Jag passar inte som fejkfinne

För mig finns det ingenting som att bli sådär riktigt svettig. Gymmet är min fristad dit jag går oavsett om jag är glad, arg, ledsen – ja oavsett känsla – för att få loss den där energin som ger all den där kraften som gör att du orkar. Förmår att leva ett liv som går 120 knyck i timmen, varje timme. Men ibland blir det lite fel.

Precis som alla andra onsdagar hade jag klass igår. Och igår hade jag lite underliggande aggressioner i bagaget vilket gjorde att jag hade satt ihop en ny klass fylld av backar, patrull och allmänna jävligheter som jag på värsta möjliga sätt tänkte presentera för mina deltagare. Skönt, njutningsfullt och välbehövligt, men kanske inte fullt ut genomtänkt insåg jag för sent då jag redan efter halva klassen kände att jag höll på att krevera. Mina ben värkte och brann, svetten rann ner i ögonen så att sikten var grumlig, men skam den som ger sig – när chefen är med på passet och du bara vill överleva – då är det bara att köra på. Siktade istället på att närma mig tillståndet ”ett utsketet päron” och att det helt enkelt fick bära eller brista. Så klart brast det. Rösten.

Nästsista låten och kadensen är otroligt hög inför den ännu jobbigare finalen och jag kan knappt andas, än mindre prata. Alla som någonsin instruerat vet hur svårt det är att leda en klass när man är så trött att man bara kan utstöta vokaler, och det var precis vad som hände igår. Jag ville peppa, jag ville berömma, men det enda jag fick ur mig var ett sluddrande och flåsande ”MER, MER!” När du hör själv hur illa du låter kan du bara hoppas att alla andra i din närhet är lika trötta som du är och inte riktigt bryr sig om vad du förmedlar. Med facit i hand kan jag säga att min chef inte var trött nog.

Han sade sig vara väldigt nöjd efter klassen, det hade varit både jobbigt och roligt, men skrattade samtidigt och lade fnissande till när han lugnat sig lite att ”jag blev lite kär i dig en gång, det var så roligt att du pratade finska”. Och jag förvandlades till en fågelholk eller något annat ihåligt. WTF? Finska? Jag kan ganska ungefär exakt 8 ord på finska, och det finns nog inte en endaste möjlighet att jag kan sätta samman dessa ord till en väl fungerande mening. Chefen såg nog min förvåning och fortsatte, ”ja, efter att din röst brast, när du skrek MOI, MOI”.

Lustigt nog är moi ett av de ord som finns i mitt finska vokabulär, det betyder hej. Men jag förstår inte riktigt varför jag skulle skrika HEJ, HEJ när jag ligger på 87 % av min maxpuls. Nej, det var bara att krypa till korset och erkänna att jag var så trött på slutet av klassen att min peppning förvandlades till ett allmänt sludder som tydligen kunde tolkas som sluddrig finska. I samma stund kom en annan kollega som så klart är finlandssvensk in i personalrummet och hon tyckte inte alls att det var konstigt att jag ropar MOI, MOI inför finalen för ”du har väl haft en del finska pojkvänner”. Jo, förvisso, men fortfarande – jag skulle aldrig instruera på finska för det kan jag inte. Umgänget har inte gjort mig halvfinsk. För att bevisa min inkompetens när det kommer till det finska språket och gräva min grop än lite djupare rapade jag därför upp de resterande 7 termerna som jag kan och hon bröt ut i ett gapskratt eftersom allt jag sagt är saker som du hittar på frukostbordet. ”Nej, du kan inte prata finska säger hon”, uppenbarligen lite lustigt förvånad trots att jag sagt att jag tycker finska är rotvälska. Vet inte varför, men där och då plockar jag upp spaden igen och försöker ljuda fram den enda meningen jag kan och det får henne nästan att bryta ihop. Jag försöker med ytterligare något annat halvdant (jag måste verkligen lära mig att ge upp och lägga ner grävandet för nu är gropen bra mycket djupare än Patrik Sjöberg är lång) och det är i det läget som min chef klappar mig på axeln och säger att jag inte passar som finne men att han tycker om mig ändå.

Sen går de båda två.

Kvar står jag och undrar vad fan som hände, men absolut – jag passar inte som finne. Inte ens som fejkfinne. Men passet gick ju bra annars. Och sedan så blev det blev en rätt charmig historia som säkert kommer att vara rolig om en månad eller så.

shit

Annonser

Vet du vad äkta kärlek är?

Jag blev så varm igår. Så varm så att hela mitt ansikte hettade, att min kropp fylldes av glädje. Lycklig för någon annans skull. För att denna någon, som jag bryr mig, om är så otroligt uppskattad och älskad av sin pojkvän.

Februari är det som man skojar om är VABruari, och min arbetsplats är inget undantag även om min avdelning har varit relativt förskonad. Dock, på systerbolaget i dörren bredvid sitter en fin kollega som jag umgås med både på jobbet och privat, och just hon har fått känna på manfallet under denna månad likt abstinensen hos en sockerstinn efter jul. Hon har varit helt ensam på kontoret då kräksjukan bland hennes kollegor härjat hej vilt vilket är tråkigt absolut, men säkerligen medför det också en hel del att göra. Stress som sätter sig i nacke och axlar och i en kropp som ändå surnar till, precis som allas våra andras, när det är kallt och rått ute.

Hon och hennes sambo har ställt upp för mig mängder när logistik, pengar och muskler trutit. Och jag som är fullkomligt oteknisk har varit mer än tacksam för all hjälp, både fysisk och psykisk. Och för en akututryckning i form av hennes sambo när digitalboxen dog och lilla jag inte förstod att den behövde startas om. Man kan inte vara annat än sjukt tacksam. Man kan inte vilja annat än att ge tillbaka, återgälda. Man i det här fallet är jag.

Igår satt jag på kontoret när det plingade till i mobilen, och man kan inte beskriva det som händer på något annat vis än ren kärlek.

blogg150205

Så klart hoppade jag ut till min fina kollega och masserade henne allt jag hade, helt ärligt så mycket att den stackarn fick ett brännsår på halsen. Roligast var att vi bestämde där och då att skapa en tradition att massera lite varje dag, när chefen inte ser. Nyttigt och lite busigt, det gillar jag. Och något annat som jag tycker mycket om är hur kollegans sambo, som verkligen inte känner mig så väl, hör av sig till mig och ber mig om något som han vet kommer få hans flickvän att må bättre. Det för mig är så himla mycket äkta kärlek.

Det är så vackert. Det för mig är helt enkelt så som ett förhållande skall vara.

En ensam graviditet

Ett skepp kommer lastat, går på grund, kantrar, sjunker och alla ombord dör. Åtminstone var det vad man tog för givet, vad man trodde, för inte en enda överlevande har återfunnits. Men det är just det, vill man inte finnas, och ännu mindre hittas, då är det svårt att bli funnen.

Hon gick under jorden, kröp under radarn och försvann ett tag. Bara för att likt Jesus återuppstå till ett bättre, godare, varmare, lyckligare jag på en annan plats. Ett helare hon. Hon flydde så fort det blev svårt, det var hennes överlevnadsinstinkt som inte alls gick hand i hand med hennes största dröm, att bli en del av någonting större. Att bli älskad. En tvåsamhet som senare skulle leda till en tresamhet. Men flykten var det enda hon visste, den instinkten var den enda som hon kände till. Så plötsligt gjorde hennes val att de som nyss var tre bara blev två.

Hon sade alltid att han som befruktade henne aldrig gjorde henne fullkomligt hel, att hon konstant kände sig ensam i förhållandet och att det därför inte spelade det någon roll om hon var ensam i sin graviditet. Kanske menade hon vad hon sa, eller så var det självbevarelsedriften, att våga vägra bli sårad, som talade.

Jag tror dock att jag vet vad hon kände, att det var svårt, tungt, både psykiskt och fysiskt att bära på de där extra kilona som ett foster innebär. Men hon gjorde det, och hon gjorde det med huvudet högt. Det var en gång dock, ett tillfälle, då jag förstod hur ensam hon kände sig i allt, och det var när hon sa att om hon föder ett barn så kommer hon alltid att ha sällskap. Att ett barn skulle fylla ett tomrum. Jag vet att jag tänkte att det var sorgligt på så många vis. Så svårt. En ensam graviditet. Men man skall aldrig döma, och med facit i hand är hon faktiskt idag, i mina ögon, den bästa förälder man kan tänka sig. En kvinna fylld av oceaner av styrka och jag beundrar henne och hennes kraft fruktansvärt mycket.

Jag sa detta till henne och hon log, smekte mig över axeln och sade att jag skall ta med mig mina och hennes erfarenheter när jag går vidare i livet. ”Smärta har gjort dig starkare, tårar har gjort dig modigare, ett brustet hjärta har gjort dig klokare. Så tacka ditt förflutna – det har gjort dig bättre rustad att möta framtiden, försök att ta emot allt som kommer i din väg med ett leende. Det blir lättare då”. Så sant. Så jävla viktigt att försöka komma ihåg.

Alltid.

Mini, du är fantastisk. Du är en del av mig och jag är så stolt över dig, att du tagit dig dit du är idag. Jag var bara tvungen att skriva det.

She needed a hero