Psykiskt illamående eller att älska någon?

Jag är och har alltid varit ett kontrollfreak. Inte alls gammal fick jag ju lära mig i Gudfaders frånvaro att hålla ihop hemmet och lappa ihop fasaden genom att dölja alla fläckar på duken. Och när jag tappade kontrollen var det jag som stack fingrarna i halsen, för min vikt och min kropp kunde jag kontrollera. När jag blev äldre var det en kalender i färgkod som gällde, och så tipp-ex för att kunna vara flexibel, mängder med tipp-ex. Människan är egentligen fantastisk som undermedvetet och medvetet alltid skapar lösningar för att må bra, eller i alla fall för att kunna överleva.

Nu är jag vuxen och mycket mindre destruktiv än förr, åtminstone är det vad jag hoppas. Men livet snurrar på fort och en dag gick det upp för mig hur snabbt tiden går och hur mycket jag måste fullfölja och klara av innan jag packar mina väskor och beger mig ut på äventyr. Det var jobb, läkartider, middagar, julmys, träning och så mycket mer, men jag bokade, utförde och checkade av, trodde att jag var i fas. Tills min chef kom och frågade om jag hade en bra livförsäkring. För vi ska till en plats där de dödar istället för att misshandla, mördar för det som för dig knappt har något värde, tar ditt liv för ingenting eftersom det går snabbast och därmed är enklare.

Jag har en livförsäkring, säkert tre, så jag är försäkrad till tänderna. Det var verkligen inte det, jag bara kände hur det svämmade över. För nu var jag tvungen att åka och hämta ett försäkringskort utan att tiden för detta fanns. Plötsligt fick jag ett tryck över bröstet, andningssvårigheter och yrsel. Fick lägga mig på hallgolvet när jag kom hem och gråta ut, och jag visste vad det betydde, att jag måste ta tag i mina verktyg, så jag ringde min psykolog. För bägaren rinner över för alla förr eller senare, är du smart tar du tag i det förr för då mår du bättre snabbare, fallet blir inte lika hårt. Tro mig, jag har lärt mig den hårda vägen. Jag har legat på hallgolvet förr.

Min mamma sade alltid att jag var svag om jag grät. Jag påstår motsatsen, du är stark om du vågar visa dina känslor och öppna dig. Många tror att jag är vidöppen i mitt sätt, men så är inte fallet, för där är jag feg. Det är få jag öppnar mig helt och fullt för, men när det kommer till skrivandet har jag inga spärrar. Här är jag rak, ärlig och visar mig helt öppet, erkänner att jag mår dåligt och står för att jag är allt annat än perfekt. Att jag precis som många andra söker hjälp när jag inte mår bra och att det är helt ok.

När jag satt i min psykologs fåtölj var jag inte ledsen längre, men trycket över bröstet fick mig att sitta dubbelvikt. Jag beskrev det som panikångest, att jag på något vis måste tappat kontrollen trots agenda med färgpennor och hon bara tittade på mig, skakade på huvudet och log. Sade att hon hade väntat på någon form av bryt från min sida länge eftersom det här året varit allt annat än lätt. Att hon inte såg panikångest, utan snarare ett psykiskt illamående kommen av frustration och smärta. Och att det som undermedvetet känts vidrigt introvert så länge, det började nu att visa sig på utsidan.

Väldigt många har sagt till mig att jag blivit smal och jag kan inte förneka att jag gått ner i vikt. Ungefär 10 kg har jag tappat sedan i juli och det enda jag egentligen gjort är att fundera över varför. För jag har inte gått på någon diet, bara tränat lite mer än vad jag brukar, det enda som varit ett aktivt val är att jag nästan helt slutat med alkoholen, dock äter jag fortfarande lika mycket godis och andra sötsaker som jag brukar. En väldigt god vän sade till mig i sensomras att han trodde att min viktnedgång berodde på stress, men då sköt jag bort det. Det är först nu som jag förstår att det kan vara så. Att det troligen är så.

Min psykolog sade att jag har haft ett tufft år, att hon sett min sorg och ångest men också hur jag bara tillåtit mig att visa den i omgångar. Hon sade att det aldrig är lätt att byta jobb, nu har jag gjort det två gånger på ett år. Andra gången rörde det mig nog inte så mycket i ryggen eftersom jag ändå var på väg, men första gången, när det inte ens var mitt fel att det blev som det, då var jag trasig. Speciellt eftersom jag fick varken ursäkt eller förklaring till varför mannen som var i mitt liv valde att skada mig så. Den ursäkten kom ju sen, 8 månader senare, när han lyckats med ytterligare bedrifter som bland annat att inte följa med på min mammas begravning trots att jag bad honom. Skälet var att han inte ”kände någon där”, trots att syftet var att stötta mig, och det är en av de saker som min psykolog kallar för de största sveken. För hur kan man lita på någon som säger att han alltid ska finnas där, men flyr så fort det börjar blåsa. Istället helt enkelt sätter på fläkten. Den perioden var riktig stormvarning för mig eftersom allt hände på en gång och han som skulle vara, borde varit, min fasta punkt såg jag inte röken av när jag verkligen behövde honom.

Det var mycket svårare än mammas död, det skall gudarna veta.

Den här texten är inte skapad för att såra mannen som skadat mig så mycket. Tvärtom handlar det mycket om självkritik. Det är mina val som har gjort att vissa saker har hänt, det är jag som har tillåtit honom att behandla mig som skit och det är enbart jag som borde ha reagerat tidigare och avslutat saker och ting för länge sedan. Alltså har jag bara mig själv att skylla, för det är enbart jag som velat få det att fungera så mycket att jag gett upp stora delar av mig själv och min lycka. Så mycket uppoffring och kämpande att jag börjat må dåligt.

Vi pratade vidare, jag och min psykolog, och gick igenom alla fasor och smärtor jag fått gå igenom med denne själviske man. Hur han aldrig förstår, inte kan relatera eller förutse saker. Hur han spelar på sin dumhet för att slippa ta ansvar. Hur han lovar guld och gröna skogar och sedan levererar damm och grus. Hur han säger att han ska förändra sig, men förändringen kommer aldrig. Hur han i Dubai visade sig ha en helt annan verklighetsuppfattning än jag, hur han provocerade mig i timmar och att jag till slut gav honom en rejäl örfil. Hon frågade om jag ångrade mig, och jag svarade nej. Dock att jag upptäckt saker om mig själv, att till och med jag av alla människor kan bli så kränkt att jag tar till våld. Och psykologen nickade, sade att det var långt ifrån min personlighet, men att det ändå var det bästa som kunde hända eftersom han förtjänat det i ett och ett halvt år utan att få någon större reaktion från mig förutom tårar. ”Han förtjänade egentligen en knytnäve om man ser till allt han ställt till med det senaste”, sade hon och det var första gången jag log den timmen.

Jag trodde för övrigt att jag skulle få skäll av mina nära och kära när jag berättade om örfilen, men istället fick jag nästan stående ovationer. Inte för att någon av dem är för våld, verkligen inte, utan för att de tyckte det var bra att jag äntligen reagerade. Även om de flesta tyckte att jag skulle ha gjort något mer brutalt än att ge honom en örfil. En killkompis sade att ”Du som tränar så mycket Body Combat, du skulle ju egentligen gett honom en back fist, eller kanske en push kick. För det är ju det han förtjänar”. Kanske är det så, men kan inte påstå att jag tänkte överdrivet mycket när örfilen utdelades, just då kände jag mig bara mer frustrerad och kränkt än någonsin förr.

Men tillbaka till timmen hos psykologen, djupt nedsjunken i hennes fåtölj. Till slut sa jag nämligen det som min psykolog hade tänkt en period. Varför träffar jag män som skadar mig? Och varför fortsätter jag träffa dem trots att jag ser tecknen? Uppenbarligen söker jag mig ju till dem. För när det kommer till vänner och bekanta är jag till en början naiv, men det förändras allt eftersom, beroende på samspelet. Jag är snäll och ger av mig själv, men låter ändå vissa behandla mig som skräp, dock endast till en viss gräns. Jag ger alltid alla tre chanser, men når man gränsen utlöses någon form av bomb och jag ser rött på mitt vis. Jag kommer kort och gott säga till dig lugnt och fint vad jag tycker om dig och ditt beteende och därefter är du luft för mig. För har du pissat på mig tre gånger är tålamodet slut.

