En spontant galen resa till Grekland – del 1

Precis när man tänker att en fantastisk sommar går mot sitt slut öppnar sig möjligheter att skapa fler minnen för livet. Chansen att förlänga sommaren så att man kan få mer sol, mer lycka och mängder av fler skratt. Allt i form av ett email med ett erbjudande om sjukt billiga vistelser i Grekland och inom ett dygn från det att vi läst om resorna satt jag och fröken Karlstad på planet. Spontant, galet och verkligen inte speciellt mycket vi. Men otroligt nödvändigt, behövligt och efterlängtat.

Precis som allt annat ospecificerat visste vi ingenting om vår resa, såg det som en tombola och accepterade på förhand att vi tyvärr lätt skulle kunna hamna på landsbygden, långt från civilisation och turistattraktioner. Att vårt boende skulle kunna vara en pittoresk stuga utan både el och vatten men med jordstampat golv. Turligt nog var ödet på vår sida än en gång och vi hamnade mitt i storstan med närhet till både bad, shopping och mängder av restauranger, barer och nattklubbar. Och så klart nyttjade vi vår underbara situation till fullo.

De första dagarna fylldes av sol och bad i turkost vatten, öl och Smirnoff Ice på stranden, och ren och skär glädje över att vi tagit beslutet att lämna regniga Sverige för något som kunde ses som ett paradis. Sedan tog vi steget som vilka två singeltjejer i vår situation som helst hade tagit. Det rejäla klivet ut på krogen, ut på dansgolven och in i fyllan och villan. Livet var fantastiskt och vi kände oss mer levande än på länge.

Spännande nog träffade vi på hotellet två svenska pojkar från Iran som gärna ville umgås med oss och som även de ville förfesta in semestern på vårt rum. Den ena pratade bra svenska, den andra knappt alls och plötsligt satt vi där och lekte den sämsta varianten av ”jag har aldrig” som jag någonsin medverkat i. Kontentan blev att det inte tog lång tid innan jag i mitt sinne döpte de två pojkarna till Biffen och Token. Biffen eftersom den ena var otroligt muskulös men ganska tydligt visade sig vara halvdum. Token eftersom den andra, när han väl öppnade munnen, sa de mest underliga saker som förvisso var sexuella anspelningar men helt tagna ur sitt sammanhang. Än en gång fick jag även konstaterat att jag är en blattemagnet för oturligt nog fattade både Biffen och Token tycke för mig, något jag inte uppskattade. Turligt nog såg fröken Karlstad mitt ointresse och snudd på panik i god tid vilket resulterade i att vi gjorde det mognaste i världen, det vill säga sprang ifrån dem på krogen utan att säga hej då. Allt utan en tanke på att vi alla bodde på samma hotell och att vi troligen skulle ses igen.

Oavsett, fröken Karlstad och jag smet in på en annan nattklubb och dansade med galna greker tills vi tappade andan, jag av ansträngning, fröken Karlstad av betuttning. För mitt på dansgolvet fann hon en grekisk gud, en adonis utan sitt like. Så när jag på fyllan vandrade hem och skådade soluppgången fick hon ta sig en titt på de genuina Grekland. För så som greker allt som oftast gör bodde mr X hemma hos mamma vilket innebar ikoner på väggar, bäddsoffa och ombyte innan man går och lägger sig.

Fröken Karlstad föll som en klubbad säl för sin adonis så historien upprepade sig följande kväll. Skillnaden denna gång var att den grekiska Guden hade sällskap av flertalet vänner som vars lott denna kväll var att dansa loss med mig vilket jag tackade och bockade för så jag, tre äpplen hög och i flip flops, slapp stå ensam på dansgolvet. Det var allt från muskelbyggande greker till en tok med Roberto Baggio tofs och jag vet att jag tänkte att greker verkligen inte hänger med i modet. En blond vältränad liten sak frågade mig efter en timme eller två hur gammal jag var och eftersom jag var full av både alkohol och djävulskap frågade jag helt fräckt hur gammal han ville att jag skulle vara. Eftersom svaret blev 25 lovade jag honom därefter att jag för hans skull skulle vara just 25 denna kväll, helt utan att tänka på den språkbarriär som faktiskt fanns. För greker är otroligt dåliga på engelska över lag och först senare förstod jag att han faktiskt trodde att jag var 25. Så när den lille greken fick reda på att jag snart är fyllda 31 höll han alltså på att sätta ouzon i halsen, för tydligen var han 19 och jag var bara några år yngre än hans mamma. Efter det föddes epitetet ”tant” som ständigt hamnade framför mitt namn och jag fick helt enkelt acceptera det faktum att jag i Grekland ses som konstig för att jag inte är gift, underlig för att jag inte har barn men att jag är förbannat välbevarad för att vara kärring.

Grekerna berättade för oss om hur det var att leva på Kreta. Om turister, fest och att alla norskor är horor. Det sistnämnda gladde mig och fröken Karlstad oerhört då vi trott att det var svenskor som var kända för att vara promiskuösa. Det var helt enkelt skönt att ha blivit nedknuffade till silverplats av grannlandet, en känsla som annars är alltför sällsynt.

Än en gång gick jag hem själv, glad i hågen, med någon form av gyros i handen och som vanligt slocknade jag långt innan maten var uppäten. När jag vaknade bara någon timme senare var det av att någon knackade på dörren och så klart trodde jag att det var fröken Karlstad som stod utanför och gnydde mitt namn. Utan linser lyckades jag ledsaga mig själv fram till dörren, orolig till tusen försökte jag låsa upp den samtidigt som jag hörde ett snyftande utanför från det som jag trodde var fröken Karlstad. Döm därför om min förvåning när jag gläntande på dörren och den slogs upp på vid gavel och jag plötsligt trycktes upp mot en vägg, kände en manskropp mot min och fick viskat i mitt öra att det minsann var dags att sära på benen.

Är man blind som en mullvad och nyvaken är det svårt att tänka ut bästa möjliga reaktion. Så jag följde hjärta och mage och lät därmed adrenalinet flöda fritt. Och när jag knuffade bort mannen som klängde på mig och försökte komma innanför mina trosor såg jag vem det var. Roberto Baggio, en insikt som gjorde mig än mer vansinnig. Token som inte ens hade vett att klippa sig normalt. Så klart skällde jag ut honom efter noter samtidigt som jag funderade på hur jag skulle få ut honom ur lägenheten. För jag visste att min nedsatta syn definitivt inte skulle hjälpa mig att sätta en välriktad spark i skrevet på idioten. Alltså hotade jag med att skrika och väcka resten av gästerna på hotellet, sade att jag absolut inte var intresserad av någon som helst otukt men han bara skrattade och sa att jo, det visste han att jag visst var och tryckte upp mig mot väggen igen.

I det läget blev jag lite rädd och tänkte att det nu var dags att ta reda på om all body combat träning lönat sig. Alltså tog jag all sats jag hade och hoppade rakt upp i luften bara för att landa med all min kraft och tyngd på hans fot. Och att döma av hans läten kändes det i alla fall lite grann så då tog jag tillfället i akt. Jag gav honom en rejäl knuff och sedan en pushkick i riktning mot det som jag anade var ytterdörren och fick ut honom, tyvärr lyckades ha sätta foten emellan innan jag hann stänga dörren. Det var då jag kände att det fick bära eller brista och idén om vad som skulle kunna vara grekers akilleshäl formades i mitt huvud. Hela tiden hade han ju pratat om att jag ville ha sex och ju mer jag förnekat detta påstående desto mer upphetsad verkade han bli. Så jag testade motsatsen, sade att ja, visst ville jag ligga. Så otroligt gärna och mycket, ofta och länge. Med vem som helst utom med honom.

Bara sekunder senare stod det klart att jag krossat Roberto Baggios manlighet eftersom det som jag tror är grekiska svordomar haglade och i dimmorna och diset tyckte jag mig även se att jag fick både fingret och en knytnäve innan jag lyckades slänga igen dörren. Det måste ha gjort ont att missa även detta straffskott, å andra sidan har jag aldrig hejat på Italien.

Trött, blind och slutkörd pustade jag ut, rörde mig tillbaka till sängen och hittade min gamla Gyros på vägen. Det var i dessa matrester jag somnade och vaknade upp timmar senare i när den riktiga fröken Karlstad knackade på dörren. Och jag berättade om den galna greken som vi båda där och då bestämde oss för att lägga fälleben för om vi såg honom igen. Fröken Karlstad funderade även på om man kunde skada honom ytterligare, en tanke som jag gjorde intet för att avvisa. Det är äkta vänskap och kärlek och det var precis vad jag behövde höra där och då. Så slutet gott allting gott och livet kändes än en gång fantastiskt underbart. Det enda som var lite jobbigt var att jag hade stelnad tzatsiki i örat och att jag inte upptäckte det förrän vi var på stranden. Alla som såg mig trodde nog att jag hade bedrivit det som jag faktiskt vägrat. Och att jag var norska.

En apa på axeln

Någon sa att när det är lätt så är det rätt, och att när det är rätt så är det lätt. Och tänker man efter så är det ju faktiskt så. Ändå tenderar livet aldrig att bli riktigt lätt, för så fort allt känns riktigt bra så händer det något som bara på en handvändning får det lätta att plötsligt kännas oerhört svårt.  Och kontentan är alltid den samma, jag börjar tvivla på att det som alldeles nyss var enkelt faktiskt är rätt och riktigt.

Var det rätt att byta jobb, var det smart att köpa en lägenhet för x antal miljoner och var det klokt att byta man till på köpet. Börjar man tänka fastnar man så lätt i en tankegång som är destruktiv, ett sätt som verkligen inte gynnar någon men som är oerhört svårt att ta sig ur. För plötsligt ger man näring till den osäkerhet och otrygghet som finns där långt bak i reptilhjärnan, de känslorna som man under den period som man mått bra helt enkelt glömt bort någonsin har existerat.

Man upprepar, ältar, repeterar, alla de tankar som är helt irrationella och när man plötsligt snöat in sig på helt fel detaljer når man slutsatser man aldrig trodde var möjliga. Man tar beslut som är helt uppåt väggarna, avgöranden som är så långt ifrån det verkliga livet och den sunda tanken som man kan komma. Och sedan står man där med konsekvenserna och undrar vad som hände.

För alla gärningar, handlingar, beslut, eller vad man nu väljer att kalla det, får konsekvenser.  Och ansvaret ligger hos den berörde enskilde, ologisk eller inte, att hantera det som komma skall. Den förståelsen är en stor del till att man kan kalla sig vuxen.  Den tillsammans med insikten om att man aldrig skall ta någon annans skit, inte behöva ansvara för någon annans konsekvenser.

Den berömda apa på axeln är troligen den figur som kastas omkring oftast och mest gladeligen i vårt samhälle.  Apan som symboliserar problemet som tynger oss och som vi vill bli av med illa kvickt.  Problemet som vi tror inte är vårt om vi för över det på någon annans axlar.

Jag har fått några apor det senaste, apor som jag verkligen inte velat ha och som heller inte är mitt ansvar, men ändå fått mig att tvivla och må dåligt. Apor som konflikträdda människor slängt iväg i den förskräckelse och sedan sprungit sin kos i hopp om att slippa drabbas av efterdyningar. För vi lär oss tidigt att man måste rå om sitt eget hus, rädda sitt eget skinn, att det är Darwins lag som gäller om vi vill överleva.   Allt är alltså helt mänskligt och naturligt och självklart. Men det är inte rätt.

För kastar du ifrån dig problem istället för att se dem i vitögat hämmar du din egna personliga utveckling. Vägrar du att ta itu med konsekvenserna av det egna handlandet kommer du konsekvent att stagnera och sluta att tillföra din omvärld något. Och lägger du apan på fel axel kan du knäcka personen som axeln tillhör, eller om du har än mer otur gör du personen som fått apan så förbannad att han eller hon väljer att knäcka dig.

Jag tänker inte knäcka någon, men jag kastar härmed tillbaka alla de apor som serveras mig detta år. För jag är värd att må bra och vill fortsätta att må på så vis. Jag vill inte ta emot något längre som får mig att må dåligt och börja tvivla, vill inte ge näring åt den osäkerhet som ändå alltid finns där i bakhuvudet. Inte gråta över mjölk som någon annan spillt.

Jag tänker inte ta mer skit bara för att det är bekvämt för andra.

För sent ute

Många människor inser saker för sent. Inser när man står framför spegeln att tröjan man köpte är en storlek för liten eftersom man valt att glömma bort den där viktökningen som vågen faktiskt visat. Förstår att man är allergisk mot paprika när man till slut inte bara får utslag utan även andnöd. Fattar att man skrivit fel i kalendern när man missat ett viktigt möte med ett dygn och 45 minuter.

Fast värst är när man förstår att det är för sent att rädda något som faktiskt fortfarande betyder något. Bara för att man trodde att det bara hade betytt något.

När man älskar någon måste man vårda relationen på alla plan, ge lika mycket som man tar och visa sin uppskattning i både ord och handling. Svårt kan tyckas, och det är det nog ibland, men det som jag kommit fram till efter så lång tid att det behöver det inte vara. Det ska det inte vara.

För är det lätt så är det rätt. Och är det rätt så är det lätt. Alltså ligger det något i uttalandet gör om, gör rätt. För finns det den möjligheten hade ju livet kunnat bli helt underbart. En andra chans hade lett till glädje, men ändå en klokare lycka fylld av ny erfarenhet utan jobbig konsekvens. Utan sorg och smärta, men med förlåtande.

Tyvärr är det mänskligt att inte kunna förlåta allt även om man ska förlåta mycket, tyvärr är minnet ofta för bra för att glömma. Och även om man ger någon eller något ytterligare en chans så finns det inga garantier för att orden rätt, lätt eller förlåtande kommer in i sammanhanget den här gången heller.

Så frågan är om man ska orka våga, orka chansa. Eller om man helt enkelt ska acceptera att man är för sent ute och våga gå vidare. 

Ödets hjul

Lyckans eller ödets hjul står för händelser i våra liv som kommer oväntat och plötsligt och som till synes är ödesbestämda. När lyckans hjul dyker upp, kan man vänta sig en förändring som vanligtvis leder till att saker bättre, men inte alltid.

När jag fick lyckans hjul på framtid, den där kvällen för flera månader sedan tänkte jag inte mer på det. För det framtiden har i sitt sköte, det har jag ingen aning om och med vetskapen om att jag ofta inte kan påverka det som komma skall märkvärt mycket brukar jag lämna det därvid. Och som vanligt hade korten rätt.

Aldrig har väl så mycket skett på ett år, eller om man ska hårddra det, en månad. För december månad var verkligen tiden då mycket hände. Snön föll som aldrig förr över Västra Götaland och ersatte det slask vi alla är vana vid, sambon blev särbo för att sedan bli närbo, bästa vännen avslutade sin relation och behövde tröst, fastern blir även moster och 2009 blev 2010 med pompa och ståt. Och trots kyla in på märg och ben stod jag och den fina flickan från Borås mitt på avenyn, just då och just där, och tittade på fyrverkerierna när det var dags för nytt år.

Och jag insåg att jag kände en otrolig lycka. En känsla som jag inte känt på en bra stund eftersom magkänslan varit utbytt mot magont ända sedan den tredje advent. Och jag förstod plötsligt precis vad korten menade när det sa att min framtid skulle präglas av ödets hjul. Två steg fram och ibland ett steg bak och tanken fick mig att känna ett lugn från djupet av mitt hjärta. För jag visste, och vet fortfarande, att om man tagit ett sjumilakliv bak, då kan det därefter bara gå framåt. 

  

När huvudet och magen går isär

Jag hatar verkligen att vara kluven. Jag avskyr när huvudet talar om för mig vad som är rätt och fel, när jag instinktivt vet att fel faktiskt är rätt för mig och att normen som anses rätt är så fel som det bara kan bli. Och precis tvärtom, jag tycker att det är vidrigt när magkänslan säger att man ska svänga höger, men när huvudet enligt både statistik och karta vet att en vänstersväng är nödvändig.

Om det är så svårt till och med när man vet svart på vitt vad man ska välja för att hamna rätt, då är det verkligen inte konstigt att man mår dåligt när det kommer till de val som man inte kan förutspå varken svar eller konsekvenser kring.

Jag brukar alltid säga att man ska följa magen. För i magen finns känslan och känslan beskriver ju inte bara vad du känner och upplever, utan även vad du innerst inne egentligen vill. Huvudet i sin tur står för förnuftet, och jag tycker egentligen inte om huvudet och vad det för med sig. För ibland tror sig förnuftet veta mycket bättre och annorlunda från vad du faktiskt vill, och det slutar med att du står där, rätt och slätt snusförnuftig, men ändock olycklig.

Följer man huvudet för mycket så är jag övertygad om att man slutar leva lite grann, slutar lyssna på sig själv. För rösten inom dig, den som talar om hur du faktiskt känner, den blir bara svagare och svagare om den inte får luft. Och till slut finns det inte mycket kvar av dig och din inre röst, bara ett skal format av samhället och vad andra tycker.

Men om magen är dubbeltydlig och tankarna ett enda virrvarr, då vet jag inte vad man ska ta sig till. Tvärtom kan jag inte längre skilja på magkänsla och magont.

För om det handlar om något riktigt, något livsavgörande, vågar man följa än det ena, än en andra. Vågar man chansa även om man måste våga för att vinna. För om insatsen är så stor, som den faktiskt är, så kan man riskera att förlora allt och frågan är om det är värt det.

Frågan är om jag hade kunnat  stå ut med smärtan.

                                                                        

Katharsis

Ända sedan jag lärde mig ordet Katharsis har det varit mitt favoritord. För vad beskriver egentligen bättre mitt leverne än grekiskans översättning av ordet rening. Reningen som människan sysslar med mentalt och psykologiskt, hur vi väljer att bearbeta saker och ting, och då ofta hur det kommer ut i form av berättelser via vår mun.

Tyvärr kan Katharsis komma ut i form av slag och sparkar också, ifall du lider av inre aggressioner, men det har aldrig drabbat mig. Katharsis är nämligen också när du gör bort dig och sedan skäms så mycket att du bara måste berätta vad som har hänt för alla omkring dig, och det är den formen som jag använder mig av. Man skulle kunna säga att min blogg är en slags Katharsis reaktion av det liv jag lever.

Alldeles nyinflyttad i vintervackra, underbara Värmland var jag, men kände knappt en käft på universitetet. Mamma min kommer dock från samhället där allt handlar om bruket, fotbollslaget och Stora Valla, så släkt i närheten (om så än avlägsen) fanns det att ta till vid behov.

Ändå blev jag utom mig av lycka när jag såg ett ansikte jag kände igen, även om jag inte kunde placera mannen med rejält gråstänk vid tinningarna och rejäla ögonbryn. Plötsligt kände jag mig lite mer säker blanda alla andra studenter som redan kände varandra. Och jag tror jag likt en känguru, hög på magiska svampar, studsade fram för att ge mannen en rejäl kram. För var vi inte släkt, så måste vi vara väldigt nära bekanta.

Han såg livrädd ut när jag kom hoppandes, var stel som en pinne när jag kramade honom och sa knappt ingenting under tiden som jag pladdrade på. Jag vet att jag tänkte att värmlänningar verkligen var tystlåtna och strama, men fortsatte ändå med min utläggning tills klockan blev sen och jag fick springa till lektionen.

Och det var när jag slog mig ned i skolbänken som jag insåg mitt misstag. Mannen var verkligen varken släkting eller bekant, han var kändis och det var därför jag hade känt igen honom. Han var, och är så vitt jag vet fortfarande, Lars Leijonborg och en känd politiker.

Och jag fick något att berätta för mina nya klasskamrater.

Att tro eller tvivla

Det är så mycket man hör och ser, men frågan är hur mycket man ska tro på.

Känner verkligen alla män som har röda byxor kungen eller är det en skröna? Är det sant att alla tiggare, som man idag kan se i de flesta gathörn i centrala Göteborg, är en del av en liga? Stämmer det att ingenjörsyrkena är på uppgång?

Jag satt på ett möte häromsistens och in stolpade en ung man med knallröda byxor. Rejält med brylkräm i håret, troligen äkta guld manschettknappar och en klackring med opal på lillfingret. Säkerligen inte en dag äldre än 20, och jag är nästan helt säker på att han inte känner kungen, utan bara moderiktig.

På samma möte dök det upp en äldre herre i höga gummistövlar, plommonstop och hängslen. Med pipan i högsta hugg slog han sig ned framför mig och jag kunde därmed tydligt se vad det stod på hans hängslen.

I’m the boss.

Är det någonting jag är säker på så är det att han inte är the boss, den som styr och ställer. Åtminstone inte på någon välkänd plats för då hade jag definitivt känt igen detta original.

Detta satt jag och tänkte på en dag när jag lyssnade på en föreläsare som pratade om hur vi i Sverige måste slå oss ur denna uttjatade finanskris, som för övrigt (enligt honom) inte kommer försvinna förrän 2013. Och jag tänkte att han inte heller är the boss eller vet bäst.

För varför måste man alltid tro det värsta om allt? Varför måste man ta för givet, vara misstänksam och dömande? För om man via sina tankar, känslor och handlingar skapar sin egen verklighet, då är det för mig ganska tydligt vilken värld de flesta av oss lever i.

Alltså kommer jag fortsätta att skänka en slant till tiggarna när jag har lite mynt över och jag kommer fortsätta uppmuntra människor att studera. Ingenjörsyrkena med flera har en framtid, det är jag säker på, oavsett finanskris eller inte.

Och en vacker dag kanske jag till och med köper ett par röd byxor till sambon.

Tidigare äldre inlägg