Till dom som verkligen betyder något

Jag ser mig omkring. Ser tillbaka på mitt liv. Njuter av att det idag inte ser ut som det gjorde för 10 år sedan, gläds över de förändringar som jag gjort fram till idag jämfört med de traditioner jag hade förr. Och är förbannad lycklig över mitt nya liv som jag påbörjade för snart 3 månader sedan. För då var jag en trasig och sorgsen själ som helt plötsligt insåg att det är endast mitt eget ansvar att välja bort smärta, svek och tårar. Det var då jag ryckte upp mig själv från rötterna och började om, raderade det som varit och såg till att för en gångs skull sätta mig själv framför både cirkusar och energitjuvar.

Jag våndades långt om länge innan jag tog mitt beslut om nystart, för nog är det mycket enklare att tyna bort, gråta och sörja i sin ensamhet och dra något riktigt gammalt över sig. Men när insikten infinner sig om att offerkoftestadiet är allt annat än charmigt, då är det faktiskt ganska lätt att ta fram hårborsten och kamma till en ny bena. För när man inser att i början är även den minsta förändring också den väsentlig, att små trevande steg räknas då det ju faktiskt är så vi alla börjar vår bana redan som barn.

Med diverse hårattiraljer valde jag alltså väg vid en t-korsning utan dess like, begav mig mot okända mål och aldrig har jag ångrat mig. För plötsligt öppnade sig ett liv som jag helt hade glömt bort att det existerade. Jag kunde plötsligt göra vad jag ville, umgås med människor som jag innan förbjudits att vara nära. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till fylldes livet av roliga händelser, både dagar och kvällar kantades av allt från grillningar till biobesök i goda vänners lag och plötsligt kom jag på mig själv att allt som oftast gå omkring och le helt utan en egentlig anledning.

Att kalla det för att jag helt oförberedd än en gång upptäckte singellivet känns både fel och kanske även aningen promiskuöst, men det är ändå termen som man tar i mannamun. Dock var det inte möjligheten att bedriva otukt som jag såg som spännande och underbar, snarare glädjen över att få umgås med likasinnade. Människor som är glada, framåt och som vill umgås med mig utan att kuva mig. Personer som faktiskt uppskattar min personlighet och uppmuntrar den. Och på något underligt ökade min bekantskapskrets lavinartat i positiv bemärkelse och min lycka och glädje med den.

Idag vaknar jag med ett leende på läpparna nästan varje morgon. Sover gott, orkar mer och njuter av livet. Har skaffat en ny fantastisk sambo i form av en väninna som även hon kommer från ön och knyter ihop alla trådar som jag kan hitta i säcken. Har kuskat land och rike runt med människor som får mig att skratta och skapat minnen för livet. Alltså tillägnar jag denna text till dem som står mig nära. Ni vet vilka ni är och det är tack vare er som jag befinner mig där jag är idag. Det är tack vare er som jag tog fram kammen och ryckte upp mig och slutade vara martyr. Det är enbart tack vare er som jag mår bra och har hittat tillbaka till min livsglädje och till min inre styrka. Så än en gång, stort tack, för det tror jag inte att jag säger tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket. Tack för att ni finns, tack för att ni är ni och tack för alla fantastiska stunder vi har och har haft tillsammans.

Det är med er som jag vill uppleva både gårdag och morgondag.

Annonser

Svettiga utflykter

Det är tidigare än tidigast. Kylan biter sig ända in i märg och ben och jag tänker när jag travar iväg till bilen att jag verkligen hatar att fylla år på hösten. För idag är det min födelsedag.

När jag var liten ville jag alltid fylla år på sommaren, för då var det alltid roligare att ha kalas. Detta var på den tiden då jag trodde på tomten och varje år önskade mig rakt, blont hår i julklapp. Alla julaftnar var för övrigt alltid lika traumatiska. När jag var tonåring ville jag fylla år i januari så att jag, först, kunde köra moppe, och sedan, gå på krogen, tidigare än alla andra. Det var på den tiden jag ville gifta mig med en Lenny Kravitz-kopia som pratade norska. Den våta drömmen lade jag först på hyllan när jag träffade sambon.

