New York i mitt hjärta

Nytt år, Nystart. Nya möjligheter. Redovisas drygt tre veckor för sent, men jag säger som vanligt, bättre sent än aldrig. Skrivandet är för minnet, och så länge du minns historierna som du vill förmedla kan du så göra vid tillfälle. Känner jag.

Det gamla året avslutades och det nya påbörjades i NYC. New York City – the love of my life. Med människor som jag älskar och som älskar mig. Ljuvligt, underbart, alla hästar i hagen och hejdlöst mycket jordnötssmör som för övrigt skapade en alldeles egen bilring runt min midja. Så värt, jag visste för varje tugga vad jag gav mig in på, men fortfarande så värt. Och gott. Familj och vänner, allt var njutningsfullt. De sa att jag såg likadan ut som för 20 år sedan men nu med en vuxen människas aura. Att även om jag måste visa upp min legitimation för att bevisa att jag har åldern inne så skvallrar mina ögon om erfarenhet, lycklig och god men samtidigt svår och sorglig. Ögonen är själens spegel fick jag höra, och jag fick tips om allt från mascara till färgade linser. Säga vad man vill om mina underbara amerikaner, men de är verkligen högt och lågt, växelstyrkan mellan djupa samtal och ytliga konversationer är en evig rytm som skapar den där härligt konstiga känslan av att vara hemma, av trygghet. Och just trygghet har jag behövt länge nu.

Shoppingen var på en otroligt hög nivå och jag har numera hjälpt Mr Michael Kors att öka sin omsättning rejält. Inte så att han kan gå i pension med ett leende på läpparna bara för min skull (det är jag dock säker på att han kommer att göra ändå när det väl beger sig) men jag har i alla fall sett till så att han på min bekostnad kan unna sig en fin weekend på Bali eller dylikt. Jag har alltid sagt att pengar och/eller materiella ting inte gör dig lycklig, och det håller jag fortfarande fast vid, men jag måste ändå erkänna att jag blir lite varm och fnittrig när jag tittar på alla de fina saker som faktiskt numera är mina. Visst, insikten om att jag kommit hem lite fetare och väldigt mycket fattigare kan skölja över mig som ett bad i en vintervak, men det gör faktiskt ingenting. Inte just nu. Jag kan träna och svettas bort jordnötssmöret och har jag en gång lyckats spara ihop till en redig buffert så kan jag göra det igen, ge mig en månad eller två så är allt återställt samtidigt som jag har fina saker som jag aldrig trodde var möjligt att lilla jag skulle unna mig eller ens ha råd med.

Maten var fantastiskt, men som vanligt för stora portioner. Fast det är bra när det är flera som kan dela, och konceptet doggy bag är ju ultimat när man inte vill slänga mat eller kanske behöver matlåda till morgondagen. Jag som inte är så väldigt stor i maten önskar att just doggy bags hade kunnat vara än mer implementerat i det svenska samhället, å andra sidan så har vi ju inte riktigt kulturen att springa runt med matresten på stan. Amerikanarna stoppar ju vant in frigolitförpackningarna i bilens baklucka, i ett fack där lukten inte sprider sig. Jag i min tur vet egentligen inte om jag vill ta med resterna från middagen på krogen och så vidare… Oavsett, det tål att tänkas på och jag hoppas på att någon som är mer utav en idékläckare än jag finner en bra lösning så att vi slipper slänga mat, men ändå gör systemet smidigt och accepterat i vår vardag. När jag ändå är igång och letar problemlösare, är det inget som vill skapa en produkt i form av en ”droppkork” för Bag in Boxes? Det finns inte idag och jag tror att det finns en stor efterfrågan – i alla fall bland folk i min bekantskapskrets.

