Brevet till dig, du som våldtog mig

Det var länge sedan jag skrev. Inte för att jag inte har velat, utan för att tiden, energin, orken – inget har funnits. Vi blev gravida, vi fick barn, och hon hade kolik. I månader har vi inte sovit, ätit, levt. Inte gjort någonting, knappt umgåtts med andra vuxna människor än varandra och knappt sett solljus. Läget nu är bättre, men inte bra. Men orken börjar komma tillbaka.

Med orken och vissheten om att man fött en dotter till världen, blandat med kampanjer som #metoo vaknar civilkuraget i mig. Och jag inser att jag måste orka, måste skrika, måste kämpa för en bättre framtid. För henne, och för mig för att jag ska överleva, för att jag ska kunna vara en bra mamma som besegrat sina demoner. Demoner som idag, flera år efter en specifik händelse, gör sig påminda via panikångest och mardrömmar.

Bara 20 % av alla våldtäkter sägs vara överfallsvåldtäkter, statistiken visar att resterande utförs av en närstående. Ändå tänker vi att det inte kommer hända en själv. Ändå blev jag chockad när det hände mig.

Firmafest, sol, värme och förbannat mycket alkohol. Underbara kollegor – vänner – och jag hade längtat efter det som var årets höjdpunkt och som alltid levererade minnen för livet. Den korta klänningen var vald, klackarna var höga och humöret var på topp. Teambuilding, 3-rätters middag, shotsrace och dans till småtimmarna, schemat såg ut som vanligt och följdes till punkt och pricka. Skillnaden var att jag och bästa vännen någon gång under natten hittade en bröllopsfest nästgårds som vi utan skrupler kraschade, såg till att dansa igång husbandet och diskuterade relationer med en ”riktig” gäst efter att vi lindat in oss i två bordsdukar. Det var helt enkelt en väldigt bra kväll.

Det var sent, eller kanske till och med tidigt, när vi bestämde oss för att få lite sömn. Fulla och glada, och med oss på köpet fick vi en manlig kollega som uppmärksammat oss redan under bordsdukssincidenten. Hans rum var belägrat av andra, och eftersom han också ville sova så fick han så klart göra det hos oss. Har man känt varandra länge, om man är goda vänner, och om man har en sängplats över, då går det jättebra resonerade vi. Och saken är den, det ska gå. Det ska gå just jättebra.

När man har druckit så sover man, i alla fall jag, ganska konstigt. Liksom djupt och dimmigt men oroligt. Och den här natten hade jag mardrömmar. Jag drömde att jag, som vid tillfället hade en pojkvän på annan ort, ändå låg bredvid min manliga kollega. Att han andades mig tungt i örat, att jag kände hans doft och hörde honom stöna samtidigt som han tog på mig. Hade handen innanför mina trosor och penetrerade mig med sina fingrar. Och jag försökte ta mig loss, springa därifrån, men kroppen var så tung, så trött, och svarade inte på mina signaler. Paniken spred sig, men det spelade ingen roll. Kroppen lyssnade inte på mina signaler och trots att jag inte ville, trots att jag bara ville skrika rakt ut att han skulle låta mig vara, så hände ingenting. Och drömmen tog aldrig slut. Inte förrän jag vaknade dagen efter och kände mig tom, smutsig, nedstämd, trasig.

Jag frågade mina rumskamrater om de mindes att han varit där, om han hade sovit i vår säng. Berättade om min dröm, men ingen kunde intyga eller bestrida något av det jag sa. Ingenting förutom att han hade sovit där. Bakfulla som hundar tog vi oss till frukosten där vi mötte just den manliga kollegan och han sa ingenting om natten innan. Samma sak upprepade sig under lunchen, och jag började tänka att alkoholen fått mig att drömma den mest störda mardrömmen någonsin. Så jag gjorde det jag gör bäst, började förtränga och skyllde på mig själv. Lade drömmen och fruktansvärda fragment av minnen i en mental låda som jag stoppade längst in i garderoben bakom mina skelett.

Två dagar senare kom mailet som raserade min värld och skakade locket av lådan.

Han sa att jag var så fin i mina färgglada kläder. Sa att min personlighet var fantastisk. Sa att han nog hade varit odräglig och efterhängsen på riktigt om han inte hade haft flickvän. Men att den kvällen som jag trodde att jag hade drömt mardrömmar, den kvällen hade han inte kunnat stå emot. Han kunde inte låta bli. Han sa att han hade tafsat på mig, och att han hade ångest. Att han brukar kunna sköta sig i sådana situationer, men att denna gång gick det inte. Men att han hoppades att vi kunde fortsätta umgås som vanligt och att jag inte uppfattat det som hände som övergrepp.