Men nu så fyller jag år igen, och för första gången känner jag verkligen att detta årtal är ett avstamp, en ny era har börjat. För plötsligt är jag mer vuxen än någonting annat åldersmässigt och drömmen om att bli blondin eller att dela livet med en fräck popsångare känns oerhört avlägset. Andra, mer vuxna, drömmar har ersatt de gamla, och när vi sätter oss i bilen vet jag att vi är på väg mot något som jag velat uppleva en lång tid, ända sedan jag förstod att jag kanske inte räknas som purung längre. Ända sedan den där gången då jag böjde mig över badkarskanten för att tvätta håret och fick ryggskott av ansträngningen.

Resan ner är trevlig, svärföräldrarna är med och plötsligt går det upp för mig hur viktigt det plötsligt blivit för mig att göra saker med familjen. Ännu ett tecken på att man lämnat barndomen bakom sig. Vi pratar och skrattar, diskuterar och skojar, och alla delar med sig av de förväntningar som man har på utflykten. Vi vässar armbågarna, byter om till löparskorna och gör oss redo för start.

Väl framme får vi stångas, slåss, bråka. Inte vad jag hade hoppats på, men dock något jag hade räknat med. Svetten droppar, adrenalinet pumpar och fler är jag sliter sitt hår under jakten. Man krockar, svär och kanske till och med gråter en skvätt av ren frustration mer än en gång, men när man äntligen är framme i mål går luften ur en. All energi försvinner och det enda man vill göra på vägen hem är att vila, sova, drömma om de klipp man gjort. Klappa sig själv på  axeln för att man lyckades hitta allt man sökte.

 Mitt i julruschen på Ullared.

Underbara, underbara älskade

En mer gudomlig helg var det länge sedan jag hade. En älskad sambo, världens två bästa brorsbarn, äckligt mycket alkohol och alldeles för många minnen. Mycket att reda ut, mycket att börja om med, i, på, kring, och runt.

Jag var nervös i augusti när jag skulle träffa henne för första gången på länge. Jag var livrädd för att hon skulle döma, såra och allt annat som jag förstår nu, var lika troligt som att hon skulle slå mig i huvudet med en teflonpanna. För hon var lika rädd som jag.

Trots att jag visste detta så var jag än en gång livrädd i lördags. Nu skulle jag träffa den beryktade brorssonen. Den 17-åriga unge mannen som sist jag såg honom bara var ynka tolv. Inte ens tonåring, men ändå full av aggressioner och ilska, allt vänt mot mig för att jag valde att fly. Bara tanken på honom gjorde mig vettskrämd.

Jag hade inte behövt oroa mig här heller, för när jag förändras med åren förändras också människorna omkring mig. Jag hade glömt det och fick en chock när jag såg att han vuxit 55 cm sedan sist jag såg honom och den arga okyssta pojke som jag hela tiden haft i mitt inre var borta med vinden. Tvärtom hade han gjort mer barnförbjudna saker är vad jag kunde drömma om och det oskyldiga barnet är nu borta för alltid. Barnet har helt enkelt blivit ersatt av en man med stake i alla bemärkelser.

Stark och snygg, rolig och smart. Och otäckt lik min storebror. Men väldigt känslig. Han kramade mig, grät en skvätt och efter ett par öl sade han att han älskade mig, alltid har gjort och att han aldrig vill bli av med mig igen. Och i fasterlig anda kramade jag honom, smekte denna gigantiska kille över ryggen och lovade att allt skulle bli bra mellan oss.

Det blev det och nu går jag som på rus. Det är så underbart att älska och bli älskad, det ger energi och en oerhörd kraft att leva. Och kärleken behöver inte komma från ens partner, man ska ta emot den från vem som än är villig att ge den så länge man själv mår bra av det. Och så länge man kan ge någonting vettigt tillbaka till givaren.

När jag letade spännande böcker i min bokhylla igår hittade jag min egen diktsamling från 1995. Jag grät och skrattade om vart annat när jag läste igenom den, för ingen kan nog älska, sörja, skratta och sedan vara deprimerad igen som en kärlekskrank 15-åring. Och jag måste ändå säga att jag var klok även då, trots att jag givetvis var omogen.

Två själar möts och smälter samman till en. Det är vänskap.

Två kroppar möts och smälter samman till en. Det är kärlek.

Två händer möts och smälter samman till en. Det är samarbete.

Två ögon möts och smälter samman till ett. Det är samhörighet.

Två vapen möts och smälts ner till ingenting. Det är fred.

Att lämna lite av rädslan bakom sig

Terapi. Jag borde gå i terapi, jag vet det. Borde prata med någon, borde jobba mer med mig själv. Och jag borde blogga, skriva, mer, för det är ju min egentliga terapi. 

Den äkta varan.

Men jag drar mig för det, trots att jag älskar det. Drar mig för att det känns jobbigt, speciellt när man må dåligt. När livet vänds upp och ner, ut och in. Då borde jag verkligen skriva.

Men jag är rädd. Rädd för att bryta ihop, rädd för att jag ska komma till insikter som gör att jag inte vill vara med mer. Rädd för att orden som jag hört sedan jag var liten ska ta överhanden och styra min vardag.

Orden kom från henne, henne som jag hatar. Hat är ett starkt ord, jag vet, men ändå finns det inget bättre som kan beskriva hur jag känner för henne. Hon som sa att hon ångrade att hon adopterade mig, att jag är svag som visar mina känslor. Att riktiga människor, starka individer, inte gråter.

Jag träffade min brorsdotter. Umgicks med henne i flera timmar, och plötsligt var allt som vanligt. Som år 2004. När hon var 13 år och helt oförstörd. Jag älskar henne oerhört, det har jag alltid vetat, men ändå kom sorgen och skräcken över mig som ett svart täcke så fort vi hade sagt hej då. För vad händer när man öppnat en dörr som varit stängd så länge? Hur reagerar kropp och psyke när alla undertryckta känslor från förr strömmar fram som ett Niagarafall efter en regnperiod?

Mitt vattenfall kom i form av tårar, 48 timmars regn vid Ullevi. Ifrågasättande av mig själv, mina intentioner, varför jag är så rädd. Jag hörde henne, den iskalla kvinnan, säga i mina drömmar att jag var svag, men jag brydde mig inte, lät tårarna strömma ner för mina kinder. Regnet slutade när jag inte fick några svar som jag inte redan hade, vilket i sig var ett svar från universum. Om att det som har hänt, och att det som väntar runt hörnet, det är förutbestämt.

Och plötsligt kände jag mig allt annat än svag.

Jag stod vid ett vägskäl, valde en riktning och nu är det dags för konsekvenserna. Nu är det dags för terapi och mitt skrivande.

Och mitt liv i en helt ny form. I form av en blogg och i form av att vara faster.

Den suraste degen av dem alla

Det är verkligen lustigt att man inte bara kan säga det, utan också känna det.

Att vakna på fel sida.

Jag vaknade med ett ryck igår morse, allt annat än utsövd och allmänt grinig. När jag hade varit vaken i ynka tio minuter och munnen gått på högvarv sade sambon att det var ett svart moln ovanför huvudet på mig. Ett svart moln med oändligt många blixtar. Och så kände jag mig också.

 Ingenting var bra. Lägenheten var stökig, sambon irriterande och min egen kropp plufsig. Näsan rann nästan ingenting, halsen smärtade ytterst lite men jag försökte tvinga fram det och jag intalade mig själv att jag hade feber trots att termometern envist visade 36,5. Arg för att pappersåtervinningen i hallen nästan svämmade över, sur för att jag hade vattnat en blomma så mycket att den blivit gul. Grinig som en surdeg.

 När det är så här och till och med fel på smöret på frukostbordet, när man vägrar äta någonting annat än marsipandammsugare till lunch och när man börjar gråta för att en CD-skiva har gulnat. Då kan det bara finnas två anledningar.

 Antingen är man på väg att få mens eller så har man sovit för lite.  Inget blod i trosan så jag gick och lade mig igen tillsammans med sambon för att sova middag och vaknade upp som en helt ny människa. Glad, utvilad, lycklig. Och redo att se en svensk sommarfilm som handlade om Göran.

 Tyvärr hade surdegssmittan drabbat min bättre hälft. Han vaknade på fel sida, tog över min tidigare roll och sköt blixtar både kors och tvärs under kvällen. Trist, men OK. Man kan inte få allt och dåliga dagar, timmar, stunder, har vi alla.

 Jag hade faktiskt dåligt samvete för mitt urusla beteende innan jag tog en tupplur så jag sade förlåt. Han i sin tur bad om ursäkt för sitt uppträdande när vi skulle lägga oss för natten. Och det gjorde ju egentligen ingenting att han eller jag var sur, för nu är det jämnt.

 Och filmen var faktiskt rätt bra för att vara svensk.

Huset där allt är tvärtom

Jag älskar min faster och farbror. Helt gudomliga och så annorlunda från de som kallar sig för mina föräldrar. Så raka, så öppna och… så vänster. Jag ser hur de myser när jag berättar att jag tagit tjänstledigt. Ser hur de njuter när jag säger att pengar inte gör någon lycklig och att jag valt att sätta mitt eget välmående i första hand. Och jag vet att far min, om han hade varit död, hade gjort loopen i sin grav. Ungefär sådär han gjorde i sovrummet när han fick reda på att jag röstat nej till EMU.

Han blev så besviken att han var tvungen att gå och lägga sig. Men först efter att han skuldbelagt mig med en massa hemska tankar och känslor genom att fråga hur jag kunde bli så fel när min bror blev så rätt.

Det är så underbart att vara hos dem, humanisterna, naturisterna och bohemerna, där rönnbären är vita och uppfarten kantas av japansk bambu. Hasselnötsträden fån Sydkorea har minglat av sig sedan sist jag var här och trädgården är frodigare än någonsin, men det gotländska allvaret, det karga landskapet, är borta. För Västkusten saknar kalken som ett allvar behöver, det är uppenbart. Allt är tvärtom här. Tvärtom till det bästa.

Vi tar en promenad till Fallet, tittat på hur vattnet från 50 meters höjd kastar sig ut i tomma intet för att till slut nå fram till sjön Lygnern. Vi ser resterna av kvarnhjulet som mjölnaren använde sig av förr i tiden när han nyttjade naturens krafter för att överleva. Man får vara som man vill, säga det som faller en in och det bästa av allt, de förstår mig.

De förstår att jag brutit med överhuvudena i familjen, de förstår varför det var svårt att leva ett liv som rikemansdotter när det är en värld som man aldrig kännt sig hemma i. Och de förstår att jag inte vill ha med det att göra. Sedan så vill de såklart att alla ska vara vänner, att det ska bli bra igen och jag borde bjuda de som inte uppfostrade mig till mitt och sambons bröllop.

Men efter diskussion (för det är det som är så skönt, man kan diskutera) förstår de att det kanske inte är en bra idé. För kanske hade de så kallade föräldrarna gjort något (medvetet eller omedvetet) för att göra mig ledsen under den viktigaste dagen i mitt liv. Troligen hade Gudfadern krävt att få betala de kostnader som ett bröllop faktiskt för med sig och ställt till med en scen när jag hade vägrat honom det privilegiet. Säkerligen hade jag gått och spänt mig hela dagen och brutit ihop när pressen och stressen väl släppt.

Oavsett, det är inte värt det.

Och jag kan inte köpas.

Periodare och fast i korianderträsket

Jag är periodare, min sambo säger det hela tiden. Ena månaden äter jag bara geletinfyllda gröna grodor. Andra månaden är jag hooked on chevré med honung. Just nu är det koriander. Jag har fastnat i dess träsk samtidigt som jag troligen förtär såpass mycket att det nu pulserar i mina ådror. Härom veckan var jag på korianderjakt och letade mig igenom 6 stora affärer efter kryddan som skulle stilla min abstinens. Jag är beroende – periodare. Nästa månad är det något annat, kanske havrefras med sylt.

Hon är periodare, dricker mängder alkohol någon gång då och då, och då och då är samma sak som minst tre gånger i månaden. Och det är det som är problemet. Att det är mängder. Hon kan inte sluta när hon väl börjat och hon förvandlas till ett elakt fyllo.

Min pappa sade att det inte är så farligt, att det var värre förr. Det stämmer, det var värre förr. För då var jag barn och han var frånvarande. Hon, den representativa men outbildade lyxhustrun på hemmaplan vars intressen enbart var shopping och utseende. Han, den framgångsrike affärsmannen som ofta reste mellan kontinenter och hade en halv miljon dollar kontant i handbagaget som buffert.

Min bror sade att det inte var sant. Att jag ljög när jag grät och bad om hjälp med den fulla kvinnan som gjorde bort sig, och därmed också mig, för alla. Han ville inte ta i det för det var troligen för jobbigt för honom, mannen som hellre gräver en grop (med endast fingrarna som verktyg) än att prata om känslor. Men jag vet varför, de har berättat och jag förlåter honom. Han är äldst och vill skydda mig, men jag vet att han hade det värre för tydligen var hon fullständigt vidrig när han var barn. Men den gången han kallade mig för lögnare så att vi alla än en gång kunde begrava skelettet i den fina familjens garderob tog förtroendet slut. Det finns förklaringar men inga ursäkter.

Jag var, och är säkert fortfarande på något underligt vis, pappas flicka. Men jag pratar inte med honom längre. Har inte gjort så på 5 år och inte med henne heller för den delen. Eller med min bror.

Jag vill inte ha kontakt med dem så länge hon dricker så jag ställde ett ultimatum. Ta tag i problemet, jobba med det, annars blir det en tickande bomb. Hör av er när det är löst så kanske vi någon gång kan hitta tillbaka till varandra. Det var 5 år sedan. Vi har inte hörts och jag räknar mig nu sedan länge till skaran föräldralös. Pappa ringer fel ibland men jag tycker inte att det räknas som kontakt. Föräldrarna har spridit ut i familjen att jag bröt med dem för att jag inte fick en massa pengar, och jag förstår dem. Enkel lögn och säkerligen också en av släkten trolig sådan eftersom världen idag styrs av girighet och far min säkert är god för en hel del. Men jag kräks på dem. Girigheten och lögnerna. Jag kräks på dem men lämnade dem och alla andra hemska minnen bakom mig. Det finns förklaringar men inga ursäkter.

Det känns så skönt att säga att det äntligen är över, att cirkeln är sluten, för så är faktiskt fallet. Jag kände inte igen känslan när den kom, blev nästan rädd eftersom den var annorlunda och jag kunde inte beskriva den. Undrade vad den betydde och vad den ville lilla mig som i hela livet gått runt med en slags molande värk i magen. Trodde den molande värken skulle vara där och var nästan rädd när den började försvinna eftersom den varit en del av mig så länge. Men jag behövde inte oroa mig. Jag vet nu och jag fortsätter att casha in.

Det var och är fortfarande lycka som ersatte magontet. Det är lycka runt omkring mig vart jag än går. Familjen jag har bytt bort har ersatts av en annan och förhoppningsvis snart påbörjar vi en ny familj som innebär en ny trygghet. Allt kommer till mig i Guds ordning.

Allt för att jag äntligen förlät dem.

Tidigare äldre inlägg