För det kallas feminism, eller?

Feminist. Ett ganska uttjatat ord kan tyckas, men vad då. Tror man på lika befogenheter oavsett kön, då är man just det. Feminist. Det behöver inte vara mer radikalt än så. Wikipedia säger att feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, och just det står jag för, fast och stolt, även om jag är medveten om att det är en daglig kamp. Har jag alltid gjort det? Ja, det tror jag, även om jag inte konstant kunnat sätta ord på mina känslor de gånger jag blivit nedvärderad, utmanad, ifrågasatt eller ens uttrycka min ståndpunkt. Visst, jag läser artiklar, krönikor, inlägg som handlar om hur illa män behandlar oss kvinnor. Lyssnar på poddar som beskriver hur killarna har otur när de tänker, hur de inte förstår vad en nedvärderande kommentar och/eller sexuella anspelningar är. Och ja, jag håller med. Män är det starkare könet överlag. Män kan vara svin. Män, och speciellt i grupp, skrämmer mig.

En god vän till mig, som är man kan tilläggas, säger att alla män (även han) är kräk. Det gäller bara att, om man nu vill ha en man, hitta den som är minst kräkig. Jag tror att jag har gjort det, eller åtminstone blivit snärjd av en som hör till de mindre kräkiga. Fortfarande en daglig kamp, men ändå.

Men vi då? Kvinnorna? Jag om någon känner att det är dags att slå ett slag för att ja, många män behandlar kvinnosläktet som skit, men vi tjejer då? Vad gör vi? Vilket beteende uppmuntrar vi till, hur behandlar vi varandra, och sist men inte minst, vad utstrålar vi? Jag tror på att majoriteten av oss kvinnor tror på en jämställd värld, tyvärr verkar det som om innebörden varierar från person till person. Helgat vare medlen för att nå det man vill åstadkomma heter det, men även om tanken är god och densamma så kommer det inte gå fort om man använder sig av olika slags verktyg. Testa att vara fem personer som ska spika i en spik. Tillhanda har ni en skruvmejsel, en skiftnyckel, en tång, en tumstock och en nåldyna. Tro mig, med envetenhet och jävlaranamma kommer ni få i en där spiken, men det kommer ta ett tag. Ett himla, jobbigt, grisigt och frustrerande tag. För med fel verktyg är det inte lätt att nå ett gemensamt mål, det är jag säker på.

Jag och den mindre kräkiga mannen beslutade oss för att köpa ett renoveringsobjekt, tro mig, om detta kommer det följa mängder i bloggen. Men det här inlägget handlar om vad som hände efter att vi köpt och insåg att vi därmed måste sälja våra egna boenden. Sagt och gjort, och jag i vanlig ordning vill ju ha ordning på torpet och tillkallade tre mäklare som alla i turordning skulle få imponera på oss, varav den mest imponerande skulle få äran att sälja våra boenden. Eller äran. Förtjänsten. En mäklare har ju ett arvode i det här fallet på typ 40 000 per lägenhet, och att i det här fallet få två stycken fina, fräscha lyor samtidigt, det är ju guld. Behöver jag nämna att vi var lovligt byte inom mäklarvärlden?

Kort och gott, vi bestämde oss för att träffa tre mäklare, och vi valde att gå med den tredje och sista. Varför? Jo, för att hon fokuserade på det viktiga, det vill säga lägenheterna. Dess värde, dess beskrivning och så vidare och så vidare. Fackmannamässig trygghet, noggrannhet och allmänt duktig och påläst. Kort och gott, det man vill att den som handlar med ens miljoner skall utstråla.

Mäklare nummer två gjorde inte det, han fokuserade mest på mina bröst. Professionell på så sätt att han inte stammade eller annat samtidigt förvisso, men man kunde ändå inte undgå att se vart blicken ständigt hamnade oavsett om man diskuterade parkettgolv, vitvaror eller taklist. Han går bort sade jag, men killen jag ska flytta ihop med gillade mäklare två. Argument: att mäklare två ju tyckte att jag var snygg, och det gör ju min kommande sambo också. Som sagt, min kille är mindre kräkig, men han är fortfarande man. Så jag satte ner foten, för jag ville inte ha en mäklare med halvstånd på visningarna (om det nu skulle komma snygga potentiella kvinnliga köpare), det kändes liksom för oseriöst. Ändå hade jag valt honom vilken dag som helst i veckan före mäklare ett.

Mäklare ett var, är säkert fortfarande, vrålsnygg. Från Asien, långt mörkt, rakt hår, smal med kurvorna på de rätta ställena, och exklusiva och välsittande kläder. Ni vet om man kör jämförelsen med grymma fotbollsspelare, det finns de som är bra och det finns Ronaldo. Det finns Messi. Liksom ett par få som är ett strå vassare. Det var mäklare nummer ett. Problemet var bara att hon, som jag är säker på är hur kompetent och duktig på sitt yrke som helst, inte utstrålade det. Tvärtom kändes hon falsk, skrattade alldeles för högt åt tråkiga saker, pratade illa om sina konkurrenter och kollegor och sist men inte minst stötte hon på min kommande sambo, när jag var där och ännu mer när jag inte var närvarande.

