan ha kvar till stängning. Vi sprang på två avhoppare från en svensexa, varav den ena killen hade problem med att reglera den egna röststyrkan vilket resulterade i en del vansinnigt roliga utbrott från hans sida och mängder av rosé i mitt knä.

Dagen efter var det två trasiga töser som vaknade. Fick inte i oss speciellt mycket till frukost och sov hela vägen tillbaka till Örebro. Jag åkte vidare till Stockholm efter flera långa kramar och sedan höll denna slitna dam sig undan solens strålar resten av dagen, precis så bakfull som man är en succéfull dygnresa.

Nu; ny vecka, nya upplevelser och nya kalas. AW ena dagen på Thaibåten, AW andra dagen med fina före detta kollegor från Scan om vi lyckas synka våra kalendrar, och på fredag kommer en av världens bästa tjejer hitkuskandes från Helsingborg. Bjuden på tre fester bara på lördag så vi får se hur detta går – viktigt är dock att minnas ett löfte som jag både high five:ade och tog i hand på i helgen. Från och med den 1 september till den 1 december skall jag vara nykter, endast tre frikort tillåtna. Och nu har jag delat med mig av detta löfte officiellt, så då måste jag ju hålla det.

putte i parken

Livet är inte alltid rättvist

Vaknade upp och insåg att det idag är exakt två år sedan jag var på min mammas begravning. Och igår läste jag att en f.d. kollega nyligen förlorat och begravt sin man, 2-barns far och endast 37 år gammal. Livet är inte rättvist. En annan fin vän till mig har en liten dotter som drabbats av leukemi. Jag grät när jag fick nyheten via sociala medier, för flickan är en glad unge som nu tillsammans med sin familj går en tuff tid till mötes. Empati, och jag önskar att jag kunde ta över hennes smärta, hennes föräldrars och släktingars sorg. Men det finns ingenting som jag kan göra, även om jag verkligen önskar att så vore fallet. Ibland blir jag stum, matt, och mediterar över vad som är meningen med de prövningar som sänds i vår väg. Om det finns en mening eller om det bara är livets djävulskap som dyker upp när man är för lycklig. Jag tror på ödet, men förstår det inte.

Frustrerande och man inser att vissa saker kan man inte kontrollera. Och när man tappar kontrollen då kommer paniken, oavsett om man är förälder, partner eller vän. Jag ser det, känner det, dagligen.

Fy fan för sjukdomar. Fy fan för död. Fy fan för cancer.

Ingen ska behöva se någon man bryr sig om må så dåligt, ingen ska ta sig igenom att förlora en älskad. Ändå vet vi att vi alla på något vis kommer att gå den vägen förr eller senare. Och man kan inte jämföra sin sorg med andras, för det finns ingen som vet vad du går igenom. Just nu, just då, just där. Ingen vet. Alla kan försöka förstå, alla kan skicka hjärtan på Facebook. Men ingen vet.

Jag hade ingen vidare kontakt med min mamma, avsade mig den för många år sedan. Så när hon dog var hon redan död för mig sedan länge. Hårt kan tyckas, men min bearbetning att komma över saker från min uppväxt var inget som skapades och fullgjordes över en dag, det tog ett decennium. Och begravningen var fortfarande psykiskt jobbig, i varenda cell i min kropp. Idag har jag förståelse för hennes beteende och jag har förlåtit, men det är enbart för min egen skull. För att jag skall kunna gå vidare. Ändå blev jag, och blir fortfarande, extremt påverkad av att höra att människor som jag bryr mig om, folk som jag har sprungit på i livet och som har lämnat någon form av avtryck, upplever den smärta som jag inte unnar någon. Död och sjukdom kommer aldrig passande, men om man inte ens är halvvägs i livet, då är det för tidigt. Alltid.

Så klart kan jag inte förstå, inte fullt ut. Men måste jag det, eller räcker det att jag känner empati? Jag kan inte svara för alla, men då jag själv hade en ganska så livsavgörande händelse nyligen, i den situationen måste jag svara ja på min egen fråga. Åtminstone i mitt fall hade lite empati, lyhördhet, förståelse och kärlek räckt långt. Så var lyhörd, lyssna på riktigt på den som behöver det. Se till att finnas där på dennes villkor, aldrig dina egna.

Därför uppmanar jag er alla att alltid dela era känslor och tankar, tystnad hjälper ingen utan kan istället förstöra eftersom den egna tolkningsförmågan kan koppla in. Istället, om du älskar, ta tillfället i akt och säg det, ofta. Om du inte älskar, eller till och med avskyr, ödsla ingen energi och lämna situationen, personen, eller vad det än är, bakom dig. Känn för andra och det som de går igenom, var en medmänniska och försök att relatera utan att ta över. Våga tala om för de som du bryr dig om vad de betyder. Om inte kan du komma att ångra dig om livet förändras eller sorgligt nog tas för givet, om möjligheten inte längre finns att tillgå.

Må bra, välj glädje och lev idag. Ta inte för givet att det finns en morgondag, men planera inför framtiden. Svälj din stolthet, dina konsekvenser och ta ditt ansvar, då blir livet behagligare både nu och framöver. Tillåt dig själv att ibland krypa till korset även om det inte är du som gjort fel, för det gör dig till en större människa. Slopa prestigen, för den kan få dig att förlora det bästa du har. Älska med hela hjärtat. För livet är fortfarande inte alltid rättvist.

Kristian Gidlund, svensk författare, sommarpratare och journalist, gick bort i cancer och lämnade ett oerhört tomrum efter sig. Innan han dog satte han ord på som det som jag vill beskriva ovan. För mig krävdes det nästan en hel A4, för honom bara några rader.

Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.
Paradiset kan vara en plats på jorden.

Kristian Gidlund 1983-2013

14ord