På nyår var vi på en rejäl fest. Ett vackert hotell, 900 personer, en fräck DJ och en öppen bar. Jag fungerar fantastiskt bra med människor, fullkomligt superbt med de flesta DJ:s, men sådär med öppna barer. Det lilla hyfs jag har liksom försvinner. Visst är det konstigt att även den som inte är snål (för det är jag inte) får någon form av glupsk och girig ådra när saker och ting är gratis. Jag kan mina gränser när det kommer till alkohol rätt väl, jag har lärt mig den hårda vägen och brukar lyssna på kroppens signaler, men en öppen bar fick mig som alltid att dricka mer alkohol än vad som för syftet var nödvändigt. Och när jag gjorde det blev jag som vanligt snyggare, roligare, smartare och allmänt bra. Suck – att man aldrig lär sig. På grund av mitt alkoholintag tänkte jag därmed inte till när jag passerade damtoaletten och insåg att det inte var någon kö, tvärtom kände denna lilla nödiga flicka det som om hon hade vunnit på triss. Jublade över att slippa vänta, så in på toa, av med byxdressen, suckade av välbehag när jag äntligen fick kissa, men det var då jag hörde den. Nedräkningen. Och jag tänkte att ”Oj, jag kommer missa tolvslaget för att jag sitter på toa”.

Hade jag varit nykter så hade jag ju absolut kopplat att det fanns en anledning till att damtoaletten (som annars är helt överbefolkad) var helt öde. Nu var jag istället på fyllan tvungen att kissa klart på fem sekunder, dra på mig världens tightaste byxdress, ordna ett glas skumpa för att sedan på världens vingligaste klackar kasta mig ut i folkfesten för att skåla. Nej, så klart. Det gick inte, långt ifrån. Jag försökte inte ens. Istället valde jag att kissa färdigt för någon sade en gång att ”Det du gör på tolvslaget, det kommer att symbolisera resten av ditt år”, och alla som har varit riktigt nödiga vet hur ljuvligt det är att gå på toaletten när man verkligen måste. Den lyckan får gärna prägla mitt 2015 tänkte jag och satt kvar tills jag var klar. Sedan att jag inte lyckades få på mig byxdressen ordentligt utan fick leta upp min väninna som fick klä på mig, det är en annan historia. Det finns många helt galna historier från denna kväll som jag inte vill kännas vid riktigt men eftersom väninnan, och tillika påkläderskan i detta fallet, är troende och inte dricker minns hon ju allt, alltså är det bara att bita i det sura äpplet och acceptera att även det som hjärnan gjort sitt yttersta för att förtränga, det har hänt. Oavsett, vi hade riktigt roligt och jag är enligt flertalet utsagor ett trevligt fyllo. Det är det viktiga.

Jag fick möjlighet att göra alla saker som jag ville uppleva, besöka alla de sevärdheter som jag ville se. Det muslimska bröllopet var vackert men annorlunda, Ground Zero var känslosamt, Times Square färgstarkt och allt annat fantastiskt minnesvärt (förutom nyår som är delvis bortglömt). Det enda som jag med facit i hand hade kunnat vara utan var att vi gick på spa, min julklapp till min bästa vän. Döm om min förvåning när det visade sig att det inte bara kostade att få en behandling, det kostade också nära tusen kronor per person att träda in på anläggningen. Alltså var jag nära 4000 kronor fattigare efter två timmar vilket i sin tur är nästan så mycket som jag betalade för min nya spis förra veckan. När man sätter saker i proportion till varandra så kan de förete sig knasigt fjantiga, åtminstone i min värld. Två timmar som förvisso gjorde gott, men jämför det med något som jag skall använda mycket och länge. Men massagen kanske var fantastiskt bra, den kanske var värd pengarna? Jag svarar nja på den frågan, för den var inte dålig, men fortfarande har jag svårt att motivera en så dyr behandling när den inte utförs av någon som ser ut som Lenny Kravitz, eller innefattar en magisk inpackning som ger mig rakt hår i över ett år. Typ så. Mycket svårt att motivera prislappen. Speciellt när man i denna, för mig hysteriska, summa endast utöver en behandling fick en tandborste. Löjligt, och så klart blev jag lite vrång och trotsig när notan kom så jag tog två tandborstar bara sådär på pin kiv. Då kändes allt lite bättre.

Kort och gott, två underbara veckor i USA, och jag kom hem till Sverige fylld av kärlek, energi och mängder av nya kontakter och underbara minnen. Den bästa semestern på flera år, så välbehövlig och jag längtar redan till nästa gång. Livet är kort, passa på att gör det bästa av det när du har möjlighet och lägg din energi på saker som gör dig lycklig. 14ord

Annonser

Min nya diagnos

Nytt år, Nystart. Nya möjligheter. Drygt tre veckor för sent. Men bättre sent än aldrig. Skulle ha skrivit i anslutning till nyårsafton. Jag skulle. Men det blev inte så.

Jag vet inte hur många gånger jag lovat bot och bättring. Att jag ska bli bättre på att skriva. För nu, just nu, eller snarare just då när jag säger det, ser jag ljus i tunneln och jag tror mig hinna med att göra det som jag älskar mest av allt. Ni hör ju, det är helt stört. Jag tror att jag ska hinna med det som egentligen är det enda som jag vill göra. När skrivandet tvärtom borde vara det enda som jag prioriterar att hinna med i och med att jag älskar det. I och med att det får mig att må bra. Ändå har jag satt annat och andra före mitt eget välmående och det var först när universum gav mig en rejäl käftsmäll som jag insåg vad jag hade gjort. Igen.

Det är bara du som ansvarar för ditt eget liv, det är upp till dig och ingen annan att ta tag i dina demoner och det är du som står för din egen utveckling. Det är bara du som kan skapa förutsättningarna som behövs för att du skall nå dina drömmar.

Sagt och gjort, en del av det som jag trodde att jag sparat ihop till ett hus valde jag att istället investera i mig själv och självinsikt präglat av lycka är det som jag funnit på vägen. Nog för att jag gått till psykolog förr, men denna gång var jag trasig, sönder på så många vis. Kunde inte sätta fingret på det men var helt övertygad att jag var ful, äcklig och korkad. Jag som nästan alltid springer omkring och är sprudlande glad, tacksam och full av energi. Nästan. Alltid. För tro mig jag har mina svackor, men de är, har i alla fall varit, väldigt sällsynta. Och så plötsligt inser jag att det senaste halvåret har varit en enda svacka men jag förstår inte hur jag hamnade där. Du faller, ingen tar emot dig och fallskärmen som du verkligen behöver just nu sålde du på Blocket en svag stund när förnekelsen var stark. Dumt. Väldigt dumt.

Hur ända in i helvete hamnade jag där? Senast igår fick jag höra att om du kan hamna där, då kan det hända vem som helst, och kanske är det så. Men det är helt klart så att jag har en trend i mitt beteende och det var det som var min huvudfråga när jag började gå till Jane. Jag kan idag säga att det är det absolut bästa jag någonsin gjort, hon bärgade den båt som var på väg att kantra fick mig att förstå mitt beteende utifrån min uppväxt. Och hon satte ett ord på det. Ett ord som jag hört förut men inte förstått så som jag förstår det idag. Och gav mig verktyg för att hantera det som aldrig någonsin kommer att försvinna men som man kan lära sig att leva med.

Medberoende.

Det är en evig kamp, jag förstår det, men min självinsikt ökar hela tiden och jag kommer att fortsätta att gå till Jane. Det lustigaste med hela kråksången är att ingen av mina nära och kära är förvånade, alla har vetat att jag är medberoende och jag tror till och med att vi har pratat om det. Men ändå har jag inte fattat. Jag. Har. Inte. Förstått. Förrän nu, men hellre sent än aldrig. Senast förra veckan träffade jag någon med samma bakgrund och därmed samma problematik som jag, men som inte heller visste varför vi beter sig som vi gör. Varför vi alltid sätter oss själva sist. Det kändes faktiskt underbart att kunna berätta, förklara varför. Att veta trots att jag inte riktigt förstår det hela fullt ut själv, men det är så skönt att äntligen inse vad jag har gjort för fel alla dessa år när de handlar om relationer till andra människor.

Det bästa man kan göra i livet, det är att investera i sig själv. Jag förstår det nu, ser resultatet av det och tänker fortsätta. För om du inte reder ut din egen skit kan du inte älska dig själv. Och du måste älska dig själv för att kunna älska andra.

Läs mer om medberoende nedan. Texten är ett utdrag av mig och tagen från Wikipedia.

Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist, narkoman eller annat destruktivt eller problematiskt beteende. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. En del lär sig detta beteende redan som barn medan andra har lärt sig det senare i livet. Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra människors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrast när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att andra människors fel är deras egna beteende.

medberoende