Jag blir så äckligt trött!

Vi kommer utrota oss själva och vår egen ras. Jag blir mer och mer säker för varje dag som går, för är det inte krig, terror eller annan bedrövelse, då är det banne mig elakhet på hög nivå. Dumhet och drama, och lögner trots att man blir motbevisad och avslöjad. Vad fan är det för fel på folk? Eller är det bara vi, kvinnosläktet, som ständigt skiter i det blå skåpet, trampar runt i vår egen avföring och gnäller över andras dåliga hygien?

Får man generalisera? Jo, kanske om man tröttnar och jag gjorde det nu. Nyss. Jag blir så jävla trött. Precis när jag fick höra hur personer, kvinnor och mina vänner (läs var mina vänner), gräver en medveten grop för andra men sedan gör ett gasellhopp och hamnar själva däri efter att först minst en gång ha skjutit sig i foten. Då blir jag äckligt trött.

Jag tror att jag är hälften karl, i alla fall i huvudet. Det skall vara enkelt, tydligt och rakt på sak, då trivs jag som bäst. Och det skall vara ärligt, jag vill känna att det jag åstadkommer eller det jag presterar det skall jag vara stolt över. JAG. Och jag hade aldrig varit stolt om jag hade kommit dit jag är idag genom att prata illa om andra, placera knivar i diverse ryggar eller gräva gropar där andra kan falla illa. Kanske hade jag tagit mig längre, kanske hade jag nått ett slags karriärlik kulmen om jag valt en mer bitchig väg, men det spelar faktiskt ingen roll. Till syvende och sist är det mig själv jag skall leva med, det är mina handlingar som jag skall stå för och det är konsekvenserna från mitt handlande som jag skall hantera.

Jag tror att om du pratar illa om någon, eller sprider något du tror men inte vet säkert är sant, då mår du inte speciellt bra själv. Du kanske har dåligt självförtroende och söker bekräftelse. Vill vara populär, vill vara omtyckt, vill vara häftig. Och om du sätter det i system, att ständigt skapa intriger, då är jag helt säker på att det är du som kommer få tillbaka det. Ordentligt. Det finns ett amerikanskt uttryck som jag är helt säker beskriver hela processen. What goes around comes around. If you decide to behave ignorant, it will bite you in the ass. Och i det här fallet är ”it” samma sak som karma, det är jag helt säker på.

Det har varit mycket med det här det senaste, en person pratade strunt om mig och det kom fram på avigvägar. En annan gjorde någonting riktigt, riktigt dumt mot en vän. I båda situationerna valde personerna att inte stå för sina handlingar, utan blåljög fullt ut. Trots att det finns saker som bevisar deras elaka beteende. Och när det kommer fram att det är lögn, senast igår, då är det tydligen lämpligt att spela offer och ljuga ännu mer. Och det enda jag tänker är varför?

För om du kan lägga energi på att prata illa om någon, då har du säkert kraft att ta upp det med personen det berör istället. Få den rätta historien, veta alla sidor som hör en bok till. Och om du nu missuppfattat, varför är det så svårt att be om ursäkt? Om du nu gjort något fel, varför är det så svårt att säga förlåt? För tro mig, ju mer man trampar runt i sin egen skit, eller som jag sagt förut, pissar någon på ryggen och sedan låtsas som om det har regnat, då är det väldigt svårt att förlåta.

Men visst, lås in dig i skåpet, släng bort nyckeln och se till att bajsa där du äter om det är det du vill. Då kommer jag sortera bort dig snarast möjlig, eller just ja, det har jag ju redan gjort.

Var en man.

Var en kvinna.

Oavsett, stå för vad du har gjort. Om inte, förr eller senare kommer det komma ikapp dig.

Mitt krig

Jag läste en krönika av Jonas Gardell häromdagen. I sann prideanda berättade han om den kamp som han och många med honom har genomlidit bara på grund av sin sexuella läggning. Han beskrev tiden då HIV och AIDS kallades för bögpesten och betydde en långsamt förtvinande död. Han skildrade utvecklingen från den tid då det sågs som en skam att älska personer av det egna könet, tills dagens datum då annan sexualitet än den heterosexuella ses som normal. Av de flesta i alla fall, men inte av alla. Vi har kommit långt men inte tillräckligt, och jag vill förstå precis vad detta slag har handlat om. Jag vill att alla skall förstå, för ur förståelse uppstår förändring. Men jag kan inte ta in det helt, inte fullt ut, för det var inte min strid.

Mitt krig är av annan art. Året är 2014 och ändå är det i mångt och mycket svårare för kvinnor än för män att lyckas i många situationer. Att göra karriär. I löneförhandlingar. Att tas på allvar, speciellt i mansdominerande genrer och situationer. Ekvationen är redan svår, lägg då till en medfödd solbränna, den komponenten gör allt än mer omständligt. För även om väldigt många människor inte främlingsfientliga så finns det ändå en förutfattad mening som ligger oss invandrade i fatet.

Min pappa, den sanne 40-talisten och Gudfadern, sade en gång att han aldrig hade anställt någon som jag. Trots mitt breda CV, trots att jag talar x antal språk och trots den mängd av erfarenheter och meriter som jag faktiskt besitter. Anledningen? Jo, först och främst för att jag är kvinna, för som han sade, det blir bara tjatter och konflikter om man anställer kärringar. Andra anledningen var för att jag har utländsk härkomst. Invandrare är ofta konfliktsökande, bekväma, oförskämda och slarviga, och vem vill ha en sådan anställd. Och även om jag har ett prydligt yttre så ser man ju att jag inte är av svensk härkomst.

Så klart fick den här tösen, då endast dryga 20 år, någon form av frispel och började spotta och fräsa. Jag skrek om jämställdhet och att alla människor är lika mycket värda, att man aldrig få dra alla över en kam eftersom det finnas både ädelstenar och rötägg inom alla folkslag. Och hur kunde han säga så som har en dotter, en ung kvinna, som inte är ljus i hyn, men som han vet är driftig, kompetent och högt aktad av sin arbetsgivare.

Jag tror jag vann den hätska diskussionen. Om man nu kan kalla insikten, av att många människor har förutfattade meningar, en vinst. För givetvis är min far inte ensam om sina åsikter även om han är en ytterlighet, många tycker mer eller mindre som han. Så jag, och många med mig, kämpar inte bara lite extra för att vi är kvinnor. Vi prövas än mer för att vi har det ursprung som vi har, men det kan ingen förstå som inte har utsatts för detsamma. Man kan inte kräva att någon som inte har den erfarenheten skall ha den förståelsen.
Man måste lära sig att kriga, vara stark och ta på sig någon form av pansarhud som ingenting tar sig igenom. Inte glåpord, förnedrande blickar eller andra visuella nämnare som kan såra dig eller ännu värre, göra dig osäker. Du väljer hur du reagerar. Mannen på Coop som häromdagen vände sig till ett kassabiträde, nickade mot mig och frågade om ”den där” var färdig snart, honom hade jag velat klappa till. Men jag väljer hur jag reagerar och ett sådant beteende hade gjort mig till den grobian som han tror att jag ändå är. Jag ville inte ge honom den tillfredsställelsen, så jag svarade på ren göteborgska att hon, eller ja den du kallar för denna där, hon är klar alldeles strax. Men farbror får allt ställa sig i kön och vänta på sin tur, för i Sverige har vi minsann något som heter kösystem.

Fantastiskt barnsligt jag vet, men i stundens hetta tröt min pedagogiska ådra. Jag är bara människa. Det är väldigt sällsynt att jag upplever sådana situationer och det är än mer exceptionellt att jag väljer att öppet reagera. Oavsett mindes jag att pennan, ordet, är starkare än svärdet och jag såg hur han tog åt sig, skämdes, och säkert mådde sämre efter mina ord än vad han hade gjort om jag hade skadat honom fysiskt.

En väninna sökte hundratals jobb men fick, trots ett utomordentligt CV, inget jobb. Hon sa att det berodde på hennes icke svenskklingande efternamn och jag kom än en gång att tänka till. Så klar finns det orättvisor i världen, så klart finns det främlingsfientlighet. Så klart kan segregering ske på grund av rasfördomar, men trots att jag genom åren sökt mängder med jobb som jag inte har fått så har jag aldrig sett mitt ursprung som en anledning. Tvärtom har jag tänkt att personen som slutligen fick tjänsten säkert var mer kompetent än jag, en tanke som därefter har sporrat mig att bli än bättre och prestera än mer. Kanske är jag dum som inte vill förstå det som kan vara de verkliga skälen, men samtidigt tror jag att min dumhet kommer via överlevnadsinstinkt. Det man inte förstår det kan man heller inte må dåligt över. Sedan, jag vill ju faktiskt inte vara på en arbetsplats som inte vill ha mig där och istället för att klaga kan du välja att lägga din energi på att utvecklas och bli mer konkurrenskraftig. Vi får inte använda andras beteende och reaktioner på vårt ursprung, vår sexuella läggning eller vårt kön som ursäkt för att ge upp, sluta kämpa eller än värre, acceptera dessa felaktiga förhållningssätt.

Du kan alltid söka efter något dåligt, eller i alla fall sämre. Du kommer att finna det i allt om du nödvändigtvis måste leta. Vissa saker är tydligare än andra, och ja vi lever i en mångfald som tyvärr präglas av segregering. Dock, det är du som bestämmer hur vår omvärld skall påverka dig. HBTQ-rörelsen har haft en resa kännetecknad av både uppgång och fall men har inte slutat att sträva mot en mer jämnställd värld. Rasism är i sig en vidrig bergochdalbana som skapar illamående, men kampen för människors lika värde fortgår med både framsteg och bakslag. Trots att det inte alltid är lätt, inte ständigt en dans på rosor, måste du fortsätta slåss för det som du står för.

Jonas Gardell skrev ”Frihet är inget man får till skänks, frihet erövrar man!”. Livet är inte rättvist, detta kan vi slå fast, och utifrån den förutsättningen bör vi kämpa. Enskilt och tillsammans. Jag tror det sitter i psyket och det är upp till oss själva och människorna omkring oss att bygga upp en benhård, självständig fasad som står stadigt i livet. Det är upp till dig om du vill uppleva din frihet. Du måste orka, våga ta fighten, ta för dig och låt utvecklingen föra dig till just ditt mål även om det tar tid. Du måste, för din egen skull.

Det är du som formar din framtid.