När det kommer till kärleken är det inte som ovanstående, tvärtom kämpar jag tills jag stupar. Varför? Psykologen sade att jag vuxit upp i ett hem baserat på en destruktiv relation men som ändå fungerat, därför tror jag omedvetet att det ska vara så. Att man kan kämpa genom allt, att kärleken övervinner vad som helst. Säkert har hon rätt, men det gjorde ont att höra. Vi tittade på mina tidigare relationer och hon sade att jag undermedvetet väljer män som jag vill hjälpa, rädda på så sätt som jag inte kunde rädda min mamma, och säkert har hon rätt där med, den tanken har jag tänkt själv, men det smärtade än mer att ta in. Sedan sa hon att jag är en apa. Att jag är anpassningsbar och fogar mig efter den relation jag är i, ser till att släppa mitt eget liv och välmående för att få min partner att känna sig trygg. Att jag är kvinnan som i mångt och mycket beställer det som min man tycker om och vill ha, och det var där hon vred runt kniven i mig. För det vet jag är sant.

Hon sade att det kan vara bra att vara en apa, men det blir bättre om man istället blir andra människors spegel, för det skapar trivsel, trygghet och kärlek, när du är annorlunda men fortfarande speglar dem själva. Det är vänskap. Man blir omtyckt och älskad av många, istället för att apa efter och förlora dig själv för att bli någon annan. Spegeln är bättre än apan, för apan kan slå över, och du får aldrig vara en apa om det är du själv som blir lidande, för det är lätt att utnyttja någon som är för snäll och ger för mycket av sig själv. Hon sa att det är det som har hänt under det här året, att jag har gått från spegel till apa, för att få det att fungera med en man som inte kan förändras. Jag har gett upp mig själv, accepterat saker som jag aldrig skulle ha tagit annars, tagit emot smäll på smäll i nästan 18 månader utan ursäkter, lärdom eller förståelse från hans sida. Hon berättade att det jag gått igenom vanligtvis kallas för psykisk misshandel, men då hon via mig vet att det inte handlar om ett medvetet beteende kallade hon det psykiskt illamående. Inte för att det gör mindre ont för det, eller för att det får mig att må bättre. Men ändå. Hon sa att jag gick från cirkus M som medvetet misshandlade psykiskt till denna relation som präglats av psykiskt illamående, men kunde inte säga om det ena egentligen är bättre eller värre än det andra. Jag vet inte heller, jag kan bara utgå från känslan och kan intyga att båda situationerna har sårat lika mycket.

Hon beskrev apan mer, vad som kännetecknar en apa och jag förstod, insåg att det är dags att släppa apan och bli en spegel igen. För det vet jag att jag var förr, innan jag gick in i ett eller rättare sagt två destruktiva förhållanden. Så jag gjorde det jag gör bäst, jag gick och tränade, slog ur mig ilska och frustration, och insåg mitt under finallåten när axlarna värkte som mest att förändringens tid är kommen. Ryck upp dig, kamma dig, det finns ingen annan än du som kan lyfta ditt eget liv. Och livet är för kort för att inte vara lycklig, så ta fram de lyckligaste stunderna du har haft i ditt liv, se vad de har gemensamt och försök att återskapa dem eller bilda liknande nya minnen. Det är så man lär sig att le igen.

Det var där och då jag tog tag i mig själv och sedan dess har allt vänt, nya möjligheter har kommit in i mitt liv och jag inser att jag gläder mig åt resan jag snart ska ge mig ut på. Sedan får man inte glömma bort att livet självt är en resa, att vi lär oss hela tiden, det gäller bara att hänga med och att arbeta med den egna utvecklingen när det behövs.

Innan jag lämnade psykologen fick jag två sångtexer av henne i och med att hon vet hur mycket musiken betyder för mig. När jag läste texterna kände jag igen mig för mycket för att det ska vara hälsosamt, så det var dags att ta tag i mig själv. Den ena har jag redan delat, nedan följer den andra. Nu när jag tagit tag i mig själv ska jag packa mina väskor och sol, värme, glädje, vänner och familj, de ska nu få värma mitt hjärta. Framöver blir det inga djupsinniga eller filosofiska inlägg (hoppas jag), men idag var jag bara tvungen. All kärlek till er alla!

En apa som liknar dig

Den som växer och blir stor, vet exakt var värken bor.
Om hon nångång tittat in, in under sitt skinn.
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.

Jag är dina drömmar, jag är den som aldrig säger nej.
Jag är apan som liknar dig.
Jag är lyxvarianten, jag är färgen I filmen om ditt liv.
Jag är apan som liknar dig.
Om du lärt dig nåt om livet, om du har valt slitstarka skor.
Så vet du vad lyckan beror på, men den chansen är sällan så stor
Det är du som väljer så var noga med ditt val.
Det är ändå du som väljer vem du är.