Det finns en liten Sverigedemokrat i mig.

”Det är för djävligt! Sverigedemokraterna är Sveriges 3:e största parti, 13 % av vår befolkning röstade på dem, folk måste ju vara helt djävla tappade? Ska du inte skriva något? Blogga – du som har så många följare. Du som hatar rasism, homofobi och allmän segregation – skriv något, gör något! Fan vart är vi på väg”.

Någon som känner igen frustrationen i ingressen ovan? Jag vet inte hur många som mailat mig, ringt mig, tagit upp det öga mot öga och därmed bett eller till och med beordrat mig att kommentera den bruna våg som sköljer över Sverige. Men jag har valt. Jag väljer. Att inte göra det. Inte på det sättet.

13 % av vår befolkning röstade på Sverigedemokraterna. Så klart har jag en åsikt om det, men väljer att tro att bara för att man lade sin röst på detta parti så är man inte rasist. Jag vill fortsätta att hoppas på mänskligheten. Jag vill inte tro att man är främlingsfientlig bara för att man är SD-anhängare. Visst, mycket pekar på att en majoritet i partiet besitter sådana åsikter, men det är klart att man inte behöver vara främlingsfientlig. Jag väljer idag att försöka, via den här texten, att inte lägga en värdering i att människor röstar på ett missnöjesparti – att de tycker att det inte finns ett bättre alternativ än att rösta på ett parti som utpekats som rasistiskt och fascistiskt trots att dessa personer inte håller med om just de rasistiska och fascistiska delarna I manifestet, för det är en helt annan diskussion. Vad ett sådant röstande resulterar i känner jag förbannat starkt för, det gör mig alldeles för arg för att jag skall kunna diskutera det hela på en sansad, mogen och rationell nivå.

Därmed fokuserar jag istället på frågan om just rasism. Ja, jag som är mörk i grund och botten känner av det idag lika mycket som under flyktingvågen på 90-talet och jag ser hur det sticker i ögonen på vissa när jag kommer hand i hand med min jämförelsevis bleke pojkvän från Finland. Men ändå. Jag vägrar tro att 13 % av vårt lands befolkning är rasister. För det vet jag att de inte är. Baserar min åsikt på att jag känner människor som röstat på just Sverigedemokraterna och visst, alla kanske inte har förstått partiets ideologi och förstår innebörden av deras agerande (vilket är ytterligare en diskussion som gör mig förbannad, men som sagt, det är inte den diskussion som jag väljer att fokusera på här), men över lag så är det spridda skurar från min bekantskapskrets som röstat på SD. Gamla klasskamrater, bekanta från nu och förr av alla de folkslag, mina före detta grannar som kommer från Syrien och sist men inte minst, några av mina nära och kära familjemedlemmar.

Man kan helt enkelt bara tycka att invandrarfrågan inte sköts bra i nuläget och vill se en förändring, det tog mig oerhört lång tid att förstå det. Att det faktiskt inte behöver vara svårare än så, och visst man kan kalla dessa människor för icke pålästa, att de inte förstår, och så kanske är fallet, men är det inte viktigare att hitta pudelns, problemets, kärna, än att kasta sten? Lös den grundläggande svårigheten och arbeta utifrån det så slipper vi lägga röster på ett missnöjesparti enbart för att visa vår förtrytelse.

Alla är inte rasister, men det jag är säker på är att alla är rädda. Rädda för det främmande, rädda för vad som komma skall och rädda för att inte ha någon form av syndabock. För allting blir mycket lättare om du har något eller någon att skylla på, och just nu är allt muslimernas fel. Innan det så var det de homosexuellas fel, innan dess judarnas fel och allt som oftast sedan urminnes tider tills nu – så är det kvinnornas fel. Alltid segregation, aldrig samverkan eller ett lugn som hör ihop med att leva i frid. Om någon som invandrat begår ett brott, då vill Sverigedemokraterna skicka tillbaka denne till sitt hemland, och jag förstår att rädslan för en ökad brottsvåg tar över 13 % av Sverige. Förstår, och det kanske finns en minimal Sverigedemokrat i mig, men jag håller ändå inte med. Ingenstans.

Jag förstår enbart för att jag vet att rädsla kan förmå den bäste att tappa sin medmänsklighet och att det just är sådana känslor som spelar på segregationens lyror. Ingen tänker på den svenske förbrytaren, för de finns ju också. Men hen kan vi inte skicka bort som en quick fix, problemet hen kan inte sändas bortanför våra landsgränser, utan istället hamnar hen i ett av våra fängelser och blir istället en kostnadsfråga som inte speciellt många tänker på.

Det är lättare att generalisera och hitta en anledning till att vårt land haltar, och det är rädslan som leder till att hela grupper av människor blir just den anledningen. Det är rädslan som leder till all form av rasism, segregation, utanförskap. Jag förstår att många är arga, förbannade över att Sverige visar tecken på att bli ett högerextremistiskt land. Jag har också varit arg, och är det nog delvis fortfarande, men inser att min ilska inte är värd någonting – tvärtom stjälper den istället för att hjälpa. Och egentligen är jag ju rädd, ingenting annat. Vad kommer hända med mig, mina barn? Hur ser framtiden ut för oss med mörk hy? Det är ingen som vet, så det enda du kan göra är att rusta dig och de dina. Skapa vinnarskallar som står fast när det blåser. Lär ut att respektera det okända – men var inte rädd.

Vi måste råda bot på rädslan för det okända, förinta den känslan. Istället för att lägga energi på att 13 % av svenska folket röstade på ett parti som står för allt annat än medmänsklighet, välj att lägga din kraft på dialog och öppenhet. Välj att se att 87 % av vårt folk faktiskt röstade tvärtom, på någonting annat än Sverigedemokraterna. Varje gång jag ser i sociala medier att någon skrivit något nedvärderande om SD så tänker jag att det till syvende och sist blir fel -missvisande. För all publicitet är bra publicitet och vi lever fortfarande i sympatisverige där alla under dogs skall lyftas, oavsett politisk, moralisk och etisk bakgrund.

Det är rädslan för det okända – rasismen – som vinner på att människors skräck, det är Sverigedemokraterna som vinner på all uppmärksamhet – bra som dålig. Än mer rasism skapas när det blir ett tydligare antirasisterna mot rasisterna, vi mot dem. Om du kallar en hel grupp med människor utan undantag för rasister, vad gör det dig? Det får inte vara vi mot dem, det måste vara vi Fler

Annonser