En spontant galen resa till Grekland – del 1

Precis när man tänker att en fantastisk sommar går mot sitt slut öppnar sig möjligheter att skapa fler minnen för livet. Chansen att förlänga sommaren så att man kan få mer sol, mer lycka och mängder av fler skratt. Allt i form av ett email med ett erbjudande om sjukt billiga vistelser i Grekland och inom ett dygn från det att vi läst om resorna satt jag och fröken Karlstad på planet. Spontant, galet och verkligen inte speciellt mycket vi. Men otroligt nödvändigt, behövligt och efterlängtat.

Precis som allt annat ospecificerat visste vi ingenting om vår resa, såg det som en tombola och accepterade på förhand att vi tyvärr lätt skulle kunna hamna på landsbygden, långt från civilisation och turistattraktioner. Att vårt boende skulle kunna vara en pittoresk stuga utan både el och vatten men med jordstampat golv. Turligt nog var ödet på vår sida än en gång och vi hamnade mitt i storstan med närhet till både bad, shopping och mängder av restauranger, barer och nattklubbar. Och så klart nyttjade vi vår underbara situation till fullo.

De första dagarna fylldes av sol och bad i turkost vatten, öl och Smirnoff Ice på stranden, och ren och skär glädje över att vi tagit beslutet att lämna regniga Sverige för något som kunde ses som ett paradis. Sedan tog vi steget som vilka två singeltjejer i vår situation som helst hade tagit. Det rejäla klivet ut på krogen, ut på dansgolven och in i fyllan och villan. Livet var fantastiskt och vi kände oss mer levande än på länge.

Spännande nog träffade vi på hotellet två svenska pojkar från Iran som gärna ville umgås med oss och som även de ville förfesta in semestern på vårt rum. Den ena pratade bra svenska, den andra knappt alls och plötsligt satt vi där och lekte den sämsta varianten av ”jag har aldrig” som jag någonsin medverkat i. Kontentan blev att det inte tog lång tid innan jag i mitt sinne döpte de två pojkarna till Biffen och Token. Biffen eftersom den ena var otroligt muskulös men ganska tydligt visade sig vara halvdum. Token eftersom den andra, när han väl öppnade munnen, sa de mest underliga saker som förvisso var sexuella anspelningar men helt tagna ur sitt sammanhang. Än en gång fick jag även konstaterat att jag är en blattemagnet för oturligt nog fattade både Biffen och Token tycke för mig, något jag inte uppskattade. Turligt nog såg fröken Karlstad mitt ointresse och snudd på panik i god tid vilket resulterade i att vi gjorde det mognaste i världen, det vill säga sprang ifrån dem på krogen utan att säga hej då. Allt utan en tanke på att vi alla bodde på samma hotell och att vi troligen skulle ses igen.

Oavsett, fröken Karlstad och jag smet in på en annan nattklubb och dansade med galna greker tills vi tappade andan, jag av ansträngning, fröken Karlstad av betuttning. För mitt på dansgolvet fann hon en grekisk gud, en adonis utan sitt like. Så när jag på fyllan vandrade hem och skådade soluppgången fick hon ta sig en titt på de genuina Grekland. För så som greker allt som oftast gör bodde mr X hemma hos mamma vilket innebar ikoner på väggar, bäddsoffa och ombyte innan man går och lägger sig.

Fröken Karlstad föll som en klubbad säl för sin adonis så historien upprepade sig följande kväll. Skillnaden denna gång var att den grekiska Guden hade sällskap av flertalet vänner som vars lott denna kväll var att dansa loss med mig vilket jag tackade och bockade för så jag, tre äpplen hög och i flip flops, slapp stå ensam på dansgolvet. Det var allt från muskelbyggande greker till en tok med Roberto Baggio tofs och jag vet att jag tänkte att greker verkligen inte hänger med i modet. En blond vältränad liten sak frågade mig efter en timme eller två hur gammal jag var och eftersom jag var full av både alkohol och djävulskap frågade jag helt fräckt hur gammal han ville att jag skulle vara. Eftersom svaret blev 25 lovade jag honom därefter att jag för hans skull skulle vara just 25 denna kväll, helt utan att tänka på den språkbarriär som faktiskt fanns. För greker är otroligt dåliga på engelska över lag och först senare förstod jag att han faktiskt trodde att jag var 25. Så när den lille greken fick reda på att jag snart är fyllda 31 höll han alltså på att sätta ouzon i halsen, för tydligen var han 19 och jag var bara några år yngre än hans mamma. Efter det föddes epitetet ”tant” som ständigt hamnade framför mitt namn och jag fick helt enkelt acceptera det faktum att jag i Grekland ses som konstig för att jag inte är gift, underlig för att jag inte har barn men att jag är förbannat välbevarad för att vara kärring.

Grekerna berättade för oss om hur det var att leva på Kreta. Om turister, fest och att alla norskor är horor. Det sistnämnda gladde mig och fröken Karlstad oerhört då vi trott att det var svenskor som var kända för att vara promiskuösa. Det var helt enkelt skönt att ha blivit nedknuffade till silverplats av grannlandet, en känsla som annars är alltför sällsynt.

Än en gång gick jag hem själv, glad i hågen, med någon form av gyros i handen och som vanligt slocknade jag långt innan maten var uppäten. När jag vaknade bara någon timme senare var det av att någon knackade på dörren och så klart trodde jag att det var fröken Karlstad som stod utanför och gnydde mitt namn. Utan linser lyckades jag ledsaga mig själv fram till dörren, orolig till tusen försökte jag låsa upp den samtidigt som jag hörde ett snyftande utanför från det som jag trodde var fröken Karlstad. Döm därför om min förvåning när jag gläntande på dörren och den slogs upp på vid gavel och jag plötsligt trycktes upp mot en vägg, kände en manskropp mot min och fick viskat i mitt öra att det minsann var dags att sära på benen.

Är man blind som en mullvad och nyvaken är det svårt att tänka ut bästa möjliga reaktion. Så jag följde hjärta och mage och lät därmed adrenalinet flöda fritt. Och när jag knuffade bort mannen som klängde på mig och försökte komma innanför mina trosor såg jag vem det var. Roberto Baggio, en insikt som gjorde mig än mer vansinnig. Token som inte ens hade vett att klippa sig normalt. Så klart skällde jag ut honom efter noter samtidigt som jag funderade på hur jag skulle få ut honom ur lägenheten. För jag visste att min nedsatta syn definitivt inte skulle hjälpa mig att sätta en välriktad spark i skrevet på idioten. Alltså hotade jag med att skrika och väcka resten av gästerna på hotellet, sade att jag absolut inte var intresserad av någon som helst otukt men han bara skrattade och sa att jo, det visste han att jag visst var och tryckte upp mig mot väggen igen.

I det läget blev jag lite rädd och tänkte att det nu var dags att ta reda på om all body combat träning lönat sig. Alltså tog jag all sats jag hade och hoppade rakt upp i luften bara för att landa med all min kraft och tyngd på hans fot. Och att döma av hans läten kändes det i alla fall lite grann så då tog jag tillfället i akt. Jag gav honom en rejäl knuff och sedan en pushkick i riktning mot det som jag anade var ytterdörren och fick ut honom, tyvärr lyckades ha sätta foten emellan innan jag hann stänga dörren. Det var då jag kände att det fick bära eller brista och idén om vad som skulle kunna vara grekers akilleshäl formades i mitt huvud. Hela tiden hade han ju pratat om att jag ville ha sex och ju mer jag förnekat detta påstående desto mer upphetsad verkade han bli. Så jag testade motsatsen, sade att ja, visst ville jag ligga. Så otroligt gärna och mycket, ofta och länge. Med vem som helst utom med honom.

Bara sekunder senare stod det klart att jag krossat Roberto Baggios manlighet eftersom det som jag tror är grekiska svordomar haglade och i dimmorna och diset tyckte jag mig även se att jag fick både fingret och en knytnäve innan jag lyckades slänga igen dörren. Det måste ha gjort ont att missa även detta straffskott, å andra sidan har jag aldrig hejat på Italien.

Trött, blind och slutkörd pustade jag ut, rörde mig tillbaka till sängen och hittade min gamla Gyros på vägen. Det var i dessa matrester jag somnade och vaknade upp timmar senare i när den riktiga fröken Karlstad knackade på dörren. Och jag berättade om den galna greken som vi båda där och då bestämde oss för att lägga fälleben för om vi såg honom igen. Fröken Karlstad funderade även på om man kunde skada honom ytterligare, en tanke som jag gjorde intet för att avvisa. Det är äkta vänskap och kärlek och det var precis vad jag behövde höra där och då. Så slutet gott allting gott och livet kändes än en gång fantastiskt underbart. Det enda som var lite jobbigt var att jag hade stelnad tzatsiki i örat och att jag inte upptäckte det förrän vi var på stranden. Alla som såg mig trodde nog att jag hade bedrivit det som jag faktiskt vägrat. Och att jag var norska.

Till dom som verkligen betyder något

Jag ser mig omkring. Ser tillbaka på mitt liv. Njuter av att det idag inte ser ut som det gjorde för 10 år sedan, gläds över de förändringar som jag gjort fram till idag jämfört med de traditioner jag hade förr. Och är förbannad lycklig över mitt nya liv som jag påbörjade för snart 3 månader sedan. För då var jag en trasig och sorgsen själ som helt plötsligt insåg att det är endast mitt eget ansvar att välja bort smärta, svek och tårar. Det var då jag ryckte upp mig själv från rötterna och började om, raderade det som varit och såg till att för en gångs skull sätta mig själv framför både cirkusar och energitjuvar.

Jag våndades långt om länge innan jag tog mitt beslut om nystart, för nog är det mycket enklare att tyna bort, gråta och sörja i sin ensamhet och dra något riktigt gammalt över sig. Men när insikten infinner sig om att offerkoftestadiet är allt annat än charmigt, då är det faktiskt ganska lätt att ta fram hårborsten och kamma till en ny bena. För när man inser att i början är även den minsta förändring också den väsentlig, att små trevande steg räknas då det ju faktiskt är så vi alla börjar vår bana redan som barn.

Med diverse hårattiraljer valde jag alltså väg vid en t-korsning utan dess like, begav mig mot okända mål och aldrig har jag ångrat mig. För plötsligt öppnade sig ett liv som jag helt hade glömt bort att det existerade. Jag kunde plötsligt göra vad jag ville, umgås med människor som jag innan förbjudits att vara nära. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till fylldes livet av roliga händelser, både dagar och kvällar kantades av allt från grillningar till biobesök i goda vänners lag och plötsligt kom jag på mig själv att allt som oftast gå omkring och le helt utan en egentlig anledning.

Att kalla det för att jag helt oförberedd än en gång upptäckte singellivet känns både fel och kanske även aningen promiskuöst, men det är ändå termen som man tar i mannamun. Dock var det inte möjligheten att bedriva otukt som jag såg som spännande och underbar, snarare glädjen över att få umgås med likasinnade. Människor som är glada, framåt och som vill umgås med mig utan att kuva mig. Personer som faktiskt uppskattar min personlighet och uppmuntrar den. Och på något underligt ökade min bekantskapskrets lavinartat i positiv bemärkelse och min lycka och glädje med den.

Idag vaknar jag med ett leende på läpparna nästan varje morgon. Sover gott, orkar mer och njuter av livet. Har skaffat en ny fantastisk sambo i form av en väninna som även hon kommer från ön och knyter ihop alla trådar som jag kan hitta i säcken. Har kuskat land och rike runt med människor som får mig att skratta och skapat minnen för livet. Alltså tillägnar jag denna text till dem som står mig nära. Ni vet vilka ni är och det är tack vare er som jag befinner mig där jag är idag. Det är tack vare er som jag tog fram kammen och ryckte upp mig och slutade vara martyr. Det är enbart tack vare er som jag mår bra och har hittat tillbaka till min livsglädje och till min inre styrka. Så än en gång, stort tack, för det tror jag inte att jag säger tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket. Tack för att ni finns, tack för att ni är ni och tack för alla fantastiska stunder vi har och har haft tillsammans.

Det är med er som jag vill uppleva både gårdag och morgondag.

Tack och adjö med betoning på djö

Det finns en äldre herre i mitt liv som jag ser som rätt gudomlig. Han är glad och rar, men kanske aningen dement. Å andra sidan gör det ingenting för han kommer ihåg det väsentliga, åtminstone om man får tro honom själv. På något underligt sätt får han mig att le varje gång han öppnar munnen. Detta oavsett om han pratar osammanhängande om dissekerade skrotbilar eller har helt glasklara genomgångar kring saker som präglar samhället idag.

Han är före detta journalist och hjälper mig massvis bara genom att vara sig själv, genom dialogen och enkelheten som han för med sig. Han leder som en ledare bör, men går ibland vilse utan att själv förstå det. Och det säger han utan att skämmas är det bästa sättet att tappa bort sig på. Och han får mig att le när han beter sig så där gammeldags på ett helt seriöst vis.

Om han sitter ner så reser han sig trots ålder och krämpor så som gentlemän skall så fort jag, eller vilken annan kvinna som helst för den delen, kommer i närheten. Och varje gång han tar farväl säger han adjö med betoning på djö. Han kramade mig häromdagen, men innan han rörde mig bockade han med rak rygg och höll hatten mot bröstet. Han är en av många, men som ändå är för få, som ger av sina erfarenheter, delar med sig av vetande och kunnande. Och även om hans världsbild skiljer sig markant från min så lär han mig saker varje gång vi möts.

Man kan inte annat än le när han är i närheten. Och jag ler med honom, inte åt honom.

När tankar väcks

Jag är så trött på fördomar. Trött på att höra att stockholmare är dryga, göteborgare dumma och smålänningar snåla. Och fördomarna försvinner inte när man lämnar landet, tvärtom, landskap byts bara mot nationalitet. Alla från Finland är genomskinliga, spanjorer och spanjorskor temperamentsfulla, svenskar (men speciellt då svenskor) är promiskuösa och sist men inte minst, alla amerikaner är korkade och ytliga.

Visst kan man generalisera ibland med glimten i ögat, det säger jag ingenting om och jag gör det själv då och då. Även jag har träffat finnar utan pigment, rabiata sydeuropéer och nordstatare som är okunniga. Men man kan aldrig dra alla över en kam.

En amerikansk man som stormade in i mitt liv för många år sedan skulle mycket väl kunna vara den vackraste människan jag vet. Och då pratar jag både på in- och utsidan. Denna adonis med gröna ögon och dreadlocks, skapad av fyra olika nationaliteter gav upp sitt liv i staterna för att komma till Sverige, det lilla landet som många amerikaner tror är en stad i Norge. Han lämnade helt osjälviskt både familj och vänner, bara för att komma hit och kämpa för att få fram ett botemedel mot cancer.

Och det gjorde han i flera år, så pass hårt att han till slut gick in i väggen.

De flesta av oss hade nog åkt hem, eller möjligtvis rymt till en kurort. Men inte den vackre. Väl med näsan i kaklet valde han att bara ta med sig det absolut nödvändigaste och flytta till ett skjul på Gotland utan vare sig el eller rinnande vatten där han sedan funderade över sin livssituation och sjukdomen cancer i sju veckor. När han kom tillbaka till Karolinska hade han så många nya tankar med sig och vissa av dem visade sig leda till oanade möjligheter för dagens cancerpatienter. Och för det blev han och hans arbetslag ordentlig och välförtjänt uppmärksamhet. Men istället för den stora festen på Stureplan valde han att gå tillbaka till labbet, för den kvällen visste han att han för en gångs skull skulle få lite lugn och ro på jobbet.

Långt ifrån ytligt och korkat tycker i alla fall jag. Tvärtom visar denne man att man inte kan generalisera ett helt folkslag. Tvärtom får han, bara genom att vara sig själv, mig att vilja bli en bättre person. Och helt enkelt sluta generalisera.

Ödets hjul

Lyckans eller ödets hjul står för händelser i våra liv som kommer oväntat och plötsligt och som till synes är ödesbestämda. När lyckans hjul dyker upp, kan man vänta sig en förändring som vanligtvis leder till att saker bättre, men inte alltid.

När jag fick lyckans hjul på framtid, den där kvällen för flera månader sedan tänkte jag inte mer på det. För det framtiden har i sitt sköte, det har jag ingen aning om och med vetskapen om att jag ofta inte kan påverka det som komma skall märkvärt mycket brukar jag lämna det därvid. Och som vanligt hade korten rätt.

Aldrig har väl så mycket skett på ett år, eller om man ska hårddra det, en månad. För december månad var verkligen tiden då mycket hände. Snön föll som aldrig förr över Västra Götaland och ersatte det slask vi alla är vana vid, sambon blev särbo för att sedan bli närbo, bästa vännen avslutade sin relation och behövde tröst, fastern blir även moster och 2009 blev 2010 med pompa och ståt. Och trots kyla in på märg och ben stod jag och den fina flickan från Borås mitt på avenyn, just då och just där, och tittade på fyrverkerierna när det var dags för nytt år.

Och jag insåg att jag kände en otrolig lycka. En känsla som jag inte känt på en bra stund eftersom magkänslan varit utbytt mot magont ända sedan den tredje advent. Och jag förstod plötsligt precis vad korten menade när det sa att min framtid skulle präglas av ödets hjul. Två steg fram och ibland ett steg bak och tanken fick mig att känna ett lugn från djupet av mitt hjärta. För jag visste, och vet fortfarande, att om man tagit ett sjumilakliv bak, då kan det därefter bara gå framåt. 

  

Om en norrman

Jag tror jag har nämnt någon gång att jag alltid haft en förkärlek till världens vackraste man, Lenny Kravitz. Fast helt ärligt vet jag inte hur han ser ut längre, har nämligen undvikit bilder av min våta tonårsdröm de senaste åren. För det vore otroligt tråkigt om jag rent ut sagt besudlade mitt minne av denna skönhet med möjliga bevis av tidens och naturens gång. Tvärtom är det bättre att minnas honom som ung, snygg, viril. Och med sjukt mycket tatueringar och piercings.

Lenny, för i min värld är vi ju på first name basis, är för övrigt mitt frikort. Sambons frikort är i sin tur Nelly Furtado, tjejen som jag tror rumlar, eller åtminstone har rumlat, runt med Lenny åtminstone en gång i den verkliga världen. Underligt egentligen att sambons och mitt frikort har så att säga frikortat sig tillsammans. För jag tror allt att de har förhållanden på var sitt håll annars.

I lördags var vi ute och kalasade. Alla hade otroligt roligt och singlarna hade speciellt roligt. Om man inte träffade sin förra kille och slog honom på käften så träffade man en ny som man kunde krama på alla tänkbara vis. Och någon fick till och med ett telefonnummer och kanske också en möjlighet till en fortsättning i nyktert tillstånd.

Undertecknad fick en full norrman som jag inte ville ha. Och jag förstod inte att jag hade fått honom förrän han frågade rakt ut om vi skulle gå eller ta en taxi hem till mig. Detta trots att han sett ringen på mitt finger. Detta trots att jag hela tiden tyckte att hans kompis som gjorde kullerbyttor på dansgolvet var mycket roligare. Detta trots att jag utstrålade något helt annat än intresse.

Tycker lite synd om honom i efterhand dock, för ivrig och förväntansfull (mig icke införstådd) lämnade han faktiskt utestället för min skull. Men taket bär nog även denna gång, för troligen så raggade han upp någon halvsleten, drängfull och mer villig. Ni vet sådär som folk kan vara på Avenyn klockan 4 på morgonen.

För bra är det ju om alla på krogen, som verkligen vill, får ligga. Och helst då med varandra. Då slipper de springa efter oss som hellre går hem och sover. Vi som drömmer om sambon och 90-talets Lenny Kravitz.

Tankar från en poetisk 14-åring

Jag var definitivt alldeles för kär och känslig när jag var tonåring. Och troligen ansåg jag mig också både poetisk och klok. Vilken galenskap…. 

Jag vill vara en tår, födas vid ditt öga, färdas längs din kind och dö vid dina läppar.

A heart is not to play with, a heart is not a toy. But if you want to break it, give it to a boy.

En man vill alltid vara en kvinnas första kärlek. En kvinna vill alltid vara en mans sista äventyr.

Kärlek är som att äta soppa med gaffel, man blir aldrig mätt.

Låt din själ vara fri så följer kroppen efter.

Tidigare äldre inlägg