Det första jag gjorde var att kräkas. Jag låg på toagolvet i över en timme och hulkade, och sedan duschade jag. För jag har aldrig känt mig så smutsig. Vet att jag skrubbade min kropp först med tvål, sen med borste och till sist med en pimpsten, men det spelade ingen roll. Jag har nog egentligen aldrig varit renare och haft mer russinfingrar, ändå har jag aldrig känt mig så smutsig.

Mitt verktyg i livet för att överleva har alltid varit förnekelse. Jag tänkte att så skulle jag komma över även det här, så fram med lådan igen, i med händelsen och hans mail och längst in i garderoben igen, men framför skeletten. För någonting sa mig ändå att det här inte var mitt fel. Ändå fick anledningarna till händelsen, som det kändes som att han uttryckte det, ta prydlig plats bredvid lådan. Klackarna och klänningen från den kvällen användes inte igen på väldigt länge. Och den där firmafesten, den har jag aldrig medverkat på igen.

Jag svarade på hans mail, sa att det absolut inte är OK att bete sig som han gjorde när den andre parten sover. Att sådana här saker verkligen inte ska hända, ”speciellt inte eftersom vi är vänner”. Som om det skulle spela någon roll. Jag läser mitt svar idag och vill slå mig själv för att jag är den som ursäktar och bortförklarar hans beteende. Säger förvisso att hans beteende är vidrigt men lägger till att jag ju vet att han var full precis som jag. Att jag kommer låta saken bero för att den är för jobbig att hantera. I och med alla våra gemensamma vänner. I och med att jag känner hans flickvän. I och med att vi arbetar på samma ställe. Var det någon som hade ursäkter så var det jag, trots att det var han som hade gjort fel och gått över de grövsta gränserna möjliga.

Så, händelsen låg i lådan i garderoben och jag tänkte att det var bra så. Tyvärr höll kroppen inte med. Hjärnan hade bestämt sig för att förlåta och glömma, men hjärtat ville inte, resten av kroppen vägrade. På nätterna hade jag samma återkommande mardröm som den natten, och efter att detta upprepat sig nattetid ett par gånger fick jag krypa till korset med min dåvarande pojkvän och berätta allt.

Det är mardrömmarna nattetid som är anledning till att jag berättat för alla mina pojkvänner sedan dess. Alla mina två pojkvänner, och den sista är numera min make. Mina närmsta vet eftersom jag kan ha problem när människor tar i mig när jag inte är beredd, och typ alla som träffat mig mer än ett par gånger vet att jag är oerhört lättskrämd och skriker högt och rakt ut när jag blir rädd. Men det är få som vet varför, och det är få som vet att det inte alltid har varit så här. Nu vet alla som läser det här.

Jag hade nog tänkt att hålla min låda stängd, knuffa den längre och längre in mot garderobsväggen, men så hände det någonting. Jag födde en dotter. Och även om jag i vissa lägen har velat sälja denna kolikunge på Blocket så har jag ändå aldrig känt sådan kärlek. Jag kommer göra allt för att skydda henne och jag har länge uttryckt att jag är orolig för att låta henne växa upp i vår stökiga värld där kvinnor och kvinnors kroppar är värda så oerhört lite. Jag har letat förskolor där de arbetar aktivet med integritet, jag kommer lära henne att visa hänsyn och respekt, men vad spelar allt det för roll om samhället ändå inte förändras när det kommer till kvinnosyn? Man kan googla hagelgevär, men jag tror inte på våld, och helt ärligt – att skjuta ihjäl någon (eller skadeskjuta illa, det kan vara gott nog i vissa lägen kan tyckas) kommer inte hjälpa henne om hon redan blivit utsatt för ett trauma.

Då kom #metoo. Och så många människor världen över kände igen sig. Tröttnade på att vara tysta. Det handlade främst om sexuella trakasserier och våldtäkt, sen tog det en stund och så var det ju många som lyckades vinkla det till annat. Men oavsett. Sexuella trakasserier och våldtäkt, det var problematiken som #metoo hade som syfte att belysa. Jag och många med mig skrev #metoo i våra flöden utan att speciellt detaljerat gå in på vad vi varit med om. Lådan i garderoben var fortfarande intakt.

Man pratar om triggers. Triggers kan vara förlösande till olika slags utbrott, och ofta behövs det minst två triggers för att utbrottet ska vara märkbart för en utomstående. Och utbrott – här vi pratar om allt från vulkaner till sjukdom. Jag fick tre triggers inom loppet av ett dygn. Det resulterade i ett sjuhelvetes utbrott.

Han som gett mig mardrömmar i så många år lade först upp #metoo i sitt flöde, och jag kände paniken över bröstet. Det började liksom att röra sig under locket på lådan. Det kröp i min kropp men jag kunde inte sätta ord på mina känslor. Sedan lade han upp #ihave. Och fick ovationer, även om de inte var stående, för att han var så modig. Så ärlig. Då brast det lite, lådan skakade och jag ringde min psykolog. Han erkänner att han har gått över gränsen, men det är jag som lever med skulden, paniken, rädslan och mardrömmarna.

Den tredje triggern var och är egentligen den värsta, och det var den som skakade lådan så hårt att locket föll av och innehållet spreds över golvet. Det var att se kvinnor över hela världen ursäkta och bortförklara beteenden som vi vet är fel. Martin Timell är Sveriges nallebjörn men har sexuellt trakasserat sina kollegor, men oj så bra att han erkänner och ångrar sig. Vi som har jobbat/fortfarande jobbar inom media eller polis vet även att det finns minst misstankar om misshandel av kvinnor och att detta mörkats länge eftersom han är en kassako för TV. Men visst, om han ångrar även det, då är det också ok. För han visar ju ånger och därmed även kanske vilja att förändra sig – inte behöver det handla om en dålig kvinnosyn. Martin Timell själv skyller på att han är naiv och har temperament. Jävla idioti.

Gick in i en diskussion som egentligen inte skulle behöva finnas. En norrlandsfru som jag blev också trött och förbannad över ovanstående och uttryckte sin åsikt, och jag såg både rött och svart när en kvinna i hennes flöde i sin tur sa emot och tyckte att vi tjejer istället ska se allt bra med de generella ursäkterna världen över och samtidigt slängde sig med #vitillsammans, att det inte ska vara ”vi mot dem”, tjejerna mot killarna.

Fy fan för människor som ursäktar dåligt beteende istället för att låta den som felat ta sitt ansvar. Fy fan för människor som tycker att ett förlåt är tillräckligt. För jag tycker att det är vi mot dem. Inte tjejerna mot killarna, MEN medmänniskorna mot människor med dålig människosyn. Och sexuella trakasserier, våldtäkt, misshandel etc – det ska inte förklaras bort eller ursäktas. Och specifikt inte av den del av världens befolkning som är den mest utsatta.

Det finns olika grader i helvetet, och jag är så medveten om att det som jag varit med om är långt det värsta på kartan. Jag har vänner som råkat ut för gruppvåldtäkt, vänner som blivit utsatta för det värsta tänkbara – om man jämför är deras helvete kokhett och mitt knappt ljummet, men det är just det. Man får inte jämföra, man får inte ursäkta – alla som ryms inom #metoo är fel och vi behöver en konkret förändring när det kommer till människosyn, inte generella ursäkter och bortförklaringar.

Troligen har få personer orkat läsa hela denna långa text, troligen får jag knappt en like eftersom folk idag hellre vill bekräfta sin aktivitet på sociala medier när någon har bakat bullar än när densamme skriver en personlig värdering. Men jag kände att jag inte kan vara tyst längre, jag måste ta bladet från munnen. För min skull, för min dotters skull. För alla andra som varit i samma situation. För att lyfta frågan ännu högre på agendan.

För jag har en dotter nu, och jag ska göra allt för att hon inte ska råka ut för det som hände mig. Hon ska lära sig att aldrig ursäkta beteenden som alla vet är fel. Hon ska aldrig lägga skuld på sig själv när skulden inte är hennes. Hon ska veta att det här kan hända vem som helst, när som helst, för även någon som står dig riktigt nära kan ta sig friheter och utnyttja ditt tillstånd. Och, om det händer, hon ska veta att det fortfarande inte är hennes fel.

Trots att jag inte måste så har jag informerat min kollega om att detta brev skrivs och kommer publiceras. Han står fast vid att han inte våldtog mig, utan bara ”tafsade” på mig och att han trodde att jag inte sov. Oavsett, jag vill än en gång understryka att oavsett vad som hände – något hände – och det var fel. Men det var inte mitt fel.

 

Juridisk definition av våldtäkt, från Brottsbalken 6 kap 1 §, andra stycket.

Detsamma (hänvisar till tidigare beskrivning av våldtäkt) gäller den som med en person genomför samlag, eller en sexuell handling jämförlig med samlag, genom att utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller som, med hänsyn till omständigheterna, befinner sig i ett hjälplöst tillstånd.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: