Till dom som verkligen betyder något

Jag ser mig omkring. Ser tillbaka på mitt liv. Njuter av att det idag inte ser ut som det gjorde för 10 år sedan, gläds över de förändringar som jag gjort fram till idag jämfört med de traditioner jag hade förr. Och är förbannad lycklig över mitt nya liv som jag påbörjade för snart 3 månader sedan. För då var jag en trasig och sorgsen själ som helt plötsligt insåg att det är endast mitt eget ansvar att välja bort smärta, svek och tårar. Det var då jag ryckte upp mig själv från rötterna och började om, raderade det som varit och såg till att för en gångs skull sätta mig själv framför både cirkusar och energitjuvar.

Jag våndades långt om länge innan jag tog mitt beslut om nystart, för nog är det mycket enklare att tyna bort, gråta och sörja i sin ensamhet och dra något riktigt gammalt över sig. Men när insikten infinner sig om att offerkoftestadiet är allt annat än charmigt, då är det faktiskt ganska lätt att ta fram hårborsten och kamma till en ny bena. För när man inser att i början är även den minsta förändring också den väsentlig, att små trevande steg räknas då det ju faktiskt är så vi alla börjar vår bana redan som barn.

Med diverse hårattiraljer valde jag alltså väg vid en t-korsning utan dess like, begav mig mot okända mål och aldrig har jag ångrat mig. För plötsligt öppnade sig ett liv som jag helt hade glömt bort att det existerade. Jag kunde plötsligt göra vad jag ville, umgås med människor som jag innan förbjudits att vara nära. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till fylldes livet av roliga händelser, både dagar och kvällar kantades av allt från grillningar till biobesök i goda vänners lag och plötsligt kom jag på mig själv att allt som oftast gå omkring och le helt utan en egentlig anledning.

Att kalla det för att jag helt oförberedd än en gång upptäckte singellivet känns både fel och kanske även aningen promiskuöst, men det är ändå termen som man tar i mannamun. Dock var det inte möjligheten att bedriva otukt som jag såg som spännande och underbar, snarare glädjen över att få umgås med likasinnade. Människor som är glada, framåt och som vill umgås med mig utan att kuva mig. Personer som faktiskt uppskattar min personlighet och uppmuntrar den. Och på något underligt ökade min bekantskapskrets lavinartat i positiv bemärkelse och min lycka och glädje med den.

Idag vaknar jag med ett leende på läpparna nästan varje morgon. Sover gott, orkar mer och njuter av livet. Har skaffat en ny fantastisk sambo i form av en väninna som även hon kommer från ön och knyter ihop alla trådar som jag kan hitta i säcken. Har kuskat land och rike runt med människor som får mig att skratta och skapat minnen för livet. Alltså tillägnar jag denna text till dem som står mig nära. Ni vet vilka ni är och det är tack vare er som jag befinner mig där jag är idag. Det är tack vare er som jag tog fram kammen och ryckte upp mig och slutade vara martyr. Det är enbart tack vare er som jag mår bra och har hittat tillbaka till min livsglädje och till min inre styrka. Så än en gång, stort tack, för det tror jag inte att jag säger tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket. Tack för att ni finns, tack för att ni är ni och tack för alla fantastiska stunder vi har och har haft tillsammans.

Det är med er som jag vill uppleva både gårdag och morgondag.

Annonser

Karma – livets lärdom

En klok person sade till mig för många år sedan att man alltid ska tänka sig för. Hela tiden tänka att det som man upplever och beter sig utifrån idag kan få avsevärda konsekvenser i ett senare skede. För du vet aldrig när personen du tränger dig före i matkön, eller kvinnan som nästan trillar när du osimdigt skyndar förbi den dagen du är sen till ett möte, kommer in i ditt liv igen. Kontentan är att du aldrig någonsin kan veta om ett person du behandlar illa någon gång kan komma att få en avgörande roll för dig eller någon närstående framöver. Som tur är gäller detsamma för personer som du behandlar väl.