Bryr jag mig? Nej inte, alls, om hon nu tycker att mannen i mitt liv ser bra ut är det ju en komplimang gällande min smak, eller hur? Sedan så är det så att jag är så pass trygg i mig själv att jag inte lägger tid och energi på svartsjuka, snarare betackar jag mig allt sådant och brukar ta mitt flyktbeteende under armen och dra så fort drama vankas. Dock, jag är kvinna. Och jag har, tyvärr, gjort det som mäklare ett gjorde mer än en gång och kan utan problem säga vad beteendet handlade om. Hon var inte alls intresserad eller attraherad av min pojkvän. Hon ville sälja våra lägenheter och använde inte bara sin kvinnlighet, utan även sin sexualitet, för att uppnå målet. Helgat vare medlen, eller inte. Det gjorde ont i hela mig när jag förstod hennes tillvägagångssätt, speciellt eftersom jag och många med mig kämpar dagligen för att bli tagna på allvar. Att få omgivningen att förstå att man har vettiga saker att säga och att man är kompetent trots att man mer eller mindre har utseendet med sig, att man ändå skall bli respekterad och hörd.

Man är sällan snygg OCH smart. Jag kommer ihåg att det var någonting av de mest förutfattade meningarna när jag tog bilder när jag var yngre. ”Oj, vilka starka åsikter du har!”, eller ”Va, vet/kan du det där?” Eller bäst av allt, den vanligaste kommentaren från den kränkta mannen som inte fick ligga (det fanns och finns fortfarande en del), ”Du var skitsnygg innan du öppnande käften”. Visst, jag är en kålsupare om jag säger att jag inte flirtat till mig en drink då och då, dansat sexigt för att få någons uppmärksamhet, eller till och med gått längre för att påskynda någon form av process åt det ena eller andra hållet. Men det var förr, idag väljer jag inte den vägen eftersom jag vet att det inte bara skadar mig och mitt rykte, det förstör även för den jämställdhet som jag tror på. Det fuckar helt enkelt upp för alla världens kvinnor och det som vi alla borde kämpa för tillsammans. Det är i alla fall vad jag tror på.

Därför gjorde det så ont att se och höra hur hon, mäklare ett, gjorde det som jag tror underminerar jämställdhet. Så ont att jag inte kunde släppa det, utan var tvungen att skriva ett brev. Ett konstruktivt brev med fokus på hur hon uppfattas när hon skrattar för högt, när hon kastar med håret, när hon fladdrar lite extra med ögonfransarna och när hon, i en vit skir skjorta, svankar i motljus. Ett brev med fotnoten ”jag har gjort det själv, så jag dömer dig inte, men det förstör allas arbete för lika förutsättningar”. Jag skrev att jag är helt säker på att hon är duktig på sitt jobb, väldigt duktig till och med, men att jag ville delge henne hur hon uppfattats, om hon nu inte var medveten om det. Att det kan vara bra att känna till inför framtiden. Hade det varit jag hade jag velat veta, och efter det hade jag tagit på mig skämskostymen, bett om ursäkt, lovat bot och bättring och helt klart förändrat mitt beteende. Och det var ungefär den responsen som jag hade förväntat mig.

Responsen blev motsatt. Tvärtom fick jag ett långt, relativt syrligt, brev tillbaka grundat på ”Jag vet vad jag gör, den här strategin fungerar för mig, och jag är också feminist”. Det var tydligt att beteendet var medvetet, och jag ser det som otroligt sorgligt eftersom jag förstår att försäljningssättet fungerar, annars hade ju mäklare ett inte hållit fast vid det. Och plötsligt känns det jävligt svårt att säga att vi kämpar för samma sak, även om jag förstår att vi bara använder oss av olika verktyg. Jag är skruvmejseln och skiftnyckeln som tar i och nöter för att sätta grundstenar och bultar på plats, tänker att grunden är det viktiga och att vi kvinnor ska ha något att luta oss mot nu och i framtiden. Hon är tumstocken och nåldynan, som med mått och mjuka värden jämför sina prestationer med manliga kollegors och försöker leverera ännu bättre resultat. Vad är bäst? Vem och vad är smartast? Jag vet inte, men båda sätten kan vara vägar till jämställdhet, på något vis. Eller? Frågan är bara om vi inte undergräver varandra och därmed förhalar en ändå långsam process. Jag vet inte.

Men plötsligt känns det inte som om det bara är män som är problemet i vårt samhälle, om vi kvinnor inte utstrålar en enad bild av hur vi vill bli behandlade, då blir det svårt att tillsammans slå i den där spiken. Om vi inte arbetar tillsammans stjälper vi istället för att hjälpa feminismen, det som vi tillsammans borde vilja höja.

Vad tycker ni?

 

feminism_bild

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: