En spontant galen resa till Grekland – del 1

Precis när man tänker att en fantastisk sommar går mot sitt slut öppnar sig möjligheter att skapa fler minnen för livet. Chansen att förlänga sommaren så att man kan få mer sol, mer lycka och mängder av fler skratt. Allt i form av ett email med ett erbjudande om sjukt billiga vistelser i Grekland och inom ett dygn från det att vi läst om resorna satt jag och fröken Karlstad på planet. Spontant, galet och verkligen inte speciellt mycket vi. Men otroligt nödvändigt, behövligt och efterlängtat.

Precis som allt annat ospecificerat visste vi ingenting om vår resa, såg det som en tombola och accepterade på förhand att vi tyvärr lätt skulle kunna hamna på landsbygden, långt från civilisation och turistattraktioner. Att vårt boende skulle kunna vara en pittoresk stuga utan både el och vatten men med jordstampat golv. Turligt nog var ödet på vår sida än en gång och vi hamnade mitt i storstan med närhet till både bad, shopping och mängder av restauranger, barer och nattklubbar. Och så klart nyttjade vi vår underbara situation till fullo.

De första dagarna fylldes av sol och bad i turkost vatten, öl och Smirnoff Ice på stranden, och ren och skär glädje över att vi tagit beslutet att lämna regniga Sverige för något som kunde ses som ett paradis. Sedan tog vi steget som vilka två singeltjejer i vår situation som helst hade tagit. Det rejäla klivet ut på krogen, ut på dansgolven och in i fyllan och villan. Livet var fantastiskt och vi kände oss mer levande än på länge.

Spännande nog träffade vi på hotellet två svenska pojkar från Iran som gärna ville umgås med oss och som även de ville förfesta in semestern på vårt rum. Den ena pratade bra svenska, den andra knappt alls och plötsligt satt vi där och lekte den sämsta varianten av ”jag har aldrig” som jag någonsin medverkat i. Kontentan blev att det inte tog lång tid innan jag i mitt sinne döpte de två pojkarna till Biffen och Token. Biffen eftersom den ena var otroligt muskulös men ganska tydligt visade sig vara halvdum. Token eftersom den andra, när han väl öppnade munnen, sa de mest underliga saker som förvisso var sexuella anspelningar men helt tagna ur sitt sammanhang. Än en gång fick jag även konstaterat att jag är en blattemagnet för oturligt nog fattade både Biffen och Token tycke för mig, något jag inte uppskattade. Turligt nog såg fröken Karlstad mitt ointresse och snudd på panik i god tid vilket resulterade i att vi gjorde det mognaste i världen, det vill säga sprang ifrån dem på krogen utan att säga hej då. Allt utan en tanke på att vi alla bodde på samma hotell och att vi troligen skulle ses igen.

Oavsett, fröken Karlstad och jag smet in på en annan nattklubb och dansade med galna greker tills vi tappade andan, jag av ansträngning, fröken Karlstad av betuttning. För mitt på dansgolvet fann hon en grekisk gud, en adonis utan sitt like. Så när jag på fyllan vandrade hem och skådade soluppgången fick hon ta sig en titt på de genuina Grekland. För så som greker allt som oftast gör bodde mr X hemma hos mamma vilket innebar ikoner på väggar, bäddsoffa och ombyte innan man går och lägger sig.

Fröken Karlstad föll som en klubbad säl för sin adonis så historien upprepade sig följande kväll. Skillnaden denna gång var att den grekiska Guden hade sällskap av flertalet vänner som vars lott denna kväll var att dansa loss med mig vilket jag tackade och bockade för så jag, tre äpplen hög och i flip flops, slapp stå ensam på dansgolvet. Det var allt från muskelbyggande greker till en tok med Roberto Baggio tofs och jag vet att jag tänkte att greker verkligen inte hänger med i modet. En blond vältränad liten sak frågade mig efter en timme eller två hur gammal jag var och eftersom jag var full av både alkohol och djävulskap frågade jag helt fräckt hur gammal han ville att jag skulle vara. Eftersom svaret blev 25 lovade jag honom därefter att jag för hans skull skulle vara just 25 denna kväll, helt utan att tänka på den språkbarriär som faktiskt fanns. För greker är otroligt dåliga på engelska över lag och först senare förstod jag att han faktiskt trodde att jag var 25. Så när den lille greken fick reda på att jag snart är fyllda 31 höll han alltså på att sätta ouzon i halsen, för tydligen var han 19 och jag var bara några år yngre än hans mamma. Efter det föddes epitetet ”tant” som ständigt hamnade framför mitt namn och jag fick helt enkelt acceptera det faktum att jag i Grekland ses som konstig för att jag inte är gift, underlig för att jag inte har barn men att jag är förbannat välbevarad för att vara kärring.

Grekerna berättade för oss om hur det var att leva på Kreta. Om turister, fest och att alla norskor är horor. Det sistnämnda gladde mig och fröken Karlstad oerhört då vi trott att det var svenskor som var kända för att vara promiskuösa. Det var helt enkelt skönt att ha blivit nedknuffade till silverplats av grannlandet, en känsla som annars är alltför sällsynt.

Än en gång gick jag hem själv, glad i hågen, med någon form av gyros i handen och som vanligt slocknade jag långt innan maten var uppäten. När jag vaknade bara någon timme senare var det av att någon knackade på dörren och så klart trodde jag att det var fröken Karlstad som stod utanför och gnydde mitt namn. Utan linser lyckades jag ledsaga mig själv fram till dörren, orolig till tusen försökte jag låsa upp den samtidigt som jag hörde ett snyftande utanför från det som jag trodde var fröken Karlstad. Döm därför om min förvåning när jag gläntande på dörren och den slogs upp på vid gavel och jag plötsligt trycktes upp mot en vägg, kände en manskropp mot min och fick viskat i mitt öra att det minsann var dags att sära på benen.

Är man blind som en mullvad och nyvaken är det svårt att tänka ut bästa möjliga reaktion. Så jag följde hjärta och mage och lät därmed adrenalinet flöda fritt. Och när jag knuffade bort mannen som klängde på mig och försökte komma innanför mina trosor såg jag vem det var. Roberto Baggio, en insikt som gjorde mig än mer vansinnig. Token som inte ens hade vett att klippa sig normalt. Så klart skällde jag ut honom efter noter samtidigt som jag funderade på hur jag skulle få ut honom ur lägenheten. För jag visste att min nedsatta syn definitivt inte skulle hjälpa mig att sätta en välriktad spark i skrevet på idioten. Alltså hotade jag med att skrika och väcka resten av gästerna på hotellet, sade att jag absolut inte var intresserad av någon som helst otukt men han bara skrattade och sa att jo, det visste han att jag visst var och tryckte upp mig mot väggen igen.

I det läget blev jag lite rädd och tänkte att det nu var dags att ta reda på om all body combat träning lönat sig. Alltså tog jag all sats jag hade och hoppade rakt upp i luften bara för att landa med all min kraft och tyngd på hans fot. Och att döma av hans läten kändes det i alla fall lite grann så då tog jag tillfället i akt. Jag gav honom en rejäl knuff och sedan en pushkick i riktning mot det som jag anade var ytterdörren och fick ut honom, tyvärr lyckades ha sätta foten emellan innan jag hann stänga dörren. Det var då jag kände att det fick bära eller brista och idén om vad som skulle kunna vara grekers akilleshäl formades i mitt huvud. Hela tiden hade han ju pratat om att jag ville ha sex och ju mer jag förnekat detta påstående desto mer upphetsad verkade han bli. Så jag testade motsatsen, sade att ja, visst ville jag ligga. Så otroligt gärna och mycket, ofta och länge. Med vem som helst utom med honom.

Bara sekunder senare stod det klart att jag krossat Roberto Baggios manlighet eftersom det som jag tror är grekiska svordomar haglade och i dimmorna och diset tyckte jag mig även se att jag fick både fingret och en knytnäve innan jag lyckades slänga igen dörren. Det måste ha gjort ont att missa även detta straffskott, å andra sidan har jag aldrig hejat på Italien.

Trött, blind och slutkörd pustade jag ut, rörde mig tillbaka till sängen och hittade min gamla Gyros på vägen. Det var i dessa matrester jag somnade och vaknade upp timmar senare i när den riktiga fröken Karlstad knackade på dörren. Och jag berättade om den galna greken som vi båda där och då bestämde oss för att lägga fälleben för om vi såg honom igen. Fröken Karlstad funderade även på om man kunde skada honom ytterligare, en tanke som jag gjorde intet för att avvisa. Det är äkta vänskap och kärlek och det var precis vad jag behövde höra där och då. Så slutet gott allting gott och livet kändes än en gång fantastiskt underbart. Det enda som var lite jobbigt var att jag hade stelnad tzatsiki i örat och att jag inte upptäckte det förrän vi var på stranden. Alla som såg mig trodde nog att jag hade bedrivit det som jag faktiskt vägrat. Och att jag var norska.

Till dom som verkligen betyder något

Jag ser mig omkring. Ser tillbaka på mitt liv. Njuter av att det idag inte ser ut som det gjorde för 10 år sedan, gläds över de förändringar som jag gjort fram till idag jämfört med de traditioner jag hade förr. Och är förbannad lycklig över mitt nya liv som jag påbörjade för snart 3 månader sedan. För då var jag en trasig och sorgsen själ som helt plötsligt insåg att det är endast mitt eget ansvar att välja bort smärta, svek och tårar. Det var då jag ryckte upp mig själv från rötterna och började om, raderade det som varit och såg till att för en gångs skull sätta mig själv framför både cirkusar och energitjuvar.

Jag våndades långt om länge innan jag tog mitt beslut om nystart, för nog är det mycket enklare att tyna bort, gråta och sörja i sin ensamhet och dra något riktigt gammalt över sig. Men när insikten infinner sig om att offerkoftestadiet är allt annat än charmigt, då är det faktiskt ganska lätt att ta fram hårborsten och kamma till en ny bena. För när man inser att i början är även den minsta förändring också den väsentlig, att små trevande steg räknas då det ju faktiskt är så vi alla börjar vår bana redan som barn.

Med diverse hårattiraljer valde jag alltså väg vid en t-korsning utan dess like, begav mig mot okända mål och aldrig har jag ångrat mig. För plötsligt öppnade sig ett liv som jag helt hade glömt bort att det existerade. Jag kunde plötsligt göra vad jag ville, umgås med människor som jag innan förbjudits att vara nära. Utan att jag riktigt förstod hur det gick till fylldes livet av roliga händelser, både dagar och kvällar kantades av allt från grillningar till biobesök i goda vänners lag och plötsligt kom jag på mig själv att allt som oftast gå omkring och le helt utan en egentlig anledning.

Att kalla det för att jag helt oförberedd än en gång upptäckte singellivet känns både fel och kanske även aningen promiskuöst, men det är ändå termen som man tar i mannamun. Dock var det inte möjligheten att bedriva otukt som jag såg som spännande och underbar, snarare glädjen över att få umgås med likasinnade. Människor som är glada, framåt och som vill umgås med mig utan att kuva mig. Personer som faktiskt uppskattar min personlighet och uppmuntrar den. Och på något underligt ökade min bekantskapskrets lavinartat i positiv bemärkelse och min lycka och glädje med den.

Idag vaknar jag med ett leende på läpparna nästan varje morgon. Sover gott, orkar mer och njuter av livet. Har skaffat en ny fantastisk sambo i form av en väninna som även hon kommer från ön och knyter ihop alla trådar som jag kan hitta i säcken. Har kuskat land och rike runt med människor som får mig att skratta och skapat minnen för livet. Alltså tillägnar jag denna text till dem som står mig nära. Ni vet vilka ni är och det är tack vare er som jag befinner mig där jag är idag. Det är tack vare er som jag tog fram kammen och ryckte upp mig och slutade vara martyr. Det är enbart tack vare er som jag mår bra och har hittat tillbaka till min livsglädje och till min inre styrka. Så än en gång, stort tack, för det tror jag inte att jag säger tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket. Tack för att ni finns, tack för att ni är ni och tack för alla fantastiska stunder vi har och har haft tillsammans.

Det är med er som jag vill uppleva både gårdag och morgondag.

Hur jag fick en buckla på näsan

Jag var tvungen att fråga fröken Z om ett roligt fylleminne, för även om jag vet vilka som ligger i topp så måste jag ju ha några i mitten. Oavsett, hon hade inga problem att komma på olika ofattbara situationer som har uppstått och jag tackar henne för det.

För många år sedan hade en av mina bästa vänner, som fortfarande är världens underbaraste och en av mina finaste väninnor, en leopardtopp. Leopardtoppen var riktigt rivig, och när jag hade den på mig kändes det som om jag inte kunde misslyckas, ni vet sådär som man gör när man tar på sig något som bara passar helt ultimat. Jag kände mig alltså snygg, läcker och exotisk den där kvällen för länge sedan. Som mänger av önskningar i ett, och helt enkelt bra mycket mer spännande än ett kinderägg.

Det var på den tiden vi inte hade lärt oss dricka rödvin så kvartingen blandades med allt otyg som fanns hemma. Minnena är få, men jag minns med mitt selektiva minne att jag var otroligt sexig den kvällen, i en leopardtopp som jag säkert hade både spillt och spytt på.

När vi kom till kvällens sista uteställe vet jag att jag inte riktigt var helt med i tankegången och att jag tittade ner för den långa trappan som ledde ner till dansgolvet. I den stunden hade den för mig lik väl kunnat leda till avgrunden, för jag vet att jag tänkte att den var väldigt lik en ravin. Och jag vet att jag tänkte att nu får jag inte ramla.

Man ska aldrig säga eller tänka vad man inte får göra, för då händer det. Det är det som kallas lagen om attraktion, Murphys lag eller helt enkelt livets jävlighet. För visst föll jag som en fura från första trappstegen, rullade runt och slog näsan ordentligt blodig på min väg ner mot black jack bordet.

Jag vet att jag landar på rygg och tittar upp på vakten som ser oerhört förvånad ut, jag vet att jag tänkte att nu slänger han nog ut mig. Men till min lycka fick jag vara kvar och till min glädje såg jag fröken Z komma ner för trappan för att hjälpa mig upp.

Trodde jag i alla fall.

För när fröken Z med väninna tre passerar mig hör jag hur hon väser ”Fy fan, Shamone trillade, vi drar” och sedan ser jag bara hennes ryggtavla halvspringandes bort från mig, på väg mot dansgolvet. Och ni som inte känner fröken Z tror säkert nu att hon är en vedervärdig person, men så är verkligen inte fallet. Tvärtom är hon näst intill den mest barmhärtiga samarit jag vet. Men hon blev livrädd så klart när hennes bästa vän gjorde en dubbel Mollbergare och landade helt osnyggt mellan baren och garderoben. Och när man var mycket yngre ville man ju heller inte förknippas med någon som var för full, för då kunde man åka ut eftersom man ju ändå inte hade åldern inne.

Jag fick helt enkelt kravla mig upp helt själv och försöka ta mig någonstans där jag skulle kunna rätta till min snok som jag helt klart kände inte satt där den borde och som tur i oturen träffade jag på väg till toaletten en ortoped. Med ett snabbt grepp rättade han till min näsa, sa att jag säkert skulle få någon form av men för livet och sen bjöd han på drinkar halva natten lång för att stilla min sorg och smärta. Fröken Z kom efter en stund och fick lite päronkonjak hon också, och kvällen som skulle ha kunnat sluta helt värdelöst blev verkligen en vinstlott.

För vem får egentligen en gratis läkarundersökning inklusive behandling, en massa gratis sprit samt en charmig liten knöl på näsroten helt utan ansträngning?  Jag tackar leopardtoppen för allt gudomligt som hände, och fröken Z. För ingenting av allt som blev hade hänt om hon inte hade varit med, tvärtom hade jag varit en så mycket mer olycklig människa om hon inte fanns i mitt liv både då och nu.

Den enda förloraren den kvällen var helt enkelt farbror doktorn. För han fick inte ens mitt telefonnummer för allt sitt besvär. Inte fröken Z:s heller.

Akta dig för oväder

Har man varit i ett förhållande ett tag kan det mesta i det gemensamma livet bli monotont. Troligen kan detta vara ett uttalande likt svära i kyrkan för vissa utan självinsikt, men det är helt klart min åsikt. Och tyvärr är det väl ofta så att alla inblandade inte förstår att man faktiskt är mitt i en entonig relation, och så kommer det som en blixt från klar himmel när ena partnern kräver förändring, omstrukturering, eller i värsta fall ett avslut.

Trots den senaste tidens detaljrika väderleksrapporter över kommande stormbyar över området istället för känslolivets vanliga stiltje , står då den ene smått förvånad mitt i blåsvädret, medans den andre som har förberett sig länge för oväder, kan rida ut stormen helt och fullt.

För att undvika nederbörd och annat otrevligt pratar jag och sambon mycket. Dialog leder till solsken, det är jag säker på och än så länge har min teori överrensstämt med verkligheten. Men givetvis kan mörka moln dyka upp, för vi är ju verkligen inte bara mer än människor, inte mer kött, blod och perfektion än annat folk. Men jag blev ändock så förundrad när jag häromdagen insåg att det finns andra (minst lika bra sätt kan ju diskuteras) att undvika orkanzoner.

Jag vet en alfahanne som alltid klär sig i busschaufförskläder. Han för allt annat än trevlig dialog med kvinnorna i sin närhet, klappar oss på huvudet och kallar oss för lilla vän, och han har fått mig att se både rött och svart mer än en gång. Det lustiga med historien är dock att han, så fort hans fru är i närheten, förvandlas från en rabiat grottmänniska med stolt hållning till en tam dyngblöt pudel som släpar sig fram. Fullkomligt oväntat, men verkligen väldigt bra, då jag nu endast tilltalar honom när frugan är närvarande och därmed undviker irritationsmoment. Och jag ser hur han våndas i sin roll, men också att han vet att om hans vanliga attityd gör sig påmind, då kommer hans vardag att rämna.

Jag förstår alltså att om du sväljer din egen stolthet i förhållandet, tar ut dina aggressioner på alla andra i din närhet, då får du ett fungerande liv och en relation som går runt. Och så kan man tydligen undvika de flesta stormar. Frågan är bara vem som vill leva ett sådant liv.

Förutom alfahannen, så klart.

                                            

När liten blir stor

Jag har blivit intervjuad. Den unge mannen som kom fram i centrala Göteborg lovade att det hela skulle gå snabbt eftersom frågorna var så få, så korta, så enkla att besvara. Och han hade helt rätt. Intervjun gick otroligt fort eftersom den var utformad för gymnasieelever och han kunden ju inte i sin vildaste fantasi ana att jag var en dag äldre än 19. Döm om min förvåning när jag förstod syftet med intervjun och berättade hur gammal jag var. Döm om hans förvåning när jag till slut var tvungen att visa honom mitt körkort för att han skulle tro på mig.

Glad eller ledsen, det är frågan. Klart man blir glad när någon tror att man är yngre än vad man är, men ska man bli glad om dom tror att man är tonåring?

Som tonåring var jag en känslosam bergochdalbana, allmänt arg och bitter i punkkläder ena dagen för att veckan efter skrika efter äkta odlade pärlor och diskret make up från Elisabeth Arden. Ständigt på jakt efter min egen identitet, eller helt enkelt bara något som kändes rätt.

Nä, tonåring vill jag aldrig vara igen, för smärtsamt att hela tiden gå omkring med en osäkerhet i magen som ständigt påminner en om att man kanske inte duger, kanske inte är smart nog, rolig nog, snygg nog. Eller helt enkelt inte älskad nog.

Nä, tonåring vill jag aldrig vara igen, för jag vet att jag är mycket klokare nu. Och förhoppningsvis mycket roligare och kanske också mycket attraktivare, för jag har ju verkligen lagt både punkstilen och Laura Ashley på hyllan. Det enda som jag faktiskt saknar med tonåren är att brösten på något besynnerligt vis satt högre upp på den tiden. Och det sa jag till den unge mannen med frågorna innan jag gick.

Gåvor till nödlidande på Stureplan

Det är skönt att slå mig själv på fingrarna när jag kommer på mig själv att tänka dumma tankar. Elaka saker om folk som aldrig gjort mig något, men kanske har en uppsyn som får mig att dra personerna ifråga över samma kam/placera dem i samma fack, som någon annan som jag känner till.

Det var med spänning och förväntningar som jag och väninnan for till Hufvudstaden. Julhandling, utprovning av brudklänning och en massa vila stod på agendan, men efter ett par glas vin på lördagen bestämde vi oss för att testa våra fördomar och leta upp en populär klubb där vi kunde svänga våra lurviga istället.

Tyvärr uteblev det egna pisket, och nästan allt jag trodde om Stockholm och Stureplan visade sig stämma. Längst in i min avdomnade kropp, där jag oavsett promillenivå alltid värnar om människors lika värde, smärtade det oerhört när jag tittade mig omkring i foajén och på ett äkta göteborgskt vis fick knô mig allt jag kunde för att ens synas bland alla stilettklackar, silikonbröst och platinablonda extensionslockar.

Stället, vars namn uttalningsmässigt är en synonym på ordet diplomat, är stort, vitt och har minst tre köer, allt beroende på hur fräck, inne och helt enkelt rätt du är. Vi hamnade troligen i kön för bönder och annat skadat gods eftersom turordningen hela tiden tenderade att hoppa över just den raden där vi och några killar utan backslick och guldtand stod, men när jag trampat vakten på tån en stund och skyllt på blondinen bredvid tillräckligt länge blev hon äntligen bortkörd och vi fick komma in i stället.

1-0 till västkusten.

Skyhöga priser, men underbar musik och vi dansade i timmar. En ung man kom fram och ville bjuda på en drink, och jag med mitt exotiska utseende som verkligen inte trodde mig tilltala någon på stället, blev oerhört smickrad. Det visade sig snart dock att det hade jag inte behövt bli, killen med vänner skulle lämna sin VIP-plats och ville bara skänka bort slatten i flaskan innan de gick. Jag stod närmast och såg troligen ut att vara i behov av diverse allmosor.

1-1 och utjämnat.

Och jag var tacksam, för alkoholen var välkommen. Den fick mig att glömma värken i fötterna efter klackarna och känna mig som ett efterlängtat tillskott i Barbievärlden istället för malplacerad. Och jag trodde aldrig jag skulle bli bjuden på en drink på Stureplan, så det var ett riktigt boost för mitt ego. Även om det var en barmhärtighetsgåva.

Kontentan är dock den samma, ingenting gör mig så lycklig som när mina förutfattade meningar inte stämmer, men tyvärr var det en del som stämde när det kom till Stureplan. Långa och många väntelistor utan ett fungerande kösystem. Ungdomar som dansar utan att röra på fötterna, vattenkammade sidbenor och vitblekta tänder. Utseendefixerade flickor och pojkar som bara dricker drink, absolut inte grogg.

Men jag hade faktiskt fantastiskt kul ändå, för jag visste att allt beror ju egentligen bara på vilket bagage jag själv bär med mig, hur jag väljer att tolka vardagen och hur jag själv beter mig i situationerna som uppstår. Och trots bagage, det viktigaste är att jag är villig att lära mig livets stora gåta; älska, glömma och förlåta.

Och att det blev oavgjort mellan Stockholm och Göteborg.

När pulsen slår ikapp med en spårvagn

En kvinnlig urgöteborgare, en f.d. boråsare och lilla jag kliver på spårvagnen till centrum mycket senare än svenskar brukar. Anledningen är att en förfest i trevlighetens tecken fått oss att tappa omdömet en aning och helt och hållet uppmärksamheten på klockan.

Svensk vana trogna, bundna till struktur och att vara konsekventa, brukar vi ta den kommunikationskanal som för oss till centrumets mittpunkt precis innan köerna till de populäraste uteställena börjar tillta. Men inte idag, och det är med lite berusat magont vi hoppar på den vagn som med svenska ögon sett tornar upp sig i tunneln lite väl sent.

Vi har bestämt att, i och med att vi missat den vagn som vi och alla andra inrutade svenskar brukar ta, vänta en timme extra och dricka lite till så att de värsta köerna hinner försvinna. Man är väldigt klok, smart och snabbtänkt när man är onykter. Och dricker man lite till så blir man rolig, snygg och felfri också.

När vi hoppar på vagnen, som vi förväntar oss ska vara tom, möts vi av det mest underliga men underbara en någorlunda svensk troligen kan uppleva efter midnatt. Spårvagnen är fylld med folk, alla från olika nationaliteter och den vagn som annars innan tolvslaget bara kör på och präglas av lite fnitter blandat med spända förväntningar var utbytt mot en gungande farkost fyllt av skratt, glädje och energi. Afrikanska hejarramsor blandade med sånger från mellanöstern, stomp-liknande musik när man använde sig av alla spårvagnens material för att hålla takten och ackompanjera.

Och där kom vi.

Vissa hade nog inte tyckt om det, andra kanske bara hade känt sig besvärade. Men inte vi. Vi njöt av åkturen, dansade i takt i det som man kan se som en pulserande Hammarkullefestival på räls. Och sade att detta vill vi verkligen göra igen. Och igen.

För det var det bästa på hela kvällen.

Tidigare äldre inlägg