Vi hade en äkta vargavinter i Göteborg i år och gissa hur mycket jag förbannade mig själv när jag först på tåget mot kranskommunen insåg att jag glömt min tag – en elektronisk nyckel med personlig kod. För om man precis som jag uppskattar att gå från jobbet tidigt måste man vara där än mycket tidigare, vilket i sin  tur innebär att jag ju visste att jag som vanligt skulle vara först vid kommunhuset och därmed också behöva stå i kylan och vänta tills någon behagade dyka upp och öppna.

Det var -16 denna morgon och min vana trogen utifrån kontors- och politikerarbete hade jag tunna strumpbyxor och knälång klänning. En kommande urinvägsinfektion var därför det som jag tänkte mest på när jag med hackande tänder promenerade mot huvudentrén, längtandes efter element, kaffe och min insuttna kontorsstol. Det var en självklar förkylning som jag nästan förväntade mig när jag ställde mig huttrandes på trappan, kände kylan in i märg och ben tillsammans med en insikt om att jag troligen kulle kunna bli stående på denna iskalla plats nästan en timme. Men det var då jag kände en hand på min axel.

Veckan innan ovanstående händelse hade jag haft ett sent politikermöte och på eftermiddagen, innan förberedelserna av detta, hjälpte jag en städerska att lyfta in en polermaskin i hissen. Samma städerska fick sedan på kvällen, efter mitt möte, några överblivna smörgåsar som politikerna inte lyckats sätta i sig samt en komplimang för sitt hår eftersom hon mellan eftermiddag och kväll lyckats bli nyfriserad. Och hon var jättefin – på riktigt, för annars hade jag inte sagt det och det tror jag att hon vet.

Det var samma städerska som nu lade sin hand på min axel. För hon hade sett mig från sitt köksfönster och förstått att jag låst mig själv ute eftersom jag som vanligt inte gick in via sidoingången. Och trots att hon var ledig denna dag tog hon på sig allt från termokläder till snöskor för att ge sig ut i kylan och släppa in mig. Ett agerande som var förtjänt av en kram och alla smörgåsar som jag har haft över sedan dess.

För nog finns det något som heter tur, men det är viktigt att minnas att man kan skapa sig sin egen goda karma. Receptet är enkelt, var trevlig mot alla oavsett deras epitet eller roll i samhället. För alla är lika mycket värda och kan vara exakt lika betydelsefulla för din vardag.  Så se alla, bekräfta dem och ge av dig själv.

Det är tyst i etern

Den underbara flickan från Vadstena kan känna på sig saker. Det spelar ingen roll om vi setts eller hörts det senaste, hon vet i alla fall mer eller mindre vad som händer i mitt liv och det var med glädje jag träffade henne häromveckan. Det var i ett lyckorus som jag berättade om allt underbart som hänt i mitt liv det senaste, det var med kärlek jag gav henne presenten med hennes namn på som jag haft hemma sedan hennes födelsedag i december. Det var med lättnad som jag tackade henne när hon sade att hon förstod varför jag inte hört av mig. Varför jag låtit mitt liv spinna på i 200 knyck dygnet runt sedan i julas. Och att hon för länge sedan förstått varför det varit tyst i etern i flera veckor. 

Vi pratade så länge. Hon berättade så bra om prioriteringar, get aways och precis där, precis då, kände jag hur lycklig jag verkligen var och hur magontet faktiskt började avta. Hur mina val i livet verkligen tagit rätt vändning de senaste månaderna och hur tacksam jag är för mina beslut samt dess konsekvenser. Och lycklig för informationen som den fina flickan från Vadstena gav mig som jag i min tur kunde ta med mig och lära mig något av, och därmed kanske bli ännu lyckligare, ännu snabbare. Det dåliga samvetetet för att jag valt att följa mitt hjärta var nästan borta när vi, jag och den underbara, skiljdes åt för denna gång. Sen kom det så klart tillbaka ganska så snart igen, men Rom byggdes inte på en dag och så kan det vara när man levt snart 30 år med att sätta sig själv och sitt välmående sist. Jag bestämde mig när jag promenerade hemåt. För 2010 är mitt år och det är tid för mig att sätta mig själv främst.

Jag ville helt enkelt åka på mitt eget retreat i skogen, och bibehålla känslan av genuin lycka. För jag trodde att jag var tvungen att göra något totalt annorlunda för att hitta tillbaka till den varma, glada personligheten som jag tappat bort lite genom åren. Som tur var hade jag helt fel, det visade sig bara dagen efter och ännu bättre är att jag inte hann påbörja någon andlig resa av fel anledning.

För lyckan kom än starkare, än tydligare, än vad jag någonsin trodde var möjligt och landade helt abrupt, oväntat och förutsättningslöst i mitt knä. Och efter att chocken hade lagt sig tog lyckan min hand och ledde mig mot nya vidder, nya höjder, och plötsligt var allt magont borta på mindre än en månad. För lyckan är stabil, trygg och lugn.

När narren visade sig i det keltiska korset förstod jag att det var dags för en nystart. Att lyckan erbjöd mig det oskrivna arket som det i sin tur är upp till mig att fylla med väsentligheter. Och i detta fall tvekade jag aldrig, för man måste våga för att vinna, det var en klok person som lärde mig det.

Jag har redan börjat skriva på det vita pappret, jag har redan börjat hitta tillbaka till mig själv. För jag valde lyckan och han valde mig. Och om vi åker på retreat, för det gör vi troligen, så gör vi det nog tillsammans.

Avbilda en groda

En väninna till mig som har lite svårt med svenskan sa alltid att hon anade älgar i mossen när vi var yngre. Älgar som dök upp så fort något verkade vara ens aningen skumt och jag hade aldrig hjärta att rätta henne, säga att man i Sverige oftast anar oråd, men att om det nödvändigtvis måste vara något djur inblandat så är det ugglor. För min väninna är så fin, så för hennes skull går det i min värld bra med vilket kreatur som helst.

Jag brukar alltid titta på människor och se dem som djur och helt ärligt är jag nog ganska duktig på det, vilket absolut kan ses som en udda talang. Mig själv har jag alltid sett som en groda hela livet, något som framkallade gapskratt på en firmafest i julas. Fick dock höra då att grodan är borta och har ersatts av en cocker spaniel vilket jag tänkt på sedan dess. För kanske är det så att även djur genomgår metamorfoser och kanske är det just det som har hänt.

Fyra personer har på kort tid sagt att det är något speciellt med mitt ansikte och någonstans inom mig börjar älgarna att frodas. Ingen ko på isen, men när fyra män, oberoende av varandra kommenterar samma saker, börjar man ju ana oråd. Tydligen är mitt ansikte levande och spännande, någon använde ordet vacker och någon annan välskapt. Bara positiva ord, men ändå förvånande på ett vis eftersom komplimangerna den senaste månaden ökat med ungefär 98 procent.

Troligen är jag lyckligare, kanske utstrålar jag mer glädje, oavsett har något hänt och jag gläds åt allt smicker. Njuter av att jag uppenbarligen är attraktiv på marknaden fortfarande trots fler år på nacken och ett par överblivna sambokilon runt midjan.

En av männen som kommenterade mitt ansikte är konstnär och vill måla av mig. Eller snarare foton av mig eftersom varken han eller jag tror att jag kan sitta still så länge som det krävs för att avbilda någon. Jag skrattar när jag tänker på det, för aldrig trodde jag väl att pojkflickan från landet med skrubbsår på knäna och karborrar i håret skulle få leka modell för en dag. Men än en gång visar ödet att allt är möjligt. Också en groda kan vara vacker, även om det bara är utifrån ett bildspel.

När tankar väcks

Jag är så trött på fördomar. Trött på att höra att stockholmare är dryga, göteborgare dumma och smålänningar snåla. Och fördomarna försvinner inte när man lämnar landet, tvärtom, landskap byts bara mot nationalitet. Alla från Finland är genomskinliga, spanjorer och spanjorskor temperamentsfulla, svenskar (men speciellt då svenskor) är promiskuösa och sist men inte minst, alla amerikaner är korkade och ytliga.

Visst kan man generalisera ibland med glimten i ögat, det säger jag ingenting om och jag gör det själv då och då. Även jag har träffat finnar utan pigment, rabiata sydeuropéer och nordstatare som är okunniga. Men man kan aldrig dra alla över en kam.

En amerikansk man som stormade in i mitt liv för många år sedan skulle mycket väl kunna vara den vackraste människan jag vet. Och då pratar jag både på in- och utsidan. Denna adonis med gröna ögon och dreadlocks, skapad av fyra olika nationaliteter gav upp sitt liv i staterna för att komma till Sverige, det lilla landet som många amerikaner tror är en stad i Norge. Han lämnade helt osjälviskt både familj och vänner, bara för att komma hit och kämpa för att få fram ett botemedel mot cancer.

Och det gjorde han i flera år, så pass hårt att han till slut gick in i väggen.

De flesta av oss hade nog åkt hem, eller möjligtvis rymt till en kurort. Men inte den vackre. Väl med näsan i kaklet valde han att bara ta med sig det absolut nödvändigaste och flytta till ett skjul på Gotland utan vare sig el eller rinnande vatten där han sedan funderade över sin livssituation och sjukdomen cancer i sju veckor. När han kom tillbaka till Karolinska hade han så många nya tankar med sig och vissa av dem visade sig leda till oanade möjligheter för dagens cancerpatienter. Och för det blev han och hans arbetslag ordentlig och välförtjänt uppmärksamhet. Men istället för den stora festen på Stureplan valde han att gå tillbaka till labbet, för den kvällen visste han att han för en gångs skull skulle få lite lugn och ro på jobbet.

Långt ifrån ytligt och korkat tycker i alla fall jag. Tvärtom visar denne man att man inte kan generalisera ett helt folkslag. Tvärtom får han, bara genom att vara sig själv, mig att vilja bli en bättre person. Och helt enkelt sluta generalisera.

Where heros are made

Någon blev grymt irriterad på mig härom sistens och sa att man faktiskt inte alltid kan vara lika glad som jag. Att det inte är mänskligt och att mitt beteende är falskt, för givetvis eftersom oändlig glädje uppenbarligen är omöjlig, håller jag en fasad. En mur som jag, om man får tro personen i fråga, vittrar, om än sakta men säkert, sönder bakom.

Det är alltid jobbigt att göra folk besvikna, men faktiskt inte i det här fallet. Givetvis har även jag svackor, för jag är ju ändock mänsklig, men jag är helt ärligt, utan uppoffring, nästan alltid glad. Och anledningen är att jag är så tacksam för allt i mitt liv. Att jag kan se, att jag kan gå, att jag kan stå… Enkla saker som många andra tar för givet. Jag har upplevt så mycket skit genom åren, så tacksamheten är oändlig gällande vart jag befinner mig på livets resa idag. Och jag kan, och kommer säkert, fortsätta med min tacksamhetsvördnad i all tid och evighet.

Tacksam för mannen som alltid ser ut som att han kommer direkt från en efterfest. Ett livligt kalas där man tror att han har somnat med fötterna i en krukväxt och med ena fingret i en kontakt. För så smutsiga skor är svåra att finna ens på den lumpnaste bondgård, och inte ens den bästa hårgelén kan ordna till en sådan volym på ens ett halvnaturligt vis. Det var han som kallade mitt ansikte för levande och tyckte att mitt förnamn var för långt för att uttala. Jag ler alltid när jag tänker på honom.

Tacksam för den andre som är ung men ser gammal ut. Han som jag häromdagen råkade kalla för farbror. Insåg för sent att det nog var dumt, speciellt när det för hans del säkert är 10-15 år kvar till pensionen. Jag tror dock inte att han ville förstå, eller så kanske han helt enkelt inte förstod.  Han är helt enkelt inte den skarpaste kniven på IKEA. Tvärtom är det han som brukar trampa snett och fel i diverse klaver, och även om jag inte är skadeglad så ler jag. För han gör det på ett konstigt, lite bedårande sätt och jag liksom njuter lite av att på avstånd betrakta hans förvirrade fumlighet, hur skumt det än kan låta.

Tacksam för den unga killen som bjöd ut mig efter ett spinningpass just den dagen jag var helt osminkad och som vanligt efter träning, svettig och äcklig. Bara att veta att man fortfarande är attraktiv på marknaden, trots brist på kemikalier, snygga kläder och håruppsättning, var en lättnad. Sen att han inte var intresserad längre när han förstod att jag var över 25, det är en annan femma, men det väljer jag att glömma bort.

Tacksam för den äldre killen som inte bara bjöd ut mig efter varje spinningpass i ett år, utan även bad mig flytta med honom till London. I know people, löd det samtidigt som han förklarade att London var staden where heros are made. Och han ville göra mig till en hjältinna när det kom till spinning, för det trodde han att jag kunde bli. Så jag är än en gång tacksam för bekräftelsen, men än mer tacksam för lågkonjunkturen som gjorde att VOLVO sade upp konsulter och skickade tillbaka honom hem till Bayswater innan han blev jobbig på riktigt.

Tacksam för det lilla i vardagen. För det är det som gör livet värt att leva.

                                                

Fyllefloskler som leder till insikt

I lördags träffade jag och väninnan en man med hästsvans som kom från Linköping. Han hade precis som jag en ring på fingret och det fanns inget intresse av någonting annat än att bara sitta ner och samtala. Ett samtal helt utan tvång och på lika premisser är en underbar känsla.

Vi pratade om allt möjligt i hotellets lobby, drack ett glas vin eller tre och när receptionisten nekade honom att köpa mer alkohol för att timmen var sen yttrade han en fyllefloskel som det låg mer sanning i än vad han säkert förstod själv just då.

”Det vore ju dumt att servera vin på ett hotell i Sverige efter klockan 23, folk kan ju tro att man har trevligt, och i Sverige ska man ju inte ha roligare än någon annan. Någonsin.”

Jag tänkte på hans ord på tåget hem och att det faktiskt ligger något i det som han sa. Jantelagen genomsyrar vårt samhälle mer än åtminstone jag förstår och det faktiskt är svårt att få ett genuint grattis när man klappar sig på axeln även om det är välförtjänt.

Jag kommer på mig själv ibland med att jag inte berättar för vissa i min omvärld när jag lyckas, att jag tar på mig silkesstrumporna och trippar på tå när det gått bra för mig bara för att inte stöta mig med personer som jag vet är avundsjuka eller negativa. Och ju mer jag håller mig undan de negativa människorna, desto bättre går det för mig vilket i sin tur kan ses som både lustigt och logiskt.

Logiskt eftersom jag, när jag sorterar bort negativa energier, mår bättre, har roligt och det går bättre med både det vardagliga och det jordiska. Lustigt, av exakt samma anledningar och säkerligen en massa fler. Alltså väljer jag att klappa mig på axeln och stå för att jag cashat in än en gång. För igår kom det som ett brev på posten. Eller snarare ett mail i inboxen. Och jag fick något som jag har väntat på så länge.

Igår blev helt enkelt första steget utav många kommande på min nya och ”riktiga” karriär.

Tidigare äldre